101ord

Vår ständiga längtan till Narnia

2012-02-02T19:43:00.005+01:00

Maria Turtschaninoff har bloggat om att Neil Gaiman har bloggat om Narnias trollkraft. Hon håller med Neil och jag håller med dem båda två. Även om jag inte läst Narniaböckerna fjärdedelen så många gånger som Neil är det de böcker jag läst flest gånger och ofta lagt ned med en suck över den egna världens otillräcklighet. (Ett light-hädiskt beteende som Lewis kanske inte skulle uppskattat –man kan kontra med att Narnia faktiskt är en del av den mänskliga fantasin och skaparkraften och därmed faktiskt är en del av vår värld.)

Även i mitt fall var en tv-dramatisering inkörsporten: I mitt fall BBC:s åttiotalsserie som jag fortfarande tror och tycker är väldigt bra men det är ju inte alltid så lätt att uttala sig om. Även där var det lite problem med kostymerna.

Min väg till tv-serien var inte heller spikrak. ”Häxan och lejonet” lät ju ärligt talat som en ganska knepig saga i en tid då man talade ganska lite om fantasy (svårt att säga om det blev bättre eller sämre av att den där garderoben utelämnats i titeln) och även om man noterade att den gick och kanske någon gång fick frågan om man följde den så fanns det ingen som förklarade att det var bra grejer. När ”Caspian – prins av Narnia” började gå tror jag kusinen och brorsan börjat följa men jag dröjde något. Jag hade sett någon av de djurutklädda skådespelarna skymta förbi, och dessutom scenen där Aslan säger till Lucy att hon är en lejoninna och felaktigt men inte helt omotiverat dragit slutsatsen att det hade något med förvandlingar att göra. Jag var ganska rädd för förvandlingar som liten och det är nog en anledning till att jag är mycket fascinerad av dem som större.
Lewis skriver lämpligt nog om mitt perspektivproblem i ”Utflykt från tyst planet” (som jag inte har här och kan slå upp nu): Möter man en annorlunda varelse kan man välja mellan att se den som ett högintelligent, charmerande och respektingivande djur eller som en deformerad, märklig och skrämmande människa.

När jag väl sett ett helt avsnitt -och förstått att de där djuren faktiskt var djur på riktigt – var jag däremot fast. Och när terminen började och det var dags att besöka skolbiblioteket kom jag på att jag kunde söka upp böckerna. Jag minns att jag frågade pappa i bilen till skolan vad författaren hette och att jag skulle leta på L.

Det fanns en rad böcker på hyllan. Jag var ju bekant med handlingen i de båda Caspian-böckena. (Och jag vill faktiskt minnas att jag även blev bekant med Häxan och lejonet genom BBC så antagligen har jag retuscherat mitt minne för att få en tajtare handling) Att börja med att läsa ”Den sista striden” kändes bakvänt. Det blev Silvertronen. (eller möjligen Hästen och hans pojke – minnet igen) med Baynes
illustration på omslaget.

Det var den första bok jag självständigt sökte upp. Vette tusan om det inte var den första bok jag verkligen tyckte om. Jag hade läst tidigare – det var en viktig del av min självbild att jag var duktig på att läsa – men åtminstone böckerna som lånades på skolbiblioteket var titlar jag tidigare hört höglästa och som jag tittade lite
pliktskyldigt i. (Eftersom jag aldrig varit särskilt snabb i skolan
slet jag inte ut särskilt många bänkböcker.)

Det ena gav det andra. Genom jul- och födelsedagspresenter och ett hastigt tecknat medlemskap i en bokklubb hade jag snart fått ihop hela den vackra lilla raden (den bruna åttiotalsutgåvan med de vackra inramningarna där man kunde känna igen föremål från alla de olika böckerna). Min bokhylla på den tiden var 30-40 cm lång och bestod till ganska stora delar av gemensamma böcker och föräldrars gamla barnböcker som på något sätt blivit liggande i mitt rum. Och så Narnia. Komplett serie. Min stolthet. Min skatt.

Narnia förvandlade mig. Från att ha varit någon som lite pliktskyldigt var bra på att läsa blev jag någon som verkligen älskade böcker. Det är en process som fortfarande pågår. Narnias portar – det finns många som bekant – blev ingången till litteraturen. Och till ett ganska intensivt boksamlande för på gott och ont såg jag ett samband mellan att älska böcker och att äga böcker.

Samtidigt som jag klev in i litteraturens magiska land gled en annan dörr igen. Ironiskt nog gjorde min stora kärlek till Narnia att jag blev betydligt mindre motiverad att läsa fantasy. (En bra bibliotekarie hade kanske kunnat fixa det men jag är inte säker.) Jag antar att jag inte kunde se någon värdig fortsättning. Narnia var
Narnia, ett helt och avslutat mästerverk. Dök det upp fler böcker om häxor, drakar och svärd skulle det kunna försvaga magin. Undren skulle bli element, trollkraften billigt krafs. För mig var Narnia gott nog.

Undantag fanns – jag läste till exempel Bilbo någon gång under högstadiet och tyckte bra om den. Tyvärr dröjde jag länge -ända tills filmerna påannonserats – med att läsa Sagan om ringen och det av det ganska fåniga skälet att jag ville få tag på första delen i samma upplaga som jag råkat få tag i del två och tre. Det är lite synd. Jag
och Tolkien hade kunnat ha mycket kul ihop.

Jag var inte rabiat – när jag väl läste något som kunde klassas som fantasy tyckte jag i regel om det. Men det var nog för att jag inte skulle svepas med av fantasyvågen i början av 90-talet och jag hade också oturen att komma att satsa mitt lilla engagemang på Terry Brooks, vilket nog ärligt talat inte var så lyckat. Brorsan satsade på David Eddings och det var nog inte bättre litteratur men förmodligen
betydligt mer lustfyllt.

Att jag aldrig blivit någon fantasyläsare förvånar mig ibland. Man kan nästan sociologiskt bevisa att jag borde vara det. Kanske är det helt enkelt så att C S Lewis satte ribban så högt att det mesta andra i genren faller platt.

Det innebar också en utmaning för skrivandet. Å ena sidan betydde Narnia nog rätt mycket för min skrivlusta och någon annan förebild än Lewis språk kunde man helt enkelt inte ha. Å andra sidan ville jag ju inte hitta på nya världar – det fanns tillräckligt många (nämligen en) och klasskamraternas hack- och slashförsök avskräckte rejält. Serien var dessutom så avslutad den kunde bli (världen hade gått under och alla var lyckliga för evigt) så någon fortsättning kunde man inte
skriva. Fanfiction var okänt -åtminstone begreppet- och jag var inte tillräckligt kreativ för att uppfinna det. Det närmaste en levande förebild jag kunde komma i Sverige var väl Olof Svedelid (som nu tyvärr håller på att försvinna från biblioteken) vars historiska ungdomsböcker jag tyckte ganska mycket om men tanken på att skriva böcker som ”bara” var historiska på ett rakt och enkelt språk var inte
tilltalande. När jag skriver detta nu kan jag se en annan intressant skillnad: Svederlids böcker handlar om huvudpersonernas överlevnad och tryggande av deras tillvaro. Dessutom återberättas någon historisk episod. Men även denna episod saknar all mytologisering, trots att det ofta kommer att lämna ett tydligt avtryck i den svenska historien.
Vissa skulle se detta som fattigdom. Andra som realism. I Narnia-böckerna är allt en del av ett större skede. (Av en gudomlig plan faktiskt men det måste man inte gilla för att förstå resonemanget.) Varje bok är större än något av syskonen Pevensies
personliga upplevelse. Det finns uppdrag. Det finns mål som går bortom huvudpersonernas eget väl och ve. Det finns en förutbestämd väg att gå, som man kan avvika från men också hitta tillbaka till. För att översätta det till mer sekulär litteratur kan vi konstatera att där fanns ett öde. Fast på den tiden uppfattade jag nog främst problemet som att historiska ungdomsromaner saknade magi. Hur få in magi utan att tramsa sig med andra världar eller oknytt? Den ekvationen tog åratal att lösa.

Tidigare i år kom jag att uppmärksamma C S Lewis födelsedag genom att se youtube-klipp från tv-serien. Den har uppenbarligen satt sig djupt för när jag stängde av datorn var det motvilligt och med stark längtan tilbaka till Narnia.

Tiläggas kan att den serie från 1967 som Gaiman såg som liten i efterhand inte verkar helt lyckad. Det finns visserligen inte så många klipp tillgängliga men det verkar vila tungt på en berättare (som iochförsig kan höra till det bästa trots allt -barnen verkar välkammade och skådespeleriet blekt) och resten ser mest ut som en ganska tam version av ”Trollkarlen från Oz” (Som jag f ö tycker är riktigt dålig, i synnerhet som bok.) Att det ändå kunde leda en pojke till en bok, till en besatthet och så småningom till ett stort författarskap kan nog bara ses som ännu ett tecken på Narnias magi.

U.J.

Grejer som är bra med Temeraire-serien

2011-12-18T10:29:00.001+01:00

Utan att på något sätt vara någon särskilt avancerad litteraturkonsument kan jag berömma mig med att inte satsa på ”säkra kort”. Väljer jag en ny bok så sker det ofta med ett småförnämt ”jag är lite nyfiken på…” och det är egentligen mest min yrkesheder och min medmänskliga respekt som hindrar mig från att snörpa på munnen när låntagare på jobbet lånar deckare i juni och säger att ”man ska ju ha något lite lätt så här på semestern”. Men för drygt två veckor sedan gjorde jag ett sorts undantag. När jag blev far och skulle tillbringa några dagar på BB kunde jag faktiskt inte riskera att jag skulle upptäcka på sidan 50 att boken var halvdan. Det blev alltså två säkra kort varav ett var Örnarnas triumf, del 5 i serien om Temeraire. Det innebär att jag nu läst så långt man kan komma i den serien på svenska, vilket är ovanligt då man i mitt yrke bara brukar läsa första delen av en serie för att ha en hyfsad uppfattning när man guidar folk i hyllorna.

Naomi Noviks Temeraire är för er som inte vet det en ganska ovanlig fantasyserie – i grund och botten är det en serie historiska romaner med motiv från Napoleonkrigen. Det finns bara ett litet kontrafaktiskt tillägg: Det finns drakar. Vilket innebär att alla nationer med självaktning inte bara har en armé utan även ett flygvapen. Bokserien kretsar kring den f d sjöofficeren Laurence som av en händelse blir kapten och själsfrände till den ovanliga och intelligenta Temeraire. (Drakkaptener utses genom prägling och det skapar mycket starka band mellan båda parter – första boken handlar nog egentligen mer om att få barn än om kriget mot Napoleon. Eller som jag brukar uttrycka det – det är en hästbok fast hästen är tjugo meter lång och kan flyga.)

Nu när jag ikapp serien känner jag att det finns några litterärt intressanta iakttagelser som i viss mån förklarar varför det blir så bra som det blir. Det är inte något jag lovar att jag skulle efterlikna om jag själv skulle skriv fantasy men det är värt att notera.

1. Det finns ingen vardag. Lite missvisande uttryckt. Vi får en rätt detaljerad bild av huvudpersonernas vardagsliv. I första boken är det rentav betydligt viktigare än det avslutande slaget. Men det etableras inget normaltillstånd. Novik använder berättelsen för att ständigt upptäcka nya platser: Först är det Englands kust, därefter Kina, därefter Turkiet och Centraleuropa, därefter kolonierna i Afrika, därefter England igen osv. Det slöa sättet hade varit att etablera ett normaltillstånd i form av den brittiska patrulltjänstgöringen som våra hjältar gjorde utflykter från på grund av specialuppdrag och liknande. Kapitel 1: De är på patrull. 2. De får ett uppdrag som kräver att de åker till X 3. De åker till X. 4. De klarar sitt uppdrag. 5. De åker hem igen och återförenas med patrullen. Och så börjar man om. Byt bara ut X. Så blir det inte. Istället utspelas bok 3 på väg hem från äventyret i bok 2. I bok 4 kommer de hem bara för att upptäcka att det inte finns något att komma hem till vilket kräver ett nytt uppdrag. I bok 5 är utgångsläget ännu värre. De tror hela tiden att de snart kommer att återvända till kamraterna i det rätt trygga och trista patrull- och formationsflygarlivet men kommer bara längre och längre ifrån det. Vilket tangerar punkt 2.
2. Utnyttjande av transportsträckor. Transporter blir det. Långa sådana. Det tar ett tag att köra en drake till Kina med båt utan någon Suezkanal. I bok 2 upptar transporten minst halva boken. I bok 3 i viss mån hela men då finns det insprängda uppdrag och fältslag längs vägen. Men tråkigt blir det inte. Novik förstår att på ett smidigt sätt fylla färden med stora och små bekymmer och fylla luckorna med konflikter och relationer mellan passagerarna.
3. Mångtydighet. Människor och handlingar är komplicerade när Novik skriver om dem. En person kan ett flertal gånger stiga och sjunka i huvudpersonernas och läsarens aktning under bokens gång. Wellesley – överbefälhavaren i bok 5 – är hjälten i ”den stora historien” dvs England vs Frankrike. Han är en rakryggad och klok militär omgärdad av betydligt svagare politiker och tjänstemän och i många scener har han läsarens sympati. Detta hindrar inte att han är ovilligt inställd till våra hjältar och rentav på ett plan är deras fiende. Samma sak med Lord Nelson (som med denna välsignade kontrafaktiska historieskrivning fått leva lite längre): han är en stor man, älskad och beundrad av hela flottan – i viss mån även av Laurence – men ideologiskt på en helt annan sida än våra huvudpersoner. Med ett undantag skulle jag faktiskt säga att Novik bryter mot konventionen om att fantasyberättelser bör ha en tydlig antagonist på ett sätt som känns mycket befriande. Folk måste inte vara onda för att vara till besvär, det räcker med att de är inflytelserika och har andra referensramar. Det är också vanligt att personer stiger och sjunker i aktning därför att våra hjältar missbedömer dem, vilket troligen är det som gör att Jane Austen namedroppas i beskrivningar av serien.
Likadant med handlingar som kan visa sig få helt andra konsekvenser. Det som är ett tragiskt avsked i slutet av bok 4 är genom sin formulering ett pinsamt och skuldbelastande dokument i bok 5. Laurence gör vad han måste göra men detta innebär också att han sviker sitt land vilket ÄR fel vilket han åtminstone delvis får ångra flera gånger.
4. Personerna –såsom Temeraire själv - har egna agendor som svårligen låter sig förenas.
5. Individens begränsade betydelse. Även detta på två plan: dels är krig och slag mycket stora och komplicerade ting. En himmelsdrake kan ibland få en avgörande betydelse i något känsligt skede men det är långt ifrån givet att man vinner för att man har en sådan på plats. Som Laurence uttrycker det: det är inte soldaternas uppgift att vinna slag utan generalernas. Soldaternas uppgift är att lyda order och inte ge vika. Vi får se fragment av ett gigantiskt schackspel, sett ur en lagom viktig pjäs perspektiv. Det är visserligen lite väl ofta som slag når sitt avgörande genom någon av sidorna får oväntad förstärkning som kommer i form av en kniptång men överlag består slagen av en långsammare, mer monstruös dramatik. Jag gissar att detta är något som mer är inspirerat av historiska romaner än av vanlig fantasy. Klart är att det egentligen är historiska romaner av Scottsk modell i den meningen att författaren fokuserar på en påhittad biroll i det stora dramatiska skedet som man sedan kan flytta från front till front för att se till att det alltid finns något intressant att berätta.
På ett annat plan handlar det också om att varje person har sin plats i det komplicerade klass- och rangsystemet. Laurence är en man som ständigt måste visa ”grace under pressure” – att gång på gång svälja förtreten när man får utskällningar och idiotiska order av någon högre upp, som man inte kan protestera mot av stolthetsskäl. På samma sätt består en ganska stor del av hans verksamhet i många av böckerna att skicka ordonnanser hit och dit. Jag har ibland uttryckt det som att Temeraireserien är en byråkratiroman.
6. Tveksamma slut. Det vore för mycket att kalla sluten för olyckliga men det är ytterst sällan som det går som våra hjältar vill. Sluten är lyckliga i den meningen att hjältarna klarar livhanken och lyckas utföra sitt uppdrag till någorlunda belåtenhet. Samtidigt innebär detta också ofta en stor förlust, för England, för dess allierade eller för dem själva. De vinner allt men förlorar sin frihet. Trots att de är hjältar blir de aldrig erkända som sådana och förväntar sig nog egentligen inte att bli det heller.

Detta var några punkter – kanske finns det mer att tillägga – som gör böckerna realistiska och magnetiska. Det är också saker som jag vill inbilla mig är lite avvikande i fantasygenren. Nu är jag ju tyvärr inte särskilt beläst och min tänkta fortbildning i ämnet är inställd men tills vidare väljer jag att tro det.

U.J.

Utlåningsmysteriet!

2011-10-15T12:09:00.002+02:00

Bevisföremål 1a: En stulen marknadsföringsbild för att ge intryck av en riktig bloggpost. Notera att silverglansen inte klarat transporten över Internet.

Nu har höstens LasseMajas detektivbyrå kommit och jag har läst den. Jag förstår egentligen inte varför men det kanske kommer klarna lite under postens gång. Bibliotekarier behöver egentligen inte läsa populära böcker – de marknadsför sig själva. Ofta läser man kanske en – den första i serien – för att känna till de grova premisserna. I fallet med Lassemaja har det upphöjts till dygd att Valleby förändras så lite under seriens gång att man kan läsa böckerna i precis vilken ordning man vill (vilket inte är riktigt sant eftersom personer återkommer och någon gång får man faktiskt – Gud förbjude) veta att en viss person suttit i fängelse sedan han senast syntes till i ett annat mysterium. Det finns egentligen ingen särskild anledning att läsa någon särskild av böckerna och inga skäl att fortsätta följa serien heller men nu har jag läst ungefär hälften av dem och kommer det en ny ger jag mig på den med stigande intresse.

Martin Widmark är ett fenomen som det nog ska sägas på kongenialt marknadsföringsspråk. Han är Sveriges mest utlånade författare och vinner bokjuryn varje år. När vi i våras skulle inviga vår nya återlämningsmaskin firades två högutlånade böcker med anknytning till trakten ned från taket för att vara de som lämnades tillbaka först: En roman av Torgny Lindgren och Biblioteksmysteriet. Enligt min förre chef var det till stor del Widmarks förtjänst att våra lånesiffror blev hyfsade förra året. (För min del tvivlar jag. Chifen var bra på många sätt men med vissa begränsningar när det gällde böcker och bibliotek.)

Jag brukar ibland säga att Widmarks framgång är oförtjänt. Det är troligen orättvist. Så dåligt som författare tjänar kan knappast någon av dem sägas ha drabbats av orättvist mycket framgång. Dessutom är Widmark en arbetsmyra: Han är född 1961 och på hans hemsida räknar jag till 55 utgivna titlar, läromedel oräknat. Visserligen är det ganska många bilderböcker men bara i år ger han ut en hel trilogi någorlunda tjocka fantasyböcker som är Hcg-klassad (mellanåldersböcker, bibliotekariens anmärkning) och det som sagt utan att det hindrar honom från att ge ut de vanliga LasseMajorna och NellyRapparna.

Däremot tycker jag att det är orättvist mot barnlitteraturen och dess författare när Widmark lyfts fram som någon sorts stormästare och när de böckerna försvinner först från hyllorna. (Möjligen är det de böckerna som är dagens barns enhetskultur – de kan läsas både av läsvana och läsovana barn.)

Parallellt med LasseMaja rasar serien om Nelly Rapp – tio delar hittills – som är mindre framgångsrik och i jämförelse faktiskt lite underskattad. Där finns en underliggande finurlighet i kopplingen mellan gamla oknytt och moderna fenomen. Att – som i den senaste – koppla Snömän till växthuseffekten är kanske inte helt oväntat (om än ganska effektfullt) men att koppla zombies till bemanningsföretag? Trollkarlar till stress och utbrändhet?

LasseMajas detektivbyrå lider inte av någon överdriven finurlighet. Vad som skiljer böckerna åt är de olika miljöer där de utspelar sig. (Jag tänkte tanken på att vara tarvlig och räkna upp alla titlar som kommit hittills och sedan förutspå de institutioner som återstår: Kennelmysteriet, Postmysteriet, Parkförvaltningsmysteriet etc.) Det mest intressanta med Lasse och Maja är just hur de är komplett ointressanta: Ingen av dem har någon personlighet alls. (Det gör dem å andra sidan helt jämlika och utbytbara med en intressant genuseffekt. Jag tror inte ens Martin Widmark håller ordning på vilken som är Lasse och vilken som är Maja, antagligen har han någon lista för att hålla ordning på att de ska komma på ungefär lika många smarta idéer var.) Detta kan låta föraktfullt men egentligen är det Tintins princip: Huvudpersonerna är tomma projektionsytor som vi kan ikläda våra egenskaper och genom vilka vi betraktar de märkliga birollerna. L&M har inga andra vänner, inga andra hobbies, kommer aldrig att tänka på något de hört i skolan eller av någon släkting.

Och märkliga biroller är det (även om också dessa verkar leva i ett absolut nu). I genrens tradition är Lasse&Maja smartast i stan. Det är ju tyvärr svårt att skriva om personer som är smarta utan att läsaren känner sig dum och utestängd och detta löses genom att L&M är något över normalbegåvning samtidigt som de omges av en vuxenvärld som är mer eller mindre debil. Ibland med komiskt resultat. Ofta med ganska märkligt.

Deckargåtorna pendlar i svårighetsgrad. Sjukhusmysteriet är en förolämpning mot varje barn som någonsin läst en deckargåta i Kalle Anka & Co. De flesta andra jag läst är istället mycket komplicerade men bjuder igengäld så stora logiska luckor att man inte sällan skulle kunna köra igenom en värdetransport. Guldmysteriet får tjäna som avskräckande exempel: Styckets bovar har genom en mer än lovligt komplicerad kupp lyckats tömma ett valv fullt av guld, lasta det i en bil och ge sig iväg. (Jag vill minnas att de skulle ut i Europa via Öresundsbron men det kan jag ha hittat på.) När L&M konstaterat hur brottet gått till och vem som är skyldig vore det logiskt att man kommenderar fram helikoptrar och vägspärrar men dessa små kammardramer tillåter inte sådana tidshopp. Därför låter Widmark bovarna få trassel med bilen (ett bagageutrymme fullt med guld väger ohyggligt mycket) och bli upptäckta och avslöjade av en passerande polispatrull. De kommer tillbakabogserade strax efter att L&M löst fallet. Är det ett problem? Ja, eftersom hela boken bygger på logiska resonemang av typen ”Om X hade gjort det skulle Y ha inträffat” som man åtminstone låtsas att barnen kan följa. Slutet betyder ju egentligen att hela L&Ms resonemang är överflödigt: det har inte behövts någon utredning eftersom kuppen har misslyckats. Widmark är storkonsument av Deus ex Machin:or men den här maskinen har han dessutom låtit sväva väl högt över barnens huvuden.

Det finns fler saker som gissningsvis flyger högt över barnens nivå. I inledningstexten till vare bok står att Valleby är ett samhälle där ”kyrkan står mitt i byn”. Jag är själv osäker på riktigt vad den här meningen betyder men tror inte några barn tror att den betyder något mer än hur man gör för att hitta till kyrkan i Valleby – vilket ju är ointressant eftersom de flesta böcker inte utspelas där.

Därmed inte sagt att böckerna är svåra. Eftersom de är skrivna för att alla ska kunna förstå dem framstår L&M sin stora begåvning till trots som kulturella analfabeter. Simborgarmysteriet utspelas exempelvis ”Dagen efter julafton” – en dag som på normal svenska heter ”juldagen” och det tror jag faktiskt att även helt sekulära barn vet, om inte annat för att den veckan är den vecka i svenska almanackor som studeras allra intensivast. Att Kristi himmelsfärdsdag nämns i början av Biblioteksmysteriet är faktiskt märkligt (även om det också är en känd lovdag) men det beror bara på att det har betydelse för bokens bortom allt mänskligt förstånd drivna upplösning på ett ganska sönderknarkat sätt.

Allt – datum, hälsningsfraser – har betydelse i L&Ms värld. Säger någon något vittnar det om Motiv. Böckerna är små urverk där varje mening samverkar med de andra till det givna slutet, men det är i så fall en Terry Pratchettklocka där sekunderna är olika långa.

Man skulle kunna förklara L&Ms popularitet med att de utspelas i en idyll men den som har lust att försöka bör fråga sig om man verkligen vill leva i ett samhälle där läkare gipsar utan föregående röntgen och alltså kan luras av vilka simulanter som helst. (Det där gör mig faktiskt mer upprörd än de stulna smyckena: det där är tjänstefel med stora risker för människors liv och hälsa. Helena Willis som illustrerar har berättat om hur hon researchar genom att bildgoogla miljöer. Tyvärr tror jag inte att Widmark lägger så mycket jobb på förberedelserna.)

En viktigare egenskap Valleby har är att det verkar ligga i en tidsficka precis mellan det gamla Sverige och det vi tror ska komma. Här kan en juvelerare heta Mohammed Karat utan att det är något konstigt med det. Samtidigt är Widmark den enda nutida barnboksförfattare jag vet som låter exotiska personer bryta på låtsastyska (”Miicket bra”) vilket sker i Cirkusmysteriet och Trollkarlarna från Wittenberg. I Cirkusmysteriet låter han f ö en apa i lustiga kläder göra konster på cirkus vilket har varit förbjudet i åtminstone 30-40 år. Jag har inte räknat andelen kvinnliga chefer men har fått intrycket att den är ganska hög. En badvakt kan vara lesbisk (eller bisexuell, vad vet jag, sådana här saker leder aldrig till några följdfrågor i Valleby) utan att det är något som helst märkligt med det. Böckerna är alltså trevande försök att berätta en gammal sorts berättelse i ett nytt samhälle som helt glömt det gamla samhället och därmed paradoxalt nog förlorat insikten om att det skulle kunnat vara annorlunda. Det ger böckerna ett kultvärde som jag tyvärr tror kan blekna med tiden men som så att säga kan njutas i förskott.

Möjligen är det därför jag fortsätter att läsa.

U.J.

Pojkarna

2011-10-02T19:04:00.002+02:00

Jag blev glad när jag förstod att begåvade Jessica Schiefauer skrivit en könsbytarroman. Köns- och identitetsbyten är ju ganska populära teman i populärkulturen (främst i form av b-filmer som Switch och A boy girl thing) men hittar rätt sällan in i den seriösare litteraturen.

Eftersom jag anade att det här med bytet av kropp/kön skulle framhållas som något alldeles speciellt och tydligen är en missunnsam typ försökte jag vid ett par tillfällen framhålla att det inte alls var så speciellt (även om det var välkommet). Av någon anledning funkade det aldrig riktigt och nu när jag läst boken vet jag varför.

Schiefauers förra bok var något så ovanligt som en glad realistisk ungdomsroman. Där fanns visserligen mörka hemligheter och livet var banne mig inte lätt men man förstod faktiskt varför ungdomarna levde det liv de gjorde – de hade kul på riktigt –vilket man rätt sällan kan säga om böcker i den genren.

Med Pojkarna tar hon steget över tröskeln till fantastikens värld (begreppet ”magisk realism” har nämnts). Som jag antytt ovan brukar det mest användas till ganska billiga komedier. Att hamna i ovana situationer man förväntas behärska är ett klassiskt komedikoncept, dessutom finns naturlig koppling till sex. (Sex och kön är som bekant detsamma på engelska och för många är sex också detsamma som humor.) Ska man se lite allvarligare på det har människor genom hela litteraturhistorien lockats av resor upp och ned för sociala hierarkier. Holbergs komedier är ett fint exempel på detta. Att vara kvinna är som bekant att vara andra klassens medborgare och tanken på att ta ett steg över den gränsen kan alltså vara kittlande, för både kvinnor och män.
(Här håller jag på att trassla in mig i ett litteraturhistoriskt mönster jag nog borde fundera mer på: den traditionella ”bytesberättelsen” handlar om en lågtstående person som kommer upp sig och gör bort sig. Det finns även berättelser – är de möjligen en produkt av en modernare samhällssyn? – som bygger på att en högtstående person faller socialt och blir en bättre människa innan h*n återtar sin ursprungliga plats – såsom Havets hjältar, En liten prinsessa och Kung Caspian och skeppet Gryning. ”Könsbytesberättelsen” är på sätt och vis en fusion av dessa. I regel handlar de om en man som blir kvinna (faller socialt), gör bort sig kolossalt vid flera tillfällen, för insikter om orättvisor och blir en bättre människa (även om direkt feministiska analyser brukar undvikas) innan han belönas med att återfå sin fornstora glans.)

Och om Schiefauers socialrealistiska ungdomsskildring var lycklig så är hennes bytesberättelse faktiskt otäck. Pojkar är nattdjur som härskar oinskränkt över omgivningen i kraft av sin styrka. Förvandlingarnas logik blir aldrig helt klarlagd heller (möjligen oavsiktligt – på mässsemiariet ger Schiefauer en rätt enkel och fullt tillräcklig förklaring) men parallellerna är tydliga till någon form av drogmissbruk. Manlighet är beroendeframkallande, åtminstone för vissa.
I inledningen kunde man nog få intryck att jag ser ner på könsöverskridarfilmer. Det gör jag inte, för min del får man gärna göra fler så länge man gör ett hyfsat hantverk. Men genren känns futtig jämfört med Schiefauers Pojkarna. Lite som att höra på en riktig, kunnig sagoberätterska när man en längre tid bara läst starkt förkortade disneybilderböcker.

Böckernas våldsamma pojkar har tydligen stött en och annan läsare. Själv noterade jag att bilden av tonårspojkar knappast är vidare nyanserad och tänkte självgott att om jag inte varit en så tolerant och ädel människa hade jag kanske blivit lite kränkt. (Nej, det hade jag nog inte. Jag är nog faktiskt inte ungdom längre.) Schiefauer motiverar detta med att man ser ur huvudrollens perspektiv och att det är såhär Kims värld och världsbild ser ut. Det är en fullgod förklaring. Däremot finns det ju en skevhet i vårt samhälle på denna punkt, åtminstone i väntan på Befrielsen: Om någon – till exempel jag – skrev om en fotbollskille som blev förvandlad till tjej och gick helt upp i den världen som allt mer kom att handla om smink, kläder, bantning, hy och frisyrer och att dra till sig rätt killar skulle det möjligen anses som diskutabelt. Just för att den världen skulle utnämnas till kvinnlighetens kärna. (Det finns redan ungdomsböcker som har en sådan världsbild men jag tror det är rätt sällan de innehåller några transinslag.) Men manlighet är som bekant inte ett kön. Män är inte en grupp. Man kan möjligtvis vara elak mot manliga förskollärare eller manliga bilister i Borås men man kan inte kränka hela manskollektivet på en gång med en och samma kam. Det är skillnaden.

U.J.

Min spaning är på väg att infrias

2011-09-05T21:32:00.002+02:00

Jag får Gamla Linköpings programblad till jobbet och noterar med viss munterhet följande programpunkt:

Vågar du följa med på en resa i tiden?
Lör 10.9 kl 14-16
Med tidsenliga kläder och nya namn från förr reser
vi hundra år tillbaka i tiden och upplever hur livet
kunde vara då. För nyfikna barn i åldern 7-9 år.

Det är klart, ska man försöka leva sig in tiden strax före första världskriget bör man kanske inte ha namn som matchar en hello kittytröja. Så då får nog vackert lilla Tindra bli Stina, Leo bli Lars och Zlatan får till sitt stora förtret finna sig i att bli kallad för Bengt.

Jag väntar som sagt på att detta även kommer att vara en förutsättning för nästa generations guider ("på kvällarna är hon Nova - levnadsglad mediestudent - men på dagarna drar hon på sig hucklet och blir Märta - piga hos familjen von Lingen") men man måste kanske även fila till besökarna nödtorftigt...

U.J.

Selander obeskuren

2011-05-29T20:20:00.001+02:00

I våras gifte jag mig. Det gav anledning att tänka på ett och annat. Bland annat blev vi ombedda av prästen (min bror f ö) att hitta en dikt som beskrev vår relation. Det var en uppgift som kändes i det närmaste omöjlig, men med tanke på hur många högskolepoäng i litteraturvetenskap vi har kunde vi inte ge upp utan strid. Så man gör som alla andra: går till lyrikhyllan på biblioteket och plockar fram några antologier med kärleksdikter.

Det är en märklig men behaglig upplevelse att snabbläsa lyrikantologier på jakt efter något särskilt. Det är lite som att gå på långa estradpoesitillställningar: massor av bilder rinner genom huvudet, tankar kolliderar, ord slåss och smälter samman. Och där fanns en hel del börjor eller enskilda strofer som var lovande men den mesta tankeverksamheten ägnade jag ändå åt att fundera på hur jag skulle snacka mig från frågan med min litteraturvetenskapliga heder i behåll. Då kom kavalleriet från ett håll jag inte tänkt på. På s 158 i ”Mannens dikt om kärlek – en antologi av Göran Palm” (En bok för alla, 1980) finns en välfylld sida med rubriken ”Sten Selander -Ur Luftslott”. Dikten passade som hand i handske. Den beskriver visserligen strängt taget inte vad min fru och jag är (så gamla är vi inte riktigt än) eller vad vi skulle vilja vara men vad vi vet att vi är på väg att bli.

Så här lyder Palms återgivning:

Kan du förstå att vi är gamla redan
och att vår framtid redan är förbi?
Så säger prästbetyget. Nå än sedan?
De där som åldras är ju inte vi.
Har någonsin vi känt den stumma ledan
som livet blir förskämt och surnar i?
Vi har ju inte hunnit tala ut
på åttatusen kvällar med varandra,
och vi har nya land att genomvandra
på upptäcktsfärd var dag till tidens slut.
Var lugn: vår dialog skall aldrig sina.
Vi kan ju resa på vårt eget vis-
fast du vill hellre åter till Paris,
då jag nödvändigt skall i väg till Kina.
Och blir vi nitti år, skall än vi språka
om min oskrivna, vackraste lyrik
Nej, vi är inte gamla. Jag är lik
en våt och ruggig, skinntorr gammal kråka,
det vet jag. Men för dig, i verkligheten,
är jag den unga, solbrända poeten
som ankrat med Galejan i din vik.
Och du – för mig är du alltjämt musik,
havsvind och nyponblom, behag och vårlig Eros.
fast du nog blivit ganska tung och grå.
Men vad betyder det hur andra ser oss,
när vi är vackra för varann ändå?
Och luftslott, kära du, kan aldrig ramla.
Det är de enda byggen som består.

Så löd dikten enligt samlingen och så lästes den också på bröllopet. Men eftersom det var ett utdrag blev jag lite nyfiken och letade vidare. Kanske hade Sten något mer att säga i ämnet? Han verkade ju onekligen ha fattat ett och annat.
Det visar sig att dikten ursprungligen publicerats i samlingen ”Sommarnatten” men versionen jag har läst kommer ur Selanders valda-och-bearbetade-verk-samling ”Dikter från tjugufem år”. Palms utdrag är visserligen huvuddelen av dikten, knappt två tredjedelar. De två sista raderna inleder en ny del. I någon avskrift (i bloggosfären?) utgör det en egen del efter blankrad, men eftersom Selander inte är så mycket för sådana tror jag det är ett missförstånd baserat på att det är det ställe där dikten fortsätter på nästa sida. Så här låter hursomhelst den andra sidan, i ”Dikter från tjugufem år”:

Och luftslott kära du, kan aldrig ramla.
Det är de enda byggen som består.
Vi har en enda plats, som helt är vår:
den skånska gård där vi skall bo som gamla.
Vi vet ju hur den ligger, mellan klitter
med milslång utsikt över hed och hav.
Långt från en verklighet, alltmera bitter,
bor där allt skönt som aldrig kan bli av.
Ovansklig rinner ungdomskällan fram
vid söderlängan på vår gård i Skåne,
och lyckan väntar, hög och allvarsam,
i landet öst om sol och väst om måne.
Kom, vi går dit. Vi har en väg att gå
dit bort, så länge vägen är gemensam.
Tids nog skall världen bli förtvivlat ensam
för en utav oss två.

Det var alltså den sista pusselbiten. När jag gifte mig kände jag inte till den senare delen. Jag antar att jag skulle valt dikten i sin helhet om jag gjort det, men säker kan man aldrig vara.
Man kan fråga sig varför Göran Palm gjorde denna beskärning. Klart är att han fick den bättre lämpad för den tänka målgruppen för antologin. Han gjorde den helt enkelt mer bröllopsmässig. Men gjorde han den inte samtidigt till en sämre dikt? Och var det verkligen ärligt att tona ned det stora vemod som präglar dikten? Den sorg som ligger i varje kärlek, varje vänskap, varje stor upplevelse?
När vi gifter oss ger vi varandra samma löfte som vi sedan tyst avkräver våra barn:
Jag skall älska dig och ta hand om dig, och om jag blir sist kvar skall jag begrava dig.

U.J.

Att sila ut kamelen bland alla mygg

2010-09-21T17:50:00.002+02:00

Det har väl knappast undgått någon att vi fått in orcher i riksdagen. Som dessutom sitter där fullt legitimt och måste respekteras på grund av sina väljare. (Att de etablerade partierna skulle ha någon sorts skyldighet att samarbeta med dem pga att de sitter där är däremot ett fåneri som bara sverigedemokrater kan tro på - man väljer själv sina allierade. De klagar ju knappast när alliansen säger sig vägra regera med Lars Ohly.)

Hela valvakan handlade om detta och därför vet jag fortfarande rätt lite om hur det gick i kommuner, landsting etc.

Och nu sägs det att hela nätet handlar om detta. Och där kommer problemet. Jag har redan läst någon kommentar om att ämnet börjar bli ganska uttjatat nu. För så är det ju med Internätet. Det kommer någonting som sätter fart på känslorna - Israel som bordar hjälpsändningar, Bodströms buggningsidéer etc - och alla kastar sig ut och har en åsikt. (Själv har jag gärna åsikter. Jag läser inte lika många av andras. Jag tror inte jag är unik i det avseendet.) Och sedan går det några dagar och sedan kommer något annat och det där som var så viktigt, så "nu har det banne mig gått för långt!" är - som jag antar att det heter på bloggsvenska - yesterdays news.

Det här fenomenet har funnits länge. Jag minns att hur någon ansgars-ledare klagade på det när jag var liten: i några veckor är rumänska barnhem det hemskaste som finns och det viktigaste att göra något åt och sedan pratar vi om något helt annat utan att de rumänska barnhemsbarnen fått det bättre för det.

Det känns som att hastigheten på hur fort vi tröttnar blir allt högre. Miljöskriverierna i pressen höll visserligen i sig i åtminstone ett halvår men jordens undergång är ju ganska rafflande. (Det är hursomhelst ett märkligt exempel. Inte minst eftersom det inte innehöll några nyheter - växthuseffekten var ett välkänt begrepp när jag gick på gymnasiet. Alla som kört bil i Sverige på 00-talet har vetat att det är skadligt.) Men annars är det väl ett par dagar. Vad som på aftonbladetspråk kallas "snackis" eller i värsta fall "het snackis".

Och då är ju frågan hur länge vår energi kommer att hålla i sig. En mandatperiod är fyra år. Det skulle inte förvåna mig ifall många tycker att frågan är uttjatad om någon vecka. Dessutom börjar ju idolsäsongen nu. Jag är lite rädd att allt detta enkla tyckande gör att det börjar bli svårt att se skillnad på viktigt, mindre viktigt och oviktigt.

Liksom i exemplet med miljön är det här inte heller något oväntat. Vi visste redan för fyra år sedan att den här dagen skulle komma. Jag minns att jag själv pratade om det på msn. Och jag måste nog säga att åtminstone journalisterna och debattörerna skött sig hyggligt. Problemet verkar vara att sd-sympatisörer inte läser tidningar, debattböcker eller ser vissa sorters tv-program. Gång efter gång blir deras fundament raserade men lik förbannat står de kvar. Det är helt enkelt ingen som lyssnar.

Det känns lite som i skolan då jag själv fått mig itutat dussintals gånger att det är dumt att röka, knarka och dricka hembränt medan det tydligen finns rätt många som gick i samma årskurs som inte hörde något av det.

U.J.

SD åter avs

2010-09-21T17:44:00.002+02:00

SD
Box 200 85
104 60 Stockholm

Återsänder här en bunt papper som hamnat på mitt hallgolv. Det satt en lapp på dörren om att vi undanber oss reklam. Nu är kanske inte detta reklam i teknisk mening för enligt lag måste man kunna styrka påståenden som framförs i sådan och det tror jag skulle bli svårt.

Jag skickar hursomhelst tillbaka dem till er. Kanske kan ni använda dem igen nästa val eftersom ni bara läser källor som passar er och Riksdagens utredningstjänst knappast kan hitta något som går att använda för att sprida era teser till medborgarna. Därför antar jag att ni kommer att fortsätta att säga ungefär samma sak.

Själv funderar jag på att flytta utomlands. Begreppet svenskhet har blivit besudlat för lång tid framåt.

En sak till: Om ni nu ska bete er ”så seriöst som möjligt” som någon av era höjdare uttryckte det i radio får ni faktiskt sluta limma upp era planscher i vår entré. Det råder inte fri affischering där och det kan försvåra brandkårens arbete ifall det skulle brinna i ett hus där någon satt upp valaffischer framför fönstren. Dessutom är limmet och resterna av pappret svåra att få bort. Jag har i demokratins namn genom min skatt betalat dessa papper och jag skulle uppskatta om ni inte dessutom höjde min hyra genom ökade städkostnader.

Hälsningar

[Mitt namn]
[Min bostadsort]

-------

Jag tänkte avsluta med "Håll Sverige rent" men jag tror det används av alla sidor och skulle kanske kunna missförstås. Mörkermännen får motas på det sätt som passar för stunden. Får extremhögern mot förmodan sin efterlängtade revolution kan väl inte slagsmål på gator och torg uteslutas. Tills vidare får vi försöka vädja till människors förnuft och då och då drämma till monstren med en kommunalgrå mapp.

U.J.

Dagsfragment

2010-08-30T21:42:00.002+02:00

Några av dagens händelser:

* Rivit årets bästa utställning och packat ned den i stora lårar. Det tog en halvtimme, att jämföra med halvdagen den tog att montera.
* Ätit paj tre gånger: första gången som tack för hjälpen med utställningen, andra gången som tack för lite annan avlastning och tredje gången av gammal vana.
*Faktiskt nästan lyckats säga nej till ett extrapass i morgon. Kryss i taket. I gengäld får jag nog jobba på lördag istället.
*Noterat att curlingsäsongen är igång. Jag tycker det är en dålig idé att skriva in skolk i betyg men kanske kunde högskolorna införa en rad i examensbeviset som informerat om att studenten låtit sina föräldrar skaka fram kurslitteraturen.
*Fått en gedigen komplimang för en skjorta som jag glömt i vilken second handaffär jag köpt.
*Lyckats imponera på mina kollegor och skämmas som en hund, allt med samma tyska-färdigheter.
*Läsa Roy Andersson och återigen må rätt dåligt. Det är en bra bok men jag upplever alltmer en känsla av fångenskap i samhället. Jag är nedslagen och inkastad i ett låst tåg som rör sig åt ett annat håll än jag vill i hundratals kilometer i timmen. Alla försök att kommunicera med lokförare och tågvärd är verkningslösa: klart det inte går att växla om eller vända. Man kan ju inte vända utvecklingen. Och det vet väl vem som helst att den naturliga riktningen är söderut. Vem som helst kan ju se på kartan att det är nedförsbacke!
Giv mig en vettig rörelse som kan erbjuda ett alternativ till det här eländet. Den måste strikt räknat inte vara vänster men högern verkar överhuvudtaget inte intresserade av att vara goda.
*Jobbat kl 8-19 dvs ungefär som vanligt.
* Fått veta att några vänliga människor ska komma hit på onsdag för att spraya vårt hem med något som ska ta död på diverse små kryp som jag strängt taget inte ens är helt säker på att de existerar. Förhoppningsvis måste vi inte packa ned allt vi äger och förhoppningsvis kan vi fortfarande äta maten i skafferiet efteråt.

U.J.

Vad mäster Dick inte lärde oss

2010-08-07T10:04:00.000+02:00

Dick Harrisons gedigna om än något tungfotade Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (2000) innehåller många intressanta huskurer mot pest men jag tror inte att följande metod finns med, möjligen för att den presenteras av Erik XIVs livmedikus och alltså kan ha uppfunnits ett bra tag efter digerdödens slut:

Tag en levande höna eller tupp, plocka henne bak under arsen, gnid analöppningen med salt och placera djuret med densamma mot den öppnade bölden! Dör hönan, så tag en ny undan för undan, till dess ”ettret” är utdraget. I brist på höna kan en unger valp också duga.

En senare anhängare av metoden hävdar att det blir mer effektivt om man ständigt öppnar och sluter hönans näbb. Det gör att sjukdomen bättre dras ur kroppen.

Detta och ett pärlband andra små lärdomar och bizarriteter är hämtade ur Lars Bondessons Seder och bruk vid livets slut vilken trots enstaka egendomligheter (som jag garderande säger om alla böcker numera) rekommenderas varmt. Här får man även läsa om hur pöbeln vid avrättningar försökte tränga sig på när bilan fallit för att fånga upp det färska blodet, vilket ansågs vara en mycket kraftfull medicin. De stängsel av spjut vi ibland ser på avbildningar av avrättningar (tex på bilden av Linköpings blodbad vid stora torget i denna stad) behöver inte nödvändigtvis tolkas som ett försök att hindra fritagningsförsök. De kan lika gärna vara ett sätt att försöka låta den dödsdömde avlida i fred från den bokstavligen blodtörstiga folkhopen som väntar med byttor, skedar och flaskor.

Vi får även veta att de som verkade för kremationens utbredning i Sverige var Svenska Likbränningsföreningen. Det låter onekligen som att de hade ganska vilda sammankomster.

Vidare får man en rad tips på hur man hindrar döda från att gå igen. En del av dem är ganska enkla, såsom att sticka nålar i likets fötter eller binda ihop dess ben eller åtminstone stortår. Framgången var nog varierande för det finns uppteckningar om spöken som hoppade jämfota.

U.J.

Ett annat 1800-tal

2010-07-24T09:24:00.003+02:00

Det är sommar och det innebär att jag då och då får besöka andra närbibliotek än de vanliga och kan hitta nytt gammalt outlånat mög.
I början av veckan fick jag en faksimilutgåva av "Wermlänningarne" i klorna. Enligt loggen är jag den femte personen om lånat exemplaret sedan 1975 (utgivningsår 1974). Det ska tas med en nypa salt för ofta står 1975 felaktigt som lokaliseringstillfälle pga någon systemomställning men det gäller definitivt de senaste tio åren.

Ändå är Värmlänningarna en av Sveriges allra framgångsrikaste och mest älskade pjäser. Den hade premiär på Kungliga teatern 1846 (vilket om jag minns rätt betyder Operan - så har den också underrubriken "sorglustigt tal- sång och dansspel") men har följts av drivor av uppsättningar ute i landet. Min syster har läst någonstans att ALLA kringresande teatersällskap hade Värmlänningarna på repertoaren kring sekelskiftet. Gick den planerade pjäsen dåligt satte man upp Värmlänningarna kvällen därpå istället. Då gick byn man ur huse och teatergruppen gick runt ekonomiskt.

Att det är en opera kan man förresten se i scenanvisningarna som är uppbyggda i flera, rätt komplicerade lager och bland annat ska innehålla landsvägar, kyrkor och sjöar. Det enda någorlunda billiga alternativet vore att spela pjäsen utomhus men det ger problem eftersom stycket inte tar hänsyn till rummets enhet utan hoppar hit och dit och låter en "indelning" utspelas i en annan socken. Gissningsvis har amatörskådespelarna tagit sig rätt stora friheter.

Pjäsen lär fortfarande vara världsberömd i Värmland men i övrigt anses den allmänt död och glömd. Friluftsteatrarna lever som aldrig förr men nu spelar vi hellre Shakespeare rakt av istället för nationalistiska 1800-talsepigoner. Min gissning är att pjäsen fick ett sista uppsving med folkmusikvågen på 1970-talet. Utgåvan jag läst är som sagt tryckt 1974 och pappa har en utgåva i sin bokhylla.

Vad som framförallt slår mig är att perspektivet är helt omvänt i förhållande till dagens (eller rättare sagt 70-talets). Eller faktiskt omvänt till "gamla tiden" såsom Ibsen, Strindberg och proletärförfattarna lärt oss att se det.
Redan när jag läst första scenen fällde jag min dom: "Det här är som en Ibsen-pjäs fast tvärtom". Det visade sig i stort sett stämma.
Grundkonflikten ligger i att den välbärgade bonden/nämndemannen av misstag (påstår hans tjänstefolk) avverkat en skog han inte äger. En torpare var nedrig nog att sätta dit honom och det kunde gått illa men "som tur var" var bonden så rik att han kunde köpa sig fri.

Detta är mycket snarlikt det grundläggande brottet i Ibsens "Vildanden" där det lett till en man berikats och att en annan man - hans kompanjon - fått sitt liv krossat och lever med sin familj i små förljugna omständigheter.

Här spelar det däremot bara roll som bakgrund till osämjan mellan bonden och torparen vilket är ett hinder när deras barn vill gifta sig. Brottet diskuteras egentligen aldrig mer. Nämndemannen tycker troligen fortfarande synd om sig själv för att han åkte fast när pjäsen är slut, även om en försoning ingåtts under galgen.

Det är stor skillnad på att vara bonde och torpare i "Värmlänningarna". Det är till och med skillnad på att vara dräng åt en bonde och dräng åt en torpare. För att inte tala om åt en patron! I första scenen drömmer bondens dräng och piga om att de ska kunna gifta sig och bli statare hos brukspatronen. Det är fint att vara rik, och även om hjälten slänger ur sig någon plattityd om att dygden är viktigare så är det så det är. Visserligen revolteras det en aning mot föreställningen att äktenskapets syfte är att öka en befintlig förmögenhet men respekten för den sociala och ekonomiska överheten är enorm. Det är så fint med rikt folk! Och tänk så ädla de är som nedlåter sig att tala till en! Att det faktiskt är patron som uppträder som deus ex machina och drar upp de unga tu från drunkningsdöden är ingen slump.
Likaså är kärleken till kungen omätlig. (Torde egentligen vara Karl XIV Johan som åsyftas, även om han dog två år innan pjäsen hade premiär.) Tänk, en gång for han förbi på vägen till Norge och stannade och frågade vem som hade den vackra gården! Och bonden fick skaka hand med honom och har sedan dess inte tvättat högernäven. Skulle det bli krig skulle de allesammans ta sina yxor och vördsamt be att få slåss för majestätet.

Överhetsrespekten gäller även budet om att hedra sina föräldrar. Det är en synd att säga emot dem, även om de har uppenbart fel. Och även om hjälten vägrar gifta sig och därmed bryter med sina föräldrar lyder han genast deras instruktioner och ger sig iväg för att hälsa på en gammal släkting så att de kan ta ut lysning för honom i smyg. Pjäsen skulle inte gå att spela på modernt sätt idag, annat än som omplacerad till vad vi uppfattar som en hederskultur, och då tvivlar jag på att vi skulle acceptera dess moral.

Det är också en tid då folk gladeligen går några mil extra på söndagsmorgonen för att få höra en bättre präst. (Ett historiskt fenomen som prästerskapet hade starka synpunkter på, men oftast var det nog framförallt ett sätt för ungdomar att träffa andra ungdomar, lite som våra festivaler.)

Egentligen är det inget underligt med pjäsens ideologi. Den låtsas vara folklig kultur men är egentligen skriven i kretsen kring Geijer. Primärpubliken är uppenbart stockholmare - det finns många skämt om hur lite värmlänningarna förstår sig på huvudstaden och i ett sammanhang ikläds publiken rollen som patrons fina gäster från Stockholm.

Men folk älskade det här. Även i landsorten. Även de svenskar som utvandrat till amerikat trots att det är en provkarta över precis de hierarkier som Moberg skildrat hur emigranterna flydde ifrån.
(Pjäsen har också filmats flera gånger. Två gånger 1910 - vilket inte är illa eftersom det är en musikal och filmerna torde varit stumma.)

Det finns antagligen förklaringar. De får varann. Det är en komedi (må vara att den är bygd på en tragedistomme). Man måste väl få ha lite roligt någon gång. I samband med Åsa-Nissefilmerna har det påpekats att folk hellre avnjuter dåligt genomförda verk av en sort de tycker om än mästerverk i en genre de inte tycker om.
Men det är ändå något att grubbla på.

U.J.

Två gamla radanmärkningar om låtsasmusik

2010-03-14T13:44:00.004+01:00

För att ge en uppfattning om hur illa jag skött mitt internetliv det senaste halvåret (ok, året) publiceras här en liten text om det rykande inaktuella ämnet Schlagerfestivalen, skrivet i anslutning till svenska finalen. Just som jag skulle trycka på "publicera" blev det kabelbrott och sedan dess har det legat kvar som sparat utkast. Jag har inte haft tid eller koncentration att gå in på bloggen sedan dess.
Men det betyder inte att nedanstående är inaktuellt: för drygt två år sedan satt jag på ett utedass i Småland och där låg en gammal Aftonbladet Puls (en nöjesbilaga de körde med under sent nittiotal). På framsidan fanns en bild på en då aktuell person och rubrikerna lovade "Allt om Charlotte Nilsson". Jag läste inte artikeln men tydligen innehöll den mycket roande tramsigheter om Charlotte Perellis första fjortisfylla etc. Det var det året hon återigen vann schlagerfestivalen. Allt kommer igen. Kanske som ett straff för våra synder. Kanske för att det är det vi vill. (Fast det är alltid sämre i repris.) Vi är dömda till upprepning. Åtminstone tills vi gör något åt det.
Så när ni tvingats titta nästa år (som enligt SJ ska bli något extra) så har ni redan tänkt tankarna nedan.
Får se om det blir lite högre frekvens framöver. Jag tycks ha fått ordning på nätverket i min nya hemstad och det är åtminstone en grundförutsättning.

Jag gör verkligen vad jag kan för att undvika Schlagerfestivalen numera men igår sket det sig ändå på grund av en serie familjehögtider. (Dit jag alltså i vanliga fall inte vill räkna schlagern).

Två radanmärkningar.
Jag fick se Roger Pontare knalla in från vänster med ett brinnande tillhygge och ropa något om försvara sitt land och kom och tänka på de gånger på gymnasiet och senare som jag hört människor försvara patriotmusik med argumentet "Det är väl bättre att sjunga 'jag gillar Sverige jag älskar mitt land' än 'jag hatar Sverige, jag avskyr mitt land'?". Jag ångrar att jag inte ställde motfrågan
- Varför då?

Jag kan komma på en hel radda författare och liknande som avskytt Sverige och tack vare det tillfört något. Det är värre med ärediktarna. Jag vill inte dra för långa paralleller till andra relationer men det verkar vara något visst med ett dåligt förhållande som man inte kan göra sig av med.

Och så skulle programledarna spänna ögonen i tittarna och säga åt dem att "använda sin röst" och "ta sin chans att påverka" och att "det är ni som har sista ordet" och jag tyckte återigen att det är väldigt konstigt. Kvällspressen har lyckats piska upp en rätt stor förtrytsamhet de få gånger tittarrösterna inte fällt avgörandet (vilket gör det hela till en ännu konstigare tillställning). Med tanke på det är det konstigt att ingen egentligen funderat över vilken sorts demokrati som utövas. Rösterna kostar olika mycket beroende på den röstandes samvete. Samma person kan rösta många gånger och det finns såvitt jag begriper inget som hindrar att Lionheart och andra bolag kallar in extra telefonister som röstar på arbetstid. (SMS-röster går väl dessutom att skicka automatiskt så det behöver inte ens vara en tidsfråga.) I princip är alla valbara men när någon av de tävlande har ett riktigt jobb påpekas detta och blir så att säga en del av konceptet.
Jag börjar kunna ana det. Där någonstans under paljetterna finns en stor berättelse som handlar om hur vår tid devalverat och relativiserat demokratin. Och schlagervinnare kan utses hur Björkman vill men när någon följer den här tanken hela vägen ut och visar på paralleller i viktiga frågor kommer det att svida.

U.J.

Inte min dag

2010-01-19T16:40:00.001+01:00

Jag inbillar mig att jag var ett ganska snällt barn. Visst, jag har alltid haft demoner som kommit och gått och en del faktorer (framförallt farbroderliga barnböcker, misstänker jag) har gjort mig ganska konservativ så ibland när något varit på väg att ändras ( åt det håll jag upplevt som det sämre) har jag kunnat blir rätt arg under ganska lång tid. Men överlag ganska snäll och följsam. För att inte säga menlös.

På senare år – antagligen under det som i min biografi kommer att heta ”Borås – den förlorade epoken” – har jag dock lagt mig till med en ful ovana: Jag går i baklås. Ibland när saker och ting går mig emot blir jag så sur att jag inte kan göra annat än på sin höjd sitta och läsa serier ett par dagar. Det är knappast vidare moget. Det är bokstavligen att sätta sig med ryggen med världen och vägra vara med och leka men det är sättet jag haft att hantera konflikter på de senaste åren.

Nu tar vi det till nivå två. Tidigare när jag haft surperioder har de åtminstone infallit när jag varit studerande eller arbetslös och kunnat avvara ett par dagar utan att det märkts. Nu jobbar jag, och det skulle väl inte vara något problem ifall det var yttre tjänst det handlade om – jag har visst folkvett och skulle antagligen inte låta någon märka något. Det var kontorsuppgifter. Rätt difusa kontorsuppgifter dessutom.

Nåväl, jag är en god lutheran och gör vad jag kan för att hitta rutinuppgifter jag kan förlora mig i. Viker broschyrer, bokar in kurser, sammanställer enkäter. Men det vill sig inte riktigt. Det dåliga humöret fylls på med nya irritationer, slag i slag.

Rapporten jag filar på och kanske kommer att få ägna resten av veckan åt är troligen makulatur – under förmiddagen får jag veta att det redan bestämts att det inte blir någon fortsättning under våren.

Kvällsaktiviteten jag håller på att organisera inför i morgon får kanske ställas in pga dåligt intresse. (Till liknande frustrationer kan räknas att jag måste hitta på något nytt att ha med på ett knytkalas men det hör till dagens mindre förtretligheter.)

Och slutligen upptäcker jag genom ett tips att min tjänst finns utannonserad på kommunens intranät och att jag inte får söka den eftersom jag inte är fast anställd personal. Finns det någon med rätt examen och någorlunda vett i skallen i kommunen får jag alltså snart tömma skrivbordet igen. Finns inte det ska den nog ”annonseras externt”. Jag är inte helt säker på hur de menar men det är alltså inte omöjligt att jag kommer att behöva skriva en ansökan och brottas med 200 andra sökanden.

Det här är känslomässigt komplext för mig. Jag är en varm anhängare av lagar och kollektivavtal. Jag har många gånger tänkt att det borde vara straffbart med internrekrytering. Samtidigt hade jag faktiskt fått för mig att jag hade mitt på det torra en tid framåt. Det har tidigare låtit som att min tillvaro var ganska trygg, så länge kultur- och fritidsnämnden håller ord.

Kommer jag inte till intervju kommer jag att känna mig ogiltigförklarad. Kommer jag till intervju blir det inte mycket bättre. Antingen blir det min exekutionspluton eller också gillar de vad jag gjort hittills. Gör de det blir det inte mycket bättre. Jag har bekanta som varit på intervjuer där det visat sig att det redan finns en favorit och intervjun mest är en skenmanöver för att leva upp till lagen. Det är ett avskyvärt slöseri med människors livstid och varje sådan intervju bör förlänga rekryterarens tid i skärselden med minst en månad (vilket är vad en sådan intervju faktiskt kan kräva i förberedelser och efterbearbetning). Och jag minns själv hur eländigt det kändes att få veta att jobbet gått till en som haft arbetsuppgifterna tidigare.

Kanske inga stora smällar men definitivt tillräckligt många sparkar på smalbenet för att vara lite för mycket för mig en förmiddag. Den planerade övertiden ställdes in till förmån för lite deprimerat irrande i centrum och ytterligare en kvälls väntan på att skiten (syftar detta på dagen? Veckan? Arbetslivet? Livet?) ska ta slut. Dessutom är jag inackorderad och lider brist på serier.

Dagar man vill ska ta slut är förlorade dagar och för dem gives ingen ersättning.

U.J.

Verksamhetsberättelse 2009

2010-01-01T21:43:00.000+01:00

- Sökt ett antal jobb. Dock inte så många som kan tro eftersom rätt mycket tid tillbringats med att jobba och att vänta på respons från intervjuer.
- Varit på två intervjuer. Missat ett drömjobb och fått ett bra.
- Publicerat en essä och en debattartikel. Kört fast två essäer. Sumpat relationen till ännu en redaktör.
- Lärt mig en del om privatbanksrörelsen och fått lust att läsa böcker om etnologi.
- Ritat upp mallen för en gustaviansk äventyrsserie och skrivit en inledning som jag nu inser röjer en pinsam okunskap om vargjakt. Håller på att täppa till de luckorna nu.
- Tränat ganska mycket under våren (i snitt 2.-3 ggr/vecka) för att sedan helt försumma det under hösten. Vikt, kondition och välbefinnande påverkas inte. Den enda effekt träning har på mig är att jag blir tröttare och får mindre gjort.
- Arbetat rätt mycket när tillfälle bjudits. Lyft lön från fyra olika arbetsgivare.
- Tjänat ca 110 000 under senare halvåret vilket torde vara rekord. Första halvåret var klenare – halv a-kassa.
- Dragit igång biodling och därtill hörande kooperativ. Lite om tid att jobba med det – särskilt utskick etc – men överlag mycket lyckat.
- Fått de första varningstecknen på att min årskull är på väg in i familj- och husåldern.
- Sett Olov Svedelids historiska ungdomsromaner gallras.
- Missat tillfälle att skriva till Harry Järv.
- Nästan lärt mig att dricka whisky
- Haft ett lysande läsår. Läst ca 50 böcker, ett antal barnböcker oräknade. Listan rymmer många "uppgörelser" såsom Carina Rydberg och Per Hagman (vilka är dåliga) och Ranelid – som fascinerar och väcker ömhet på samma sätt som vissa sorters dålig film.
- Haft ett betydligt sämre skrivarår. Fått en och annan idé men lever i stort sett kvar i 2008s beting.
- Ätit lagad kvällsmat betydligt fler gånger än jag har tid med.
- Grovt försummat bloggandet, delvis pga twitter. Delvis av samma anledning som jag försummat allt annat, nämligen arbete.

Detta är i stora drag min verksamhetsberättelse för 2009. Det finns en verksamhetsplan för 2010 också men vid närmare eftertanke tror jag att jag nöjer mig med att skriva in den i min nya kalender (när jag köpt en för jag hade räknat hårt med att få en i julklapp och det fick jag inte).

U.J.

Vid Ibsens polisonger!

2009-10-25T20:11:00.001+01:00

2008 års julklapp, tidskriften Parnass visar sig vara förträfflig läsning – åtminstone när man spärrat in sig på ett museum och det är för dåligt väder för att man ska ha några besökare att ta hand om.
Det är genomgående trivsam läsning – man slås aldrig till marken men där finns ständigt små lärorika detaljer. Visste du det här om Ibsens genomslag i Sverige? Visste du det här om Strindberg i Paris?
Och efter en stund är man säker på att man borde läsa nyutgåvan av Ibsens dramer och Strindbergs sagospel: varför har man aldrig läst dem egentligen?

Roligt är också att tidningen återtryckt en kort-intervju med Strindberg som mest liknar något man tänker sig att hitta i dagens tidningar. Vi får bland annat veta att hans favoritblomma är alpviol och att hans favoritårstid är högsommar efter varmt regn.

Men mest tankeväckande är nog ändå listan på medlemsföreningarna: Parnass ges ut av De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd och i slutet på tidningen finns de förtecknade. Jag trodde ju att det blev någon sorts absurdistisk happening när Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren kom med häromåret. (Visst är det en fantastisk bild: De litterära sällskapens hörn på bokmässan och ERL-sällskapet inträngt mellan Ekelöf-sällskapet och Lagerlöf-sällskapet. ) men spännvidden verkar vara större än jag trodde. Jag noterar att det finns en förening vid namn Sigge Starks litterära sällskap, ett Arto Paasilinnasällskap och att Svenska Horatio Hornblower-sällskapet också finns med. Där står de listade tillsammans med the James Joyce society, Marcel Proust-sällskapet, tre (!) Ellen Key-sällskap och många många andra. Prydligt sorterade efter författarens (eller pseudonymens) efternamn. Det är riktigt vackert att se.

Pratet om att finkulturen blivit en subkultur och vice versa kan nog visa sig välgrundat.

U.J.

maniskt fast manifest?

2009-08-22T23:10:00.003+02:00

Dagens nyhet som åtminstone fick mig att läsa tidningen lite längre var att vi har fått ett manifest för tiotalet. Det är möjligt att hela bloggosfären handlat om det idag men sådant vet ju inte jag något om så jag kör ändå.

I grund och botten har tjommarna rätt. Det är hög tid för en samlad attack som vrider romanbegreppet ur deckarsmedernas och kvällstidningskrönikörernas händer. De har också rätt i att det behövs fler mästerliga storys utan krångligheter.

Ändå känns det inte bra. Och framförallt är det jädrigt 1890.

Jag blir inte riktigt fri från känslan av marknadsföring: En liten grupp författare har nu annonserat (till och med kanske fått betalt för att annonsera) om att de är 10-talisterna, bara så ni vet. Det känns givetvis tryggt att de gnäller på det som alla andra gnäller på, från olika håll. De lovar att de minsann är riktiga författare som inte skriver om deckare, medelålders shoppande kvinnor eller ger ut sina dagböcker.

Dessutom överreagerar de. Jag tycker inte att man kan åtgärda fel i dagens litterära miljö genom permanenta åtgärder. Även om de är rätt för 10-talet: Vad händer med 20- och 30-talen? Det kanske vore bra om det kom något färre romaner om historiska personer (själv har jag aldrig upplevt det som störande men vad vet jag?) men å andra sidan är det en av få saker som kompenserar för vår allmänna historielöshet.

Jag blev lite ivägburen (som kiddsen säger) och skissade lite på några egna punkter på jobbet (museet alltså. På biblioteket hinner jag banne mig inte tänka på litteratur). Det skulle i så fall vara ett åtagande på ungefär tio år. Jag började med det viktigaste, sedan kommer några lösare och mindre viktiga grejer som kanske mer är utdrag ur min egen poetik.

När jag läser om manifestet inser jag att vi ändå har en del gemensamt men jag tycker att de fokuserar på fel saker. Det är väl inget fel att skriva romaner om kriminalpoliser - felet är att rutinmässigt hänga upp intrigen på statistiskt omöjliga brott och låta romanen slentrianmässigt drivas av utredningen.

De följande tio åren gäller alltså följande:
- Inga mord, eller självmord.
- Inga mörka familjehemligheter.
- Inga uttalade tvivel på samhället (åtminstone inte utifrån konventionellt synsätt).
- Stark återhållsamhet med äldre manliga tjänstemän som arbetar tillsammans med yngre kvinnliga. (Gäller särskilt poliser.)
- Inga kändisare. Helst inga varumärken.
- Inga fåniga namn.
- Gärna satir men väl dold.
- Absolut förbjudet att anta att någon har ett rikt inre liv bara för att han (det är oftast en han) sitter ensam på en servering av något slag. (Inte så aktuellt, det är egentligen en rest av min spaning efter 90-talet.)
[I min anteckningsbok står det också: "Det krävs goda skäl för att skriva om nazister och deras offer. Att göra dem till representanter i en moralfilosofisk diskussion är inte ett gott skäl" - men jag tror jag bangar. Visserligen tycker jag det just nu, i synnerhet skulle jag vilja ha time-out från andra världskrigs-vurmen, men med nutidens politiska tendenser är jag osäker på om man vågar avstå i tio år.]
- Skriv gärna om det du känner till men ännu hellre om det som ingen annan känner till.
- Ge slitna metaforer nytt liv men låtsas aldrig att de är något annat än metaforer.

Så tycker jag, ungefär. Undrar om det finns möjlighet att ordna någon sorts paintbolluppgörelse på bokmässan mellan de olika 10-talistfraktionerna.

U.J.

Realistiska museer

2009-08-01T08:22:00.002+02:00

De senaste veckorna har jag varit tillförordnad museiföreståndare. Rent formellt tror jag att min titel är guide men eftersom jag är ensam på täppan och har till uppgift att sköta ett privatmuseum genom att öppna och stänga, tända och släcka och har eget mandat att bestämma när det är dags att städa och vattna blommor ser jag mig gärna som lite förmer. Jag sköter ju faktiskt relationerna med omgivande museer också - vi har samma lunchrum.

Jag knegar alltså i Gamla Linköpings Bankmuseum, vilket jag överlag trivs mycket bra med. De flesta av mina snart tretusen besökare verkar också tycka att det är okej. Men det ger anledning till en del grubblerier. Ett stort område att grubbla över handlar om vad vi skulle kunna kalla historisk realism.

Gamla Linköping är ett friluftsmuseum, som visserligen inte arbetar med direkt drama men vars anställda och kringstående entusiaster bär historisk kostym och försöker skapa en bild av sekelskiftesliv i en borgelig avkrok.

(Är det inte egentligen den sorts miljö som Hjalmar Bergman med flera lagt hela sitt författarskap på att få oss att avsky? Det har i så fall lyckats i det att det kletat av sig på det efterkommande samhället men Gamla Linköpings besökare yttrar påfallande ofta en längtan tillbaka till kontorsinventarier i mörkt trä där underbetalda notarier sitter och handskriver i kassaböcker. Huruvida de faktiskt ångrar att vi införde vaccinationer och allmän pensionsförsäkring framgår inte riktigt.)

Återskapandet ger problem. Bara detta att hälsa är problematiskt. Karin S, en guide som jag högaktar - om inte annat för att hon fick jobb där den gången jag sökte det - berättade en gång att de anställa i Gamla Linköping var förbjudna att använda hälsningsfrasen "hej". Istället säger man Godmorgon, Godmiddag, Goddag etc. Det låter på sätt och vis inte så dumt. Nu verkar den regeln däremot vara avskaffad och resultatet blir rörigt, inte minst vad gäller hälsningar mellan de anställda. Att svara "Godmiddag" efter ett "hej" - eller tvärtom - ger lätt intrycket av tillrättavisning. Rätt många besökare verkar faktiskt inte riktigt bekväma med att bli formellt hälsade. Själv har jag försökt hitta en neutral väg genom att hälsa de som besöker "mitt" lilla museum med ordet "Välkommen" - men det är tillräckligt för att rätt många besökare ska fnissa lite nervöst. (Jag tror faktiskt att jag stött en lämning av det svenska folkhemmet, då vi för ett ögonblick låtsades om att alla murar var rivna och en var så god som en ann. Kanske bidrar jag till att skada den illusionen.)

En annan sak är våra gatumusikanter, som för den delen gör ett utmärkt arbete. På trattviolin och dragspel bidrar de till att blåsa lite extra liv i miljön. Det är bara det att större delen av deras repertoar är modernare än de flesta tror. Taube kom visserligen igång kring 1920 men en stor del av hans produktion kommer väl från 40- och 50-talen och var väl på sitt sätt en slags pop?
Nu tar de sig inte sig själva på alltför stort allvar och även en del riktigt moderna låtar letar sig in. Kanske är det också soundet som räknas. Men jag tror att en del besökare upplever musiken som "gammal".

När man börjat leta såhär och funderat på hur man skulle kunna skapa en verkligt god illusion inser man hur hopplöst det är. Ska personalen få använda underkläder? Ska de få borsta tänderna på lediga dagar? Ska de få dua besökarna? Givetvis inte men det kan vara svårt att få reda på den enskildes titel utan att formellt presentera sig. Ska man kunna anställa negrer och invalider?

(Friluftsmuseerna kommer föresten att få intressanta problem om ett par år när det är sennittitalisterna och 00-isterna som sommarjobbar som guider. De flesta i min generation har fortfarande sådana namn att de kan passera i ett traditionellt sammanhang men när Zlatan och Tindra presenterar sig som dräng och piga på Bergmannagården kan det nog bli svårt för en del - Zlatan och Tindra och Neol och Leon kommer att få ta sig museialias. )

Om det nu är omöjligt att skapa ett realistiskt sekelskifte (vilket är betydligt lättare än att exempelvis återskapa ett realistiskt 1700-tal - man kan till exempel kanske komma undan med att ha nykter och avlusad personal): Gör vi oss då inte en otjänst som försöker? Kommer inte förenklingen av det förflutna att leda till banalisering?

På ett sätt är frågan fel ställd. Folk vill inte bli lurade. De vill att alla andra ska bli det. Det är givetvis populärt om jag blir ett med banken, lyckas undvika du-tilltal och skapar någon sorts illusion av att faktiskt arbeta på banken (vilket är omöjligt eftersom en tredjedel av mina besökare skämtsamt ber att få ta ut pengar och en annan tredjedel ber om det på fullt allvar) men än bättre blir det om jag ger intrycket att skådespela för alla andra men just för de här besökarna släpper jag lite på värdigheten och berättar förtroligt hur det går till.
Av någon anledning känns det inte bättre för det.

U.J.

(Och alla ni där ute som har svårt för motstridiga budskap: Jag älskar friluftsmuseer och jag gillar mitt jobb och mina besökare, men det är sådant här man tänker på när man blir sittande vid pulpeten en stund.)

Mit Inga Lindström im Schweden

2009-07-28T21:15:00.002+02:00

Jag har nått ännu ett steg av upplysning: I söndags såg jag ett avsnitt av Inga Lindström!

För er som inte vet (dvs såg ett obskyrt aktuellt-reportage för ett par år sedan eller känner tyskar med tveksam smak):
Inga Lindström är namnet på en tysk serie tv-filmer av romantisk karaktär. Namnet Inga Lindström har mig veterligen ingen motsvarighet i handlingen utan pryder serien för att det låter svenskt. Sverige är nämligen en viktig komponent i serien – eftersom övriga deltagare är utbytbara skulle man rentav kunna säga att det har huvudrollen. Det är såvitt jag vet en helt igenom tysk produktion vad gäller manus, regi, skådespelare o sv men inspelningen (åtminstone exteriört) är gjord i Sverige. Skyltar, nummerplåtar på bilar, displayer på mobiltelefoner etc är på svenska. Skådespelarna talar givetvis tyska – med undantag för ett och annat ”hej” innan de säger ”Guten Tag” - men med en anings fördröjning, vilket ger intryck av dubbning. Westin har stött på tyskar som tror att det är en svensk filmserie och de är troligen inte ensamma.

Just det här avsnittet var särskilt intressant för mig och mina kollegor (mer om mitt tillfälliga jobb i nästa inlägg) eftersom det delvis är inspelat i Gamla Linköping. Man måste visserligen nästan bo eller arbeta i Gamla Linköping för att märka det. Till de mer kreativa inslagen räknas att göra om Carin Nilssons villa till sjukhus. Såhär ser tyskarnas uppfattning om ett svenskt sjukhus ut:

[Bilden rippad från Gamla Linköpings hemsida –tacka dem genom att göra ett besök.]

Något säger mig att P C Jersild inte är så stor i Tyskland som man brukar säga.
Nu löser kameramännen det på ett finurligt sätt: De visar inte huset i helfigur utan låter bara en slät vägg från nedre våningen skymta i bakgrunden. Resultatet blir helt passabelt men då kan man fråga sig varför man behövde åka till Linköping och filma.

Men miljön är som sagt viktig. Seriens genomgående tema är, återigen såvitt jag förstått det, hur en kvinna drar sig tillbaka från sitt hektiska stadsliv till en lyckligare och mer harmonisk tillvaro på landet, gärna i skärgården eller åtminstone vid en sjö.

Fotografit och estetiken är reklamfilmens. Det är en bra fråga huruvida det beror på att vi marinerats i tyska, dubbade reklamfilmer eller om det är något i estetiken i sig som får det att upplevas så. Hursomhelst väntar man hela tiden att någon ska kommentera de stiliga miljöerna och framförallt alla fräscha matvaror som ligger uppradade överallt.
Men jag glömmer mig: Tillbaka till ”storyn”.

Jag missade visserligen den första minuten eftersom jag talade i telefon då men utan att ha sett något avsnitt tidigare kunde jag genast höra på musiken vad som var i faggorna. Musiken, idyllisk, emellanåt vemodig och rätt förglömlig är alltid beredd att understryka handlingen eller helt enkelt meditationen över landskapet som kameran och tittaren ägnar sig åt när det inte händer så mycket.

Vår hjältinna – vars namn jag tyvärr inte minns – är en stilig Frau i 40-50årsåldern och driver en ostbutik i Stockholm där hon får besök av en stilig Mann i 40-50årsåldern som berättar att han tillverkar älgost och undrar om hjältinnan kan vara intresserad av att ta in den i sortimentet. Det kan hon och de kommer överens om att höras. Hon får en anmärkning av ett yngre biträde om att hon beter sig flörtigt – vi ska förstå att de har god kemi.
Sedan ska hon överraska sin make genom att möta honom på tågstationen. Tyvärr överraskar hon honom med att kyssa en ung kvinna vars roll i handlingen är underordnad men som nog är någon sorts kollega.
Sedan ringer dottern som är ute på en resa som har något samband med hennes Abitur (vi skulle säga att hon ska ta studenten, fast i Tyskland inkluderar det en radda viktiga prov). Av resan har vi fått se en busslast blonda flickor som uppenbarligen inte åkt så långt för när vi får se dem ropar en av dem
- Guck Mal, ein Elch!
Varpå alla trängs vid fönstren och tittar på en solande älgfamilj och säger ”åh”.
När dottern ringer har dock något gott fel. Fruktansvärt fel. Eftersom vi inte får se vad och avsnittet inte är textat och min tyska inte är vad den varit är det lite oklart vad men busen har i alla fall kanat av vägen och en okänd äldre man (som senare visar sig vara älgostfabrikörens förskjutne far) har räddat dottern och/eller hennes dagbok. Dottern hämtas upp på sjukhus Carin Nilsson av mamman som tycker om att komma ifrån sin otrogne make ett tag. De käkar på en fiskrestraurang (Dahlbergs Kafé, omdöpt till Gretas fiskrestaurant) och kommer överens om att hyra ett hus i närheten för några semesterdagar – Abitur-resan är tydligen inställd. De åker runt hörnet för att komma till huset och befinner sig strax i Söderköpings skärgård där de trivs.
(I filmen förekommer ett ortsnamn och stället ska nog föreställa att det ligger betydligt närmare Stockholm – det är helt logiskt att åka dit och gå på bio om man vill festa till det. Det är givetvis tacksamt att hacka på det här, fast egentligen gäller nog just den här passagen mer eller mindre all film. Däremot blir det tydligare då Gamla Linköping är en mycket särpräglad stadsdel vars utkanter i filmen fås att verka representativ för hela Sverige utanför Stockholms tullar.)
Det visar sig givetvis att älgostfabrikanten har sin gård och sitt lilla älghägn i närheten. Jag tror inte man får se mer än fyra älgar i det, inklusive kalvar och tjur. När de kallar osten exklusiv är det en underdrift.

Låt oss föresten göra en sak klar innan vi idiotförklarar hela det tyska folket alldeles: Det är såvitt jag begripit inte alls någon omöjlighet att göra ost av älgmjölk. Jag vet att det finns entusiaster som tillverkat älgyoghurt, må vara i rätt liten skala som exklusivt mellanmål för tyska turister. Däremot finns det några svårigheter:
1) Älgar kan inte tämjas. De måste såvitt jag begripit växa upp i fångenskap så den som vill ge sig in i älgmejeribranschen måste ha tålamod.
2) Det går åt rätt mycket mjölk när man gör ost.
3) Älgar ger rimligtvis väldigt mycket mindre mjölk än kor, vilka ju finputsats evolutionärt av människan i ett par tusen år.

Det verkar dock inte vara särskilt jobbigt att vara älgfarmare – en gång får vi se honom krama ur lite ostmassa. Annars ägnar han mest tid åt att dricka kaffe och stå och klappa en älg – av någon anledning envisas han med att klappa tjuren, som ju borde vara av rätt marginell nytta, kanske är det för att ”riktiga älgar” har horn om man frågar vissa tyskar. Det är förstås möjligt att älgfarmaren –av någon annan anledning får vi gissa – är mycket rik och har gott om folk som arbetar åt honom. När han tar ut hjältinnan på deras första dejt gör han det i en påfallande lång trämotorbåt av Kreugermodell som körs av en tyst man i vit båtmössa. Bertil Boos inhopp i Åsa-Nissefilmerna känns hursomhelst som en långt mer realistisk skildring av svenskt lantliv. Han brukade visserligen bara gå på ett fält och sjunga men ändå.

Låt oss återgå till handlingen, som nu blir något svåröverskådlig. Hjälten och hjältinnan tittar lite lystet på varandra. En serie missförstånd inträffar då de råkar få se och höra något som får dem att tro att den andre spelar falskt: Hjälten verkar vara ihop med fiskrestaurangens ägare och med sin kusin. Hjältinnan verkar vara ihop med sin otrogne man och med hjältens far. Det blir inte lättare av att alla går omkring och småpussas på ett sätt som jag som svensk inte känner mig riktigt bekväm med (framförallt inte på landsbygden). Men det visar sig att allt bara var missförstånd, utom – tro det eller ej – hjältinnans man som tydligen var otrogen på riktigt.

Och så måste hjälten bli vän med sin far igen, som han blev osams med för åratal sedan. Under filmen går han omkring och tjyvtittar på vad grabben har för sig och råkar släppa ut älgarna. Fadern ångrar sig givetvis djupt och spårar upp dem. Med hjälp av polispådrag och folk från gården kan djuren infångas. Vi får inte se hur.

På slutet har hjältinnan gråtit och åkt hem till Stockholm, som hon funderat på att flytta ifrån – hon tycker inte om stressen i staden. Där får hon ett tips om att hon nog borde ge hjälten en chans till. Samtidigt har hjälten kommit på att han borde försökt en gång till med hjältinnan och han går mot bilen för att fara till Stockholm just som hon kommer fram. Sedan får de varandra och börjar prata om att driva någon sorts liten affärsverksamhet i närheten av gården. Musik. Tablå.

Den här serien når ungefär 10% av den tyska befolkningen. Man kan tycka att en nation borde vara tacksam mot en främmande tv-kanal som prånglar ut timvis med gratis turistreklam, men det gjorde ju å andra sidan Borat åt Kazakstan också.

Det hör till bilden att serien är hårt målgruppsinriktad. Den är en kompensatorisk dröm för medelålders kvinnor (förvärvsarbetande tror jag, men det är ingen självklarhet) om ett enklare liv på en vacker landsbygd, med en stiligare karl. Efter att ha sett ett avsnitt skulle jag vilja lägga till en sak: Det handlar om att livet inte är slut vid fyrtio. Det finns fortfarande en chans att börja ett roligare liv: Karln kan kastas ut på en timme med lite tur och barnen kan vara förstående.

Detta påminner f ö om en iaktagelse gjord om svenska veckotidningsnoveller: De handlar inte längre om oskuldsfulla flickor. De handlar om kvinnor i en tråkig relation som plötsligt ramlar över i en betydligt roligare. Gärna med en mjuk, något nedtonad man som till exempel driver ett litet mysigt kafé i idyllisk landsbygdsmiljö.

Jag har nu ägnat 2-3 sidor åt att göra mig rolig på Tysklands bekostnad. Låt oss därför komma ihåg att detta är en genre som inte finns i Sverige men att vi är väl så fortjusta i en hel del av dess kusiner. Utan att ha sett vidare mycket av någotdera vågar jag hävda att detta är en ganska exakt motsvarighet till Morden i Midsommer, eller för att ta ett svenskt exempel: Direkt-på-dvd-Wallander som i enlighet med sitt kontrakt med skånska lokalpolitiker innehåller en reglerad mängd vackra skånska miljöskildringar.

U.J.

Äkta kristdemokrati

2009-07-07T10:25:00.002+02:00

Översatt till dagens verklighet måste påpekandet "Du kan inte tjäna både Gud och Mammon" betyda "du kan inte tjäna både miljön och tillväxten". Eller på det sociala området: "Du kan inte tjäna både mänskligheten och vinstintresset".

(Nejdå, jag är inte panteist. Men bibeln är i mina ögon rätt tydlig med att det finns ett samband mellan att tjäna Gud och att tjäna hans skapelse.)

Jag begriper inte varför inte Kristdemokraterna håller på med sådant här istället för att gagga om en massa trams, exempelvis kärnfamiljen som inte ens fanns på den bibliska tiden.

U.J.

Dagens litterära insikt

2009-05-24T20:19:00.002+02:00

Som läsare har jag inga litterära skyldigheter.
Många texter kan vara svåra.
Många texter kan bli bättre om de läses en andra gång.
Allt kan inte förstås.
Men jag har inga skyldigheter gentemot texten.
Den har inte rätt att fodra en ny chans.
Det är författarens sak att inge mig lust till ännu en läsning.

Banalt - jajamensan. Men det är så det är. Man måste ha ett visst självförtroende som läsare. Vi har alla dåliga dagar -lågt blodsocker kan få stora konsekvenser för vår upplevelse - men läsning handlar ändå om att unna någon chansen att förföra en. Misslyckas personen i fråga är det knappast vårt fel.

Kom ihåg det. Skriv det på en lapp, ett plakat eller en t-shirt att ha med på debutantuppläsningar eller vernissager där kulturtanter av båda könen står och pratar om skillnaden mellan "betraktare" och "åskådare".

U.J.

Anteckningar om Jessica Schiefauers debutroman

2009-05-21T21:52:00.002+02:00

Nu har jag läst ut Jessica Schiefauers Om du var jag. Överlag är den mycket bra. Jag kommer förhoppningsvis inte ligga sömnlös för dess skull men jag har tyckt om att läsa den och gjort det i stora sjok. Nu när jag slagit ihop den är det med en sådan där behaglig tankfullhet.

Några saker är särskilt värda att notera.

1) Inledningen. De första meningarna lyder:

Det finns ett köpcentrum i staden, ett sånt där med stenlagda inomhusgator och glastak, och under glastaket finns nästan allt man kan önska sig. Här finns små boutiqer och stora klädaffärer, turistinformation, post, bingolottoförsäljare, affärsmän i kostym, killar i keps och pitbulls i nithalsband. Här finns resebyråer med paketerbjudanden och restauranger med takeawaypriser; BigMac-meny i brun papperspåse, Tokyo Sushi, Baguettekungen och Falafelhörnet. För den som önskar sig något ännu enklare finns här också en liten öppning i väggen, en liten upplyst glasdisk, över den står det Franska läckerheter i franska flaggans färger och bakom den står Agnes.

Sedan kommer ett nytt stycke som lägger rätt mycket fokus på den kväljande doften av florsocker och smördeg.
Kalla mig överkänslig men det här tycker jag faktiskt är en mästerlig inzoomning. Det är inte bara effektivt, det korresponderar helt och hållet med Agnes position i livet. Hon är en sådan som ser andra komma och gå, lite skuffad åt sidan. Hon är omgiven av delikatesser som vid närmare granskning visar sig vara äckliga. Fler skulle nog komma på idén att ge henne ett sådant jobb men de flesta skulle nog, som jag, börja med ett trist, kvasilitterärt tuggande.
”Agnes såg ut över inomhusgatan och skyltfönstret mittemot och suckade. Det var minst en timme till den första kunden skulle komma. Det var tur att hon hade timlön.”
Typ något i den stilen.
Så icke Schiefauer. Hon tar i rejält istället och gör det med ett sorts sagotonfall som egentligen inte finns i resten av boken (men det gör mig ingenting. Jag gillar tanken på att författaren för mig in genom dörren och sätter mig på Agnes axel där jag sedan sitter tills boken är slut.)
Någonting (troligen frasen ”allt man kan önska sig”) ger mig associationer till Damernas paradis – som jag inte läst men jag tror att den handlar om varuhus. Det passar också väl till bokens tematik eftersom en galleria är ett falskt paradis – där allting har sitt pris.
Mest påminner det givetvis om Thérèse Raquin och dess skildring av Pont Neuf-passagen. När jag hade läst inledningen första gången var jag beredd att satsa ganska mycket på att Schiefauer äger Klasikerförlagets utgåva (som går i blått, rött och vitt). När jag gick tillbaka till Zola för att jämföra blev jag lite mindre säker för han lägger verkligen ned oerhört mycket energi på att visa vilket avskyvärt ställe den gallerian är, men tekniken och kontrasterna är desamma. Man kan lite stöddigt påstå att Schiefauer gjort vad Zola försökte med, eller kanske vad han skulle göra i vår tid när ingen har lust att läsa ett helt kapitel miljöskildring för att förstå att ett ställe är sunkigt.

2) Det här är inte någon helt igenom munter bok precis, men jag måste säga att Schiefauer lyckas osedvanligt bra med att få mig att förstå charmen med huvudpersonernas slarviga liv. Det är nog första gången som jag – i något som kallas ungdomsbok – läser om ungdomar som går på fest och verkligen begriper varför de gör det. Det brukar verkligen inte bli muntra tillställningar och själv förstår jag aldrig varför de inte satt hemma och läste istället. Men här hajar jag faktiskt. De har faktiskt roligt. Ibland får de för mycket, ibland händer något jobbigt eller pinsamt men det positiva med festandet överväger faktiskt. (Och det utan att det skadar berättandet, snarare tvärtom.) Förhållandet till sprit och sex är inte oproblematiskt men alla har en sorts självklar grundtrygghet i ämnet. Det beror nog delvis på att personerna är lite äldre än de brukar vara i sådana här böcker. Vilket för oss till att
3) Det är en riktigt konstig genrehybrid och den har en tidskänsla som närmast inger svindel. Jag tror att boken marknadsförs och recenseras som en ungdomsbok. Det förstärks även av bokens utseende och tematik och ton. Om man utgår från hur den här genren brukar se ut skulle Agnes och Louise vara sisådär 16 år och just ha gått ut högstadiet. Nu funkar inte sådant i vår verklighet. Vi har i praktiken tolvårig grundskola i det här landet och att låta dem avstå från att gå gymnasiet skulle göra dem trashiga i läsarens ögon. Alltså är de 19-20 år (det visar sig senare att Louise har haft ett års uppehåll). De är myndiga och fullt tillåtna att dricka och hångla så mycket de orkar. De trevar sig ut i den begynnande vuxentillvaro som är bokens – men knappast läsarnas. Det är ingen dans på rosor att vara strax under tjugo, särskilt inte om man inte planerar att studera eller liknande, men jag har svårt att få det till en ”ungdomsproblematik”. Jag gick för bövelen på universitetet när jag var lika gammal som Louise. (Vilket inte hindrar att jag tror att boken går hem på den hylla den nu blivit placerad.)
Tidskänslan är alltså också förvirrande. Som sagt känns det lite grann som att en historia om två sextonåringar som äntligen slutat nian och får göra vad de vill (tackochlov utan alla dessa experiment och kollisioner med gränser – jag uppskattar att de är äldre). En sådan historia skulle för att vara realistisk behöva utspela sig senast på åttiotalet. Nu har den liksom knuffats in i 2000-talet med en del intressanta följder. Jag är född 1980 och har ägt typ två nummer av Platsjournalen och de har jag tagit för att vara artig när jag skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Jag är rätt övertygad om att nästan alla av dagens nittonåringar som söker jobb utomlands gör det via nätet men Internet är nästintill osynligt i den här historien. Det förekommer några pliktskyldiga mobiltelefoner men fast Agnes och Louise har varsin och rätt skral ekonomi har de en fast telefon på väggen och till och med en telefonsvarare med blinkande lampa!
Jag skriver det inte som kritik utan med en stilla förundran. Rätt ofta blir hänvisningarna till datorer och sms krystade i moderna skildringar av ungdomliga miljöer. Det är skönt att någon orkar låta bli men fascinerande att hon kommer undan med det.
På samma sätt är det med vissa informationsluckor. Funkar det verkligen för Agnes att få ledigt från sitt jobb sådär? Missar hon inte hyran om hon inte kommer hem till lägenheten på en månad? Det finns väl inget flyg mellan Göteborg och Korfu om man inte bokar charterbiljett? Och givetvis var det bara bra att inte slösa utrymme på de svaren:
-So what om det är lite bökigare att flyga reguljärt. Man byter väl i Aten eller något. Håll dig till storyn!
Men så är jag en tvångig jäkel som helst inte vill läsa om toalettbesök där det inte framgår att personen tvättar händerna efteråt och som kan ha svårt att skriva att en person kom in genom en dörr utan att berätta att han stängde den efter sig. I det avseendet är den här boken helt klart ett föredöme.

U.J.

Nutida mysterium

2009-05-20T18:35:00.002+02:00

Hur fanken är man funtad när man har skrivkramp över ett CV?

U.J.

Properly Nested AND Nyckeln till Hemingways författarskap

2009-05-20T11:11:00.004+02:00

Jag bor i en stad med en stadsteater - vilket tydligen är ovanligare än man kan tro. Där höll man häromveckan på att sälja ut delar av rekvisitaförrådet. Jag hade hoppats på att hitta brinnande svärd och eleganta hattar men någon opera är det ju inte. Hursomhelst var det ganska trevligt att gå omkring bland alla fågelburar, plastpolkagrisar och uppdukade maträtter av frigolit. Och så hittade jag två böcker för en krona stycket. Bruno Bettelheims "Sagans förtrollade värld" - en av de knäppaste men ändock intressantaste böcker om sagor som gjorts enligt min ringa mening - och Ernest Hemingways "En fest för livet" -som är en bok om vilka konstnärer han söp och svalt med i Paris på 20-talet.

Min läsordning är inte i någon större ordning just nu. Det liknar mer programmering än studier. När man knappar xhtml är det viktigt att man avslutar sina taggar i "motsatt" ordning än man skrev dem. Har man till exempel bestämt sig för att text ska vara fet och kursiv i den ordningen är det viktigt att man sedan avslutar kursivområdet innan man avslutar fet-området.

Ungefärlig skiss över böcker på och kring nattduksbordet i någon sorts kronologisk startordning:
Kjell Johansson "En rövarhistoria"
Natalie Goldberg "Skriva med kropp och själ"
Carina Rydberg: "Den högsta kasten"
Jessica Schiefauer: "Om du var jag"
Ernest Hemingway: "En fest för livet"
Och så har jag precis sträckläst Kalle Linds "Människor det varit synd om".
Nu har jag gått hopp om att avsluta Hemingway, därefter Schiefauer, därefter Rydberg och ja ni fattar.
Om jag kommer till slutet på listan kanske jag rentav kan läsa ut HC Andersens samlade verk som legat på nattduksbordet i åratal nu.

Listan är lite friserad, startordningen är lite svårbedömd, om inte annat för att den utgått från olika bokhyllor (i U-port respektive Bore-us).
Och så har jag bortsett från "Bin till nytta och nöje" mm.

Hur som helst gjorde jag igår ett fynd som troligen är förklaringen till de oräkneliga krognotorna i Hemingways "Och solen har sin gång" (av Arne Anka kallad "Och solen slår runt").

Enligt alla värdemätare var vi fortfarande mycket fattiga och jag hade fortfarande så små inkomster att jag måste säga att jag hade blivit bjuden på lunch och sen tillbringa två timmar med att promenera i Luxembourgträdgården och komma tillbaka och beskriva den underbara lunchen för min fru. När man är tjugofem år och är tungviktare av naturen blir man mycket hungrig om man hoppar över ett mål. Men det skärper också hela en iakttagelseförmåga, och jag märkte att många av de människor jag skrev om hade glupande aptit och var mycket intresserad av mat, och de flesta av dem längtade efter att få en drink.

(Egentligen gör han en olycklig hopdragning när han talar om iaktagelseförmågan - det framgår i resten av boken att det inte bara gällde analysen av den egna texten.)
För Hemingwaykännare var väl det här inget nytt men jag blev glad när jag hittade det. Boken är f ö strålande och ganska Hemingwaysk - det händer egentligen inte något, folk driver omkring och på köpet får man några roliga scener och en oneliner om när Ezra Pound skulle lära sig att spela fagott.

U.J.

Välgörenhet (igen)

2009-05-14T12:24:00.003+02:00

Jag har av någon anledning pengar i Robur. Tydligen uppstod något misstag om hur mycket avgift de skulle ta ut och därför kommer jag att få tillbaka nästan trehundra kronor som de snodde från mig 2004. Om jag vill kan jag skänka det till en välgörenhetsorganisation.

Nåväl, eftersom alternativet är att få dem inmatade i den där fonden som jag inte lär ha någon glädje av på den här sidan pensionen vänder jag blad och tittar på listan över möjliga organisationer.

(Det är dessutom en kristen skyldighet att bistå de som behöver hjälp. Utilitarister i läsekretsen kan nog hålla med om att det åtminstone är nyttigt. Och det är för den delen inte helt oegoistiskt av mig: Jag må leva på halv a-kassa men 300 pix -före skatt - är ingen större förmögenhet. Skickade ut i världen kan de däremot leda till att ett eller ett par barn kan gå i skola i ett år, vilket är en stor skillnad i deras liv. Genom att skänka en slant då och då kan jag alltså se till att det finns någon sorts mening med det här förspillda livet.)

Det är nog en av de konstigaste listor över välgörenhetsorganisationer jag sett. Jag har ju tidigare skällt en del på Cancerfonden i allmänhet och Rosa Bandet i synnerhet. (Här och här.) Det står jag fast vid. Cancerfonden gör säkert ett utmärkt arbete men välgörenhet är det inte och man ska banne mig inte tro att man "gör en skillnad" för att man köper en produkt som målats rosa.

Den här listan var alltså snäppet värre. En del nogräknade humanister (i den moderna, militanta meningen) skulle kanske sätta sig på tvären över att EFS och Pingans missionsverksamhet står på listan. Det känns lite ovant att räkna intresseorganisationer som Hörselskadades riksförbund dit också men det må väl vara hänt. A non smoking generation och Motorförarnas helnykterhetsförbund glider med av bara farten.
Till de allra mest udda hör Dansens hus, Riksmusei vänner, Östasiatiska museets vänner och Göteborgsoperan! Visst. Kultur är bland det viktigaste som finns efter fred, vaccin och potäter men välgörenhet är väl att ta i?
I mitt huvud framträder en bild av en trind kostymklädd man som röker cigarr och säger att "Det är hemskt viktigt att vi bryr oss om varandra. Jag gör vad jag kan. Jag skänker trehundra kronor till Göteborgsoperan varje jul." Bilden blir ännu roligare och mer surrealistisk av att han talar överklassgöteborgska.

Det blir inte helt lätt att avgöra vem som ska överta mina ärligt snodda fondpengar men det blir åtminstone lätt att grovsålla.

U.J.

”Vi som alltid sa madonna!”

2009-05-02T16:38:00.001+02:00

JAG TÄNKTE TA BORT DET HÄR NÄSTAN DIREKT EFTER ATT JAG SKRIVIT DET. DELS KÄNNS DET INTE SÅ FRÄSCHT ATT DRA UPP SAKER SOM DET TYDLIGEN TJAFSADES OM I TIDNINGARNA FÖR TVÅ ÅR SEDAN. DELS TROR JAG ATT JAG UNDERSKATTAT SANDAHL, ÄVEN OM JAG NOG HADE RÄTT I ATT MEDIECIRKUSEN VAR LITE VÄL LALLANDE FÅNIG. MEN NU FÅR DET IALLAFALL STÅ KVAR TILLS VIDARE. OM INTE ANNAT FÖR ATT DET ÄR FÖR LÅNGT FÖR ATT FÅ PLATS I MIN LÄSDAGBOK.

Om det inte vore för att jag ibland får intryck av att det är ofrivilligt är det givetvis väldigt roligt, kanske rentav genialt, att låta huvudpersonen i en bok man kallar Vi som aldrig sa hora lida av maskerat men kraftigt hora-madonna-komplex.

Japp, jag har alltså läst Ronnie Sandahls (eller Sandal som jag ibland kallar honom) ”generationsroman” för åttiotalisterna. Jag känner inte igen mig ett skit men förhoppningsvis beror det delvis på att jag är några år äldre än Ronnie och hans figurer. När jag var ung skickade man inte SMS, man drack inte kaffe latte ur take-away-muggar och man såg definitivt inte V for Vendetta på dvd. (Det där misstänker jag fortfarande är en anakronism men det är möjligt att det går att klämma in i kronologin med milt våld.)

Fast vad vet jag om hur det var när jag var ung? När jag läser får jag återigen känslan av att ha tillbringat livet i mitt eget lilla hörn, lite vid sidan av. Jag kan för den delen inte komma på något jag missat.

I min gymnasievärld umgicks man överhuvudtaget inte med människor som läste praktiska gymnasieprogram. Någon från Barn- och Fritid satt i elevrådet. Någon bekant i föreningslivet läste Industri eller IV. Det var allt. Men i Falköping umgås man tydligen med alla.

Falköping är även helvetet på jorden, det begriper man. Det ligger fångat mellan två berg och plågas av ständigt strilande regn (lite som Borås alltså). Det går inte att komma därifrån heller. Enda möjligheten till Ett Annat Liv är att få volleybollstipendium. (Något som nog faktiskt är tänkt att tas på allvar även om det låter rikslöjligt för någon med min bakgrund.)

Huvudintressena i det litterära Falköping är sex (helst bakifrån) och sprit. I det förstnämnda är de flitiga och avancerade, i det sistnämnda är white russian det mest sofistikerade de kommer i kontakt med. Utöver det finns idrott och längtan till ett bättre liv. Det är rätt kört.

När Amanda Svensson debuterade häromåret med Hello Dolly jublade någon tidning ”Dolly är den nya mannen”. Minst lika sant är att Hannes och hans killkompisar är en vacker liten samling av den problemtyngda människogenren ”unga kvinnor”. De hetsäter, skär sig och har otillräckliga föräldrar. Hela katalogen alltså.

Storyn flyter rätt bra med ett par logiska luckor. Värst är kanske att de enda gångerna som Hannes svajiga och småpuckade omgivning gör goda analyser är när de talar om för honom (och läsaren) vad det är för fel på honom.

Tyvärr tror jag att den här boken lanserats som en det-är-synd-om-killar-bok. En ”berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades” som det står på baksidan. Och visst, som modern man är Hannes rätt misslyckad, men det beror inte – som media verkar tyckt – på att tjejer vill bli behandlade som ”horor” (vilket Hannes själv f ö gör vid minst två tillfällen) utan helt och hållet på honom själv. Själv vill jag nästan se pryglingen han utsätts för som en hämnd från författaren. Så har tyvärr inte media sett det och jag är väldigt osäker på Ronnie Sandahls egen uppfattning. Den artigaste förklaring jag kan tänka mig är att han spelat med i synd-om-killar-spelet för att sälja fler böcker.

Vi får tre rejäla porträtt av de manliga huvudpersonerna (må vara att Hannes mest förblir en streckgubbe som man får fylla i med sina egna konstnärliga komplex – heder åt författaren för att han dessutom låter Hannes vara en rätt usel självutnämnd skribent som dessutom kommer till insikt om det) men det är faktiskt bara flickvännen Wilma som jag verkligen förstår. Jag förstår precis varför hon inte kan leva med Hannes, varför hon är kroniskt otrogen mot honom och varför hon gör slut. I hans värld är alla tjejer horor eller madonnor och han är inte en sådan som kallar tjejer för horor. I Frippes värld, där tjejer är horor, kan tjejerna vara ungefär som de vill, så länge deras kroppar är tillgängliga. (och är väl egentligen fria att gå när de inte känner för att ställa upp heller – de är ju redan horor.) Hos Hannes kan de ingenting.

Vi har alla romantiska idylliseringsfaser. Av någon anledning verkar killar värst. Man missar aldrig ett tillfälle att tänka eller säga att den tillbedda är perfekt, men hur sant det än kan verka vara: Förr eller senare måste man fylla femton och inse att ingen kan leva lycklig med de tillskrivna egenskaperna.

Det är väl typ det som händer i den här boken. Eller borde hända. Inför läsarens ögon kläs Hannes av och visar sig vara en ganska ynklig gestalt. Tyvärr är det inte så han själv ser på saken och vad värre är: Jag är inte säker på att det är så Ronnie Sandahl ser på saken.

U.J.

Drömmar och kommentarer

2009-03-29T15:39:00.002+02:00

I natt drömde jag att jag var på Svenska Barnboksinstitutet med anledning av en tjänst där. Jag minns inte om jag redan fått den eller om det var en intervju. Biblioteket var hursomhelst inrymt i ett pentry. (Jag har varit på Sbi, det ser inte ut sådär utan är ett gediget ställe. Min sjuka hjärna har helt ansvaret för den här avbildningen.) Föreståndaren var oerhört stolt över samlingen men när jag frågade efter saker fanns de inte. När jag frågade efter Liv Strömkvist (som främst var barnboksillustratör i den här drömmen) pekade han på en kokbok som hon tydligen illustrerat men mer var det inte. När jag nämnde en massa andra titlar jakade han till att de hade dem men kom bara dragande med diverse smutsiga tallrikar. Även i drömmen tyckte jag att han verkade förvirrad, för att inte säga sinnessjuk.

Mitt undermedvetna försöker uppenbarligen kompensera något samtidigt som det hintar om att jag diskade för länge i går kväll.

I övrigt har jag som tröstbeteende läst några Rocky-album och noterat att där åtminstone under en period ägnas rätt mycket funderingar åt bloggkommentatorns roll i ekosystemet. Erkänner mig skyldig. Jag lever alldeles för lite i den riktiga världen nuförtiden. Jag har helt enkelt inget eget att komma med. Det börjar väl bli dags att göra något åt det.

U.J.

Att knalla vidare (och fundera på hur det är att gå i andras skor och kläder)

2009-03-28T13:05:00.003+01:00

För den med stort intresse för mitt känsloliv kan jag meddela att jag mår betydligt bättre än jag trodde jag skulle göra och gjorde det redan igår. Det är lite som när man gråtit sig genom en begravning och världen är vacker genom de fräscha nygråtna ögonen.
Fast utan gråten och begravningen då. Jag har inte lipat. Inte så det gills. Men det är att komma tillbaka till en bekant men ovan verklighet. Och att återgå till sina gamla föreställningar om vad livet ska vara. Jag har nog inte råd med nya glasögon på ett tag till men jag har en stor skatteåterbäring på gång så möjligen vågar jag skaffa en ny ryggsäck och lämna in kameran på lagning.

Och så har jag fått en påminnelse om min bristande empatiska förmåga. Det är givetvis snöpligt att bli avfärdad (vad jag nu hade väntat mig) och börja om med nya platsannonser, nya stödord och utkast som leder till nya ansökningar som enligt arbetsförmedlingens egna optimistiska bedömningar med 99% säkerhet är rent slöseri med tid. Jag kan väl skylla på det. Fast det finns ju de som har värre jobb.
Kanske var det därför det tog mig nästan 36 timmar att inse att det kanske inte var helt lätt för arbetsgivarsidan heller. Det var någon som varit inblandad i projektet tidigare och som dessutom var en god katalogisatör som fick jobbet. Kanske var det samma kvinna som de haft inhyrd för att påbörja samlingen tidigare. Vad vet jag.

Ponera nu att de verkligen velat ha mig och att det skulle innebära att de behövde avslå hennes ansökan. När hon var på intervju gick hon säkert runt och pratade med alla och undrade hur de hade det nuförtiden. Och hon visste allt om vad som skulle göras. Tänka sig då att ringa upp henne och säga "Jo, du vi tycker bra om dig men vi vill faktiskt inte att du ska komma tillbaka. Men vi har hittat en blekfet tjomme från Borås. Han kan visserligen inte katalogisera och har aldrig jobbat med något vettigt i hela sitt liv men han har anordnat en arbetsmarknadsmässa för studenter!"
Det är mänskligt omöjligt. (I synnerhet som hon förmodligen upplever katalogisering som en huvuduppgift, vilket det strikt matematiskt nog inte är.) Om jag känner mig punkterad av en sådan beta skulle hon känna sig utdömd som människa. Om de ändå envisades skulle det kunna bli ganska ifrågasatt bland personalen och det är ju inte så roligt när man är en liten firma som försöker vara en idealisk organisation att jobba för.

E skrattade när jag pratade om det här men jag är rätt allvarlig. Många är nog inte så här blödiga men jag tror att det spelar in. Det påverkar säkert chanserna med ett par procent. I synnerhet när det gäller såpass marginella tjänster som bibliotekarier.

För mig blir det tyvärr mest ännu ett tecken på att det här systemet inte fungerar. Jag har inga bättre alternativ men åtminstone för sådana som mig vore ett planekonomiskt utlokaliseringssystem att föredra.

U.J.

Gå tillbaka till ruta noll, utan att passera gå.

2009-03-25T20:09:00.004+01:00

Nu är det här månadslånga vissnandet vid telefonen slut. Efter att ha gått igenom varenda replik jag fällde på den där dejten har jag nu fått analyssvaret: Det var inte dem det var fel på, det var mig.

Det var ett ganska lätt ansökningsbrev att skriva men det finns inte någon anställning som jag lagt ned så mycket energi på. Det har inte gått många vakna timmar den senaste månaden utan att jag tänkt på det. Tänk om. Tänk om inte. Alltså oräknat tiden det tog att söka själva jobbet. Och nu vet jag vad lönen blev: Jag fick mina finbyxor sönderrivna.
( Och så fick jag se utställningen men det var ganska stressigt och jag hade gått upp klockan fem på morgonen och födelsehuset var stängt.)

Man kan hävda att jag vunnit något som ändå kom på intervju. Att jag ändå lyckats med något. Det är dessvärre inte sant: det finns - såvitt jag vet - bara ett sånt här jobb i Sverige. Jag kan inte ta med de här lärdomarna någonstans. Det finns ingen formel att kopiera.

Det är tveklöst mitt livs största karriärmässiga bakslag och det ligger rätt högt på listan över de mänskliga också. Ett sådant här jobb hittar jag helt enkelt inte igen. Alla jobb jag kommer att söka i framtiden blir nedköp. Om jag så lyckas bli chef för Nobelbiblioteket kommer jag alltid att kunna tänka att där fanns ett annat liv som jag inte dög till.

Rent materiellt är det kanske lätt att falsifiera. Jag vet inte vad lönen skulle blivit men det var bara en 80%-tjänst så utslaget på två personer skulle det väl räcka till att lyfta upp mig och Sofia på ungefär samma ekonomiska nivå som vi hade när vi studerade.

Men där fanns en chans att någon arbetsgivare kunde tro att jag kunde åstadkomma något annat än ett golv som är tillräckligt rent för att ta betalt för (dvs inte särskilt) eller att sitta av ett antal timmar därför att någon behövde göra det.

Och där fanns en organisation som såg framåt och uppåt och inte befann sig i en nedåtgående strömvirvel som alla andra firmor jag hamnar i.

Och där fanns möjlighet att bli en god hantverkare och bygga upp en fantastisk mängd nördkunskap om ett oerhört spännande ämne. Att få både samla, ordna, dokumentera och skapa kultur.

Nu reciterar min stereo "Deyr fé, deyja fraendir, deyr sjálfr hit sama" dvs "Fä dö, fränder dö, själv dör du likaledes" osv. Jag är makalöst osugen på att återuppta den här smutsiga hanteringen med att sälja sin självbiografi. I synnerhet som den visat sig stämma illa överens med vad läsarna vill ha. Där finns alltid någon annan, med det magiska ordet "erfarenhet", med en förälder som är barndomskompis med chefen eller med katalogiseringsvana. (Det sistnämnda spelades särskilt ut mot mig den här gången. Det är rätt plågsamt att frånvaron av några tusenlappar och två dagar på KB ska räcka för att diskvalificera en. Inte ens KB - som ordnar kurserna - är föresten beredda att lära upp nyanställda.) Jag är helt utbytbar i den här hanteringen. Det är ingen som saknar mig om jag drar mig ur. Det märks inte ens.

Vad gör jag nu? Jag vet inte. Jag vill gärna tro att om jag vore ensamstående skulle jag överväga att magasinera de viktigaste böckerna och göra mig av med resten av lösöret för att sedan flytta till Island och aldrig komma tillbaka. Det finns liksom ingen anledning. Livet blir inte bättre än vad som just inte blev och det finns rätt mycket som tyder på att det inte blir något alls.

Det finns en arbetsgivare till i Sverige som jag ungefär lika gärna skulle arbeta för men som jag ännu inte kommit mig för att skicka någon spontanansökan till. Det börjar bli dags att göra det. Så man blir färdig någon gång.

Kanske kommer jag en dag ändå att se något positivt i detta. Det räddade mig nämligen från att bli ett sådant där positivt exempel i det här jäfla systemet där man ska tro på sig själv och ha det lilla extra. Det var en helt osannolik kombination av mina inbillade talanger (barnlitteratur-omvärldsbevakning-nöjestrivia-föreningsengagemang-guidning-osv) som såg ut att falla på plats. Om bara ett par år kunde jag tro att jag varit på väg dit hela tiden. Jag kunde blivit inbjuden på SeKeLs arbetsmarknadskväll (det brukar vara svårt att hitta kandidater dit) och hållit föredrag om att man ska följa sina drömmar och göra sin grej och lurat ännu fler till Bibliotekshögskolan. Så blir det inte och på det sättet har mitt öde kanske räddat många andra.

U.J.

Den värsta väntan på länge

2009-03-20T18:42:00.002+01:00

Det känns som om jag blivit tre-fyra år äldre de senaste två-tre veckorna. Jag har inte blivit vis men gammal, trött och lite bitter. Jag har vänt på varje idé jag haft och varje utrop jag släppt ifrån mig och funnit dem undermåliga.

Anledningen är att Smålands bäste arbetsgivare inte hört av sig än. De har haft rätt mycket att göra så jag behöver nog inte vara orolig riktigt än men eftersom jag väntat besked vilken minut som helst i lite drygt två veckor nu börjar jag bli ganska sliten.

Vilket väcker basala parningspsykologiska resonemang: "Han ringer inte. Han vill aldrig veta av mig mer!"

Och det enda de har som ska tala för min sak är mina referenser, ca 2 000 ord ansökningshandlingar, ungefär lika många ord som jag skickat efter intervjun (i sakfrågor nota bene) och några tusen ord som jag yttrade i samband med intervjun.
Och det enda jag kan göra när jag inte lyckas tänka på annat är att granska och älta dem.

Det var inte alls såhär nervöst när jag varit på intervju i Falun. Det är en känsla jag borde komma ihåg. Det är väl ungefär en bråkdel av vad alla avvisningshotade i det här landet går omkring och bär på dagligen skulle jag tro.

Nu gäller det ju inte liv och död. Men det gäller iallafall min livsföring. Det finns möjligen andra jobb, men ett sådant här kommer inte att dyka upp i första taget.

(Tilläggas ska kanske att jag tror att mina idéer egentligen inte är så tokiga men just nu ser jag dem i osedvanligt dålig belysning.)

U.J.

Det svenska undret

2009-03-13T21:21:00.002+01:00

Även om det är knepigt för kulturen - och värre blir det- får man ändå konstatera att Sverige internationellt sett är ett litterärt framgångsrikt land. Antalet författare på export per capita är imponerande högt, troligtvis bara slaget av Irland och ett par andra värstingar. (Må vara att rätt många av dem skriver slask- och magsårsdeckare.) Det blir än mer extremt om man tänker på att den svenska litteraturen faktiskt måste översättas för att komma någonstans. Det är inte bara att skicka efter en låda.

Det ryska litterära undret har beskrivits med uttrycket "Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa". Vad blir då den svenska motsvarigheten.
Jo givetvis, åtminstone om författarna som debuterat efter 1950:

"Vi har alla suttit i Astrids knä."

U.J.

Arbetssökande och filosofi

2009-02-28T14:43:00.002+01:00

Igår var en avgörande dag i mitt liv. (Jag var på jobbintervju på en kulturinstitution i vardande -fantastiska möjligheter, chans att bli en ypperlig katalogisatör och kreativt utrymme.)
Vad som utmärker livet som arbetslös är att varje dag är livsavgörande. Varje ansökan och icke-ansökan är ett potentiellt liv, bortkastat eller tillvarataget.

Det här gäller naturligtvis alla, jämt. Varje dag räknas som de säger i den smala kultfilmen "Titanic". En välnärd västerlänning kan räkna med/ hoppas på att leva i ungefär 30 000 dagar. Om var och en av dessa innebär ett val (vilket är väldigt lågt räknat) inser man att det finns väldigt många liv som man inte lever.

Men för de flesta är det ändå inte så. När man väl har tryggade omständigheter händer det nödvändigtvis inte vidare mycket. Hjärnan föredrar att återanvända gamla lösningar som har visat sig fungera åtminstone hyggligt.

Om arbetslöshet är existialism a la Camus eller Satre är alltså det tryggare livet inverterad existentialism a la Gardell - där man helt enkelt måste välja att kämpa på i samma gamla hjulspår för att bevara sin tro på sig själv.

Vilket gör mig högst osäker på om Sartre någonsin hade något riktigt jobb.

U.J.

[Infoga valfri ordvits typ "cellsam litteratur"]

2009-02-26T09:41:00.002+01:00

I en gammal BT hittar jag en notis om att bland annat Jonas Hassen Khemiri och Åsa Linderborg ska göra fängelsebesök. Projektet "författare på kåken" är tänkt att öka läslusten och inspirera fångar att själva skriva.
Det är väl en fin föresats. Även om vi ständigt förkastar påståendet att kultur skulle göra någon till en bättre människa så känns det ju ändå som ett ganska vettigt sätt att sitta av sin tid.

Men det finns ett litet aber som de inte verkat räkna med. Hur blir det när det här möter verklighetslitteraturstrenden och besattheten av kriminallitteratur? Vi kommer att översköljas av bygger-på-en-sann-historia-böcker som heter saker som "en förskingrares bekännelser", "ett jävla liv" eller "mord och långa visor" inom ett par år.

Man kan om och om igen fråga varför människor som inte redan lider av uppfattningen att de ska bli författare ska uppmuntras till det. Fast å andra sidan kan det kanske leda till en nystart för en och annan och det blir säkert ett par bra historier på Khemiris kommande biblioteksbesök.

U.J.

Mål och medel

2009-02-24T10:59:00.002+01:00

Kanske kan man spåra att det är något ruttet med arbetsmarknaden i arbetsgivarnas världsuppfattning.

Jag har sökt ett par administrationsjobb på sistone. Ett jobb jag inte sökte, det var helt enkelt för mycket annat att göra, var ett kneg som projektadministratör i Göteborg. Jobbet verkade rätt okej och h*n som fick det trivs förhoppningsvis där.

Men bland önskemålen framgår att de söker en person som "brinner för att ge god service". Jag är oerhört osäker på om sådana människor existerar, och om de finns borde man nog vara rädd för dem.

Detta krav ställs alltså av en firma som inte vill uppge sitt eget namn eller ens vilken bransch de arbetar inom och vänder sig till bemanningsföretag för att tillsätta en projekttjänst på ett år. Den som fick jobbet får hitta en annan meningsskapande strategi för att känna sig unik.

Men vad gör väl det? Man får ju ge god service. Det passar ju, om man brinner för att ge god service. Skit samma om man jobbar på Sibylla, Naturvårdsverket, Swedish Match, lobbyorganisationen "Var mans rätt till kärnvapen" eller på callcenter. Det viktigaste här i livet är ju trots allt att får tillfredställa folks servicebehov och sätta lite guldkant på deras tillvaro*. Att ha som sitt högsta mål att de går från just min lilla servicedisk med ett litet leende på läpparna och mumlar "det var minsann god service".

Det måste väl vara praktexemplet på att upphöja ett medel till ett mål. Jag är ingen stjärna på filosofi men jag är övertygad om att Kant skulle hålla annonsen för oetisk.

U.J.

*samma jäfla guldkant som kletats på allting de senaste åren. Jag tycker om barock-estetik men 00-talet är bara för mycket...

Husmorssemester

2009-02-21T14:43:00.000+01:00

Idag har jag varit stadgad karl i sju år. Om uppskattningsvis en månad kommer jag att ha varit i mitt förhållande i en fjärdedel av min livstid. Tidens flykt upphör aldrig att fascinera.

Firandet avlöpte dock igår. Idag är den väna på utbildningsdag och jag avnjuter en stilla dag med hemmets sysslor.

Saker på att-göra-listan:
• Baka två sorters bröd
• Fixa teaterbiljetter till öppen repetition (=gratis kultur för fattiga)
• Stordisk efter gårdagens svirande
• Skicka in en blankett till a-kassan
• Ta tag i en försummad kurs
• Skriva en – eller rättare sagt tre – roman(er)
• Söka jobb, helst två stycken.
• Städa
• Koka ihop lite godis till morgondagens rummy. (Troligen mintkyssar)
• Ordna några kvarvarande Isländska formaliteter
• Ta tag i diverse försummade kontakter.
• Sömnadsarbete: laga ett par byxor och ett par handskar
• Bara vara
Parallellt med detta: konsumera så mycket P1 och Gerhard-kupletter som det bara är möjligt.

Rimligtvis kommer det att gå åt skogen. Det har faktiskt redan gjort det. Visserligen har jag fyra limpor i ugnen och en deg till på jäsning och har diskat ganska mycket men några biljetter blev det inte. Jag var visserligen där bara någon timme efter att biblioteket (och biljettsläppet) öppnat men det visade sig vara tio minuter för sent för att få de sista biljetterna. Det är naturligtvis glädjande att boråsarna är så intresserade av kultur. (Eller att de bara är så bängsnåla som man tror.) Jag tror föresten att det är ganska smart marknadsföring, som säkert märks i ökat tryck på de betalande biljetterna också. Blev själv mer benägen att köpa biljett nu, men det har jag inte råd med så därav blir intet.

Fick hursomhelst en promenad och faktiskt en liten naturupplevelse på vägen hem. Det gick en häger i diket och det har jag inte sett någon tidigare. Inte i ett dike i Borås i alla fall.

Tid att jaga vidare. När jag söker jobb försöker jag framstå som välplanerad och effektiv och man måste ju leva upp till sin självbild.

U.J.

Susanna Alakoski...

2009-02-20T17:39:00.002+01:00

...gjorde inte sitt livs bästa föreläsning häromdagen när hon var dragplåster på debutantprisutdelningen. Det är lite konstigt för såvitt jag kan begripa måste hon ha pratat på tusentals bibliotek vid det här laget.

Hela kvällens föreställning var lite fnissig - på ett inte särskilt bra sätt - förutom själva intervjudelen som mest var småseg. Alakoski vacklade mest hit och dit och gjorde ett försök att vara fnissig: Hon citerade sin enda negativa recension, som hon (liksom förra årets dragplåtser Jens Lapidus) fick i Borås Tidning. Tyvärr höll det inte riktigt. Det hade krävt att "Boråsmannen" som hon kallade honom, hade dragit till med något mer drastiskt. Nu skrev han mest att "det här hade annars kunnat bli något bra" och Alakoskis underförstådda motbevis var att boken minsann sålt löjligt mycket och vunnit pris. Om jag hade skrivit recensionen hade jag nog kunnat sova gott om natten ändå.

Det här kan jag lite smådrygt anteckna eftersom jag vet att Alakoski inte kommer att repas av det här. Hon är -såvitt jag märkt- en god författare och har åtminstone i radio hållit lysande tal. Därför är det lite spännande när det inte riktigt vill sig. Av samma anledning som man intresserar sig särskilt för en begåvad trapetskonstnär som trillat ned.

En sak var dock intressant: Jag blev ganska övertygad om att Alakoski gjorts mer till ett "begåvat naturbarn" i media än hon faktiskt är. Visserligen är hon en klassresenär men den detalj som jag tror spreds mest när det skrevs om "Svinalängorna" var att hon hade skrivit manuset på bussen medan hon arbetspendlade. (En J K Rowling-historia alltså!) Att hon faktiskt var en av de första som gick på skrivarskola hade jag inte hört något om. (Även om hon avsiktligt väntade i tre år med att söka för att "inte bli försökskanin".) Och att hon varit pressekreterare på hög politisk nivå visste jag inte förrän jag läste BT tidigare på dagen. (Det tror jag i och för sig att det kan ha talats tyst om eftersom färre skulle intressera sig för hennes bok om hon kunnat avfärdas som "vänstertant".)
Dessutom hade hon en lång korrespondens med Albert Bonniers förlag innan hon slutligen gav upp ambitionen att bli prosalyriker och skrev en roman istället.

För övrigt nämnde hon i förbigående att det fanns många som ville att hon skulle skriva en trilogi där "Svinalängorna" utgjorde första delen. Det framgick inte om hon pratade om förlagsfolk eller läsare. Det är hursomhelst ganska avslöjande och jag är glad att hon står emot. Som vi har lärt oss använda trilogi-begreppet betyder det väl ungefär "magnum opus" men numera betyder det snarare "så många böcker vi orkar med om ett ämne och fortfarande tycka att det är bra". Skriver man en bok som folk tycker är bra så får den en uppföljare och i så fall kan man ju lika gärna göra det till en trilogi. (Jens Lapidus är ett hyfsat fräscht exempel. Han kallar dessutom sin trilogi för "Stockholm Noir" vilket också är etiketten han sätter på hela sin genre. Han kommer alltså att få problem ifall han vill skriva en fjärde bok som på något sätt går i samma stil.)

Astrid Lindgren lär/tycks ha arbetat efter en trilogi-princip för att inte en vacker dag upptäcka att hon skrev långserier. Det finns följaktligen tre böcker om Emil, Pippi, Bullerbyn och jag tror även om Kati och Madicken. Det finns troligen fler exempel. (Att Mio-Lejonhjärta-Ronja i efterhand bildar en sorts fantasy-trilogi är nog däremot oavsiktligt.) För henne var trilogin alltså snarare en gränssättande funktion och det verkar nu ha spritt sig till vuxenlitteraturen. Jag tycker faktiskt inte att behovet borde vara lika stort där.

U.J.

Det var årets kulturhändelse det

2009-02-18T23:15:00.002+01:00

Nu har jag för tredje gången varit på min sista debutantprisutdelning. Mannheimer vann. Jag har inte läst någon men höll på Boardy. Sett till scenframträdande är Mannheimer en värdig vinnare. (Sett till scenframträdande är Hassan Loo Sattarvandi en rätt ovärdig katapultpristagare, men nu är det ju inte det som bedöms. Förhoppningsvis har juryn gjort sitt jobb.)
Eventuellt var det faktiskt ett överraskningspris i år.

Satt långt bak, bredvid två tvättäkta kulturmarodörer som väste "gud vad gymnasialt" när en av de nominerade till Lilla BT-priset läste. Jag höll faktiskt med dem. Det tyder kanske på att jag inte är lika gymnasial längre. Fast jag tvivlar på det. Jag har haft en låg dag idag. Idag hade inte Hemingway fått godkänt. Andra dagar är jag oerhört lättpåverkad och tycker att "Det snöar." är en genial mening -åtminstone om jag har skrivit den själv.

(Samma kulturmarodörer kallade förresten Elin Boardy för "brådmogen" eller något i den stilen.)

Annan minnesvärd sak är att jag tyckte synd om den stackars tredjepristagaren i lill-priset. Han gick minsann på folkhögskola (skrivarlinje antar jag) och skulle minsann bli författare. Och så fick han brons efter två snoriga gymnasieungar. Fast han fick åtminstone prispengar, vilket väl de andra "stora" författarna inte fick.

Annars minns jag det mest som en halvdan kväll som krönte en rätt usel dag. Evenemanget var det nog inget fel på men nu blev det mest en påminnelse om mina kroniska tillkortakommanden som prosaiker, bibliotekarie, kulturskribent och minglare. Jag var en gång en blivande föredetting. Det känns länge sedan nu.

U.J.

Jobbsök och proffssökare

2009-02-16T13:24:00.003+01:00

Nu har jag sökt ett mediajobb igen. Och jag undrar fortfarande hur fanken journalister bär sig åt när de söker jobb. De ska ju bevisa att de kan skriva snärtigt och roligt och spännande och medryckande och någon mer tröstlöst genre att bevisa det i än ansökningsbrevet har jag svårt att komma på.

Det måste vara snäppet värre än att tillsätta till exempel förläggare. De måste ju bara känna igen kvalitet när de ser den.

Jag har sneglat lite på ett utannonserat skribentjobb från cvfabriken som verkar vara någon sorts marknadsföring. Man ska hjälpa folk med deras cv, förstå "vad som krävs för att effektivt sälja in en person och få denna att sticka ut, bland i många fall hundratals ansökningshandlingar".
Det slår sig att det faktum att man söker ett sådant jobb bevisar att man inte är behörig. Åtminstone skulle det göra det i mitt fall.

Det är knepiga tider och coacherna skär guld med täljkniv. En del av dem är hyggliga människor som gör vad de kan för att hjälpa andra - jag har själv en i bekantskapskretsen - andra är mer eller mindre charlataner. Man ska kanske inte klandra dem, för det är en underlig bransch, nästan lika konstig som att söka jobb.
Ansökningarna till en viss högskolas nyinrättade tjänst som karriärcoach lär förresten ha varit under all kritik.

U.J.

På alla plånböckers dag

2009-02-14T13:23:00.002+01:00

Det har tjatats oerhört mycket om Alla Hjärtans Dag i år. Nu bor jag visserligen i Borås och det kan vara värre här i riksgenomsnittet men jag tycker det har skyltats med Alla-Hjärtans-prylar och -evenemang i någon månad nu.
Anledningen kan rimligtvis inte vara någon annan än att julhandeln inte gick något vidare.

Konstigast är kanske Manpower. Jag registrerade mig hos dem när jag sökte ett jobb för en tid sedan och hade väl nästan glömt bort det nu. Jag drunknar inte direkt i erbjudanden. Så igår fick jag ett mäjl med rubriken "Love is in the air".

Texten:

Det är lätt att känna sig låg i lågkonjunkturen. Kompisar blir arbetslösa, medierna rapporterar om krisbranscher och i affärerna tar de fula reakläderna aldrig slut.

Vi på Manpower har tröttnat totalt på de dåliga tiderna. Här kommer därför en varm och virtuell hälsning som vi hoppas ska höja humöret inför Alla Hjärtans Dag.

(Det finns en liten länk också och man kan skicka vidare hälsningar till folk men sedan är det slut.

Att vi har en av de mest hajpade valentin-dagarna hittills gör givetvis livet lite jobbigt för mig. Det är ju helg och man skulle ju kunna tänka sig att göra något gott ikväll men nu får det nog bli gröt. Man kan ju inte gå i ledband heller.

Jag är ett stort fan av myndigheter med myndighet. Jag välkomnar alla utredningar om hur mitt hushåll ska fördela städning och disk och uppfostran av eventuella barn. Jag betalar gärna skatt som går även till museer som jag inte besöker. Men den dag jag behöver relationsråd från tillverkarna av konfektyr och vykort tror jag mina problem är allvarligare än så.

(När jag tänker på saken tror jag att det finns många människor som ogillar "förmynderi" men gillar Alla Hjärtans Dag. De låter alltså gärna sina själar duperas men drar en integritetens gräns kring sitt hem- och arbetsliv.)

I Borås Tidning kan man även läsa att det blir allt vanligare att gifta sig på Alla Hjärtans Dag. Att ha ett bröllop "i kärlekens tecken". Jag undrar vilka tecken som är vanligast och ifall det finns några fräscha alternativ. Melankoli kanske.

God Humbug på er allesammans.

U.J.

Åsa-Nietzsche och teorin om den eviga återkomsten

2009-02-13T11:39:00.002+01:00

Svensk film överträffar dikten!
En storm av känslor for genom min känsliga själ när jag på flera olika platser läste att man ska väcka liv i Åsa-Nisse-serien igen. Dagens film- och litteraturvetare lever sannerligen i intressanta tider. Aldrig har idén om de skilda kretsloppen märkts tydligare. Eller åtminstone inte sedan de svenska pulp-pocketarna reducerades till Harlekin-serien.

Efter att ha hämtat mig från det chockrelaterade skrattanfallet blev jag arg. Inte för att projektet skulle vara konstnärligt tvivelaktigt utan därför att någon "stulit" eller åtminstone förstört min idé. I ett utkast i somras skissade jag nämligen på något liknande i sorts imiterad memoarform:

I hela mitt liv har jag haft en olycklig kärlek till filmen och kanske särskilt för det storslagna i genrer med lågt anseende. Vid några tillfällen har jag försökt skriva filmmanus. När millenniet var ungt var jag en av de inblandade i ett långt framskridet projekt i syfte att skaka nytt liv i en av svensk filmhistorias mest långlivade serier. Svensk Filmindustri var mycket intresserade av ”Åsa-Nisse på Facebook”. Troligen lyckades vi väcka den gamla svartsjukan mot Svensk Talfilm och AB Filmcenter till liv och dessutom passade projektet väl in i den dåvarande finansieringspolicyn. Större delen av rollerna nycastades men det beslutades att John Elfström och Bertil Boo skulle återskapas digitalt. Det kom så långt att scenen då Åsa-Nisse och Klabbarparn bygger Knohults första rondellhund provfilmades på Gärdet i Stockholm. Därefter rann projektet ut i sanden, av ett flertal anledningar. SF var dock fortfarande intresserade av konceptet och vår planerade uppföljare med arbetsnamnet ”Så tuktas en modebloggerska” såg en tid ut att kunna bli verklighet.

Det var det tarvligaste jag kunde komma på om svensk film och det räckte alltså inte långt.

Nu får jag gå vidare och låta Zombie-Nisse klara sig själv. Man undrar ju lite hur de tänkt. Det finns en del intressanta saker att slå ned på i artikeln om man vill. På frågan ifall filmen utspelas idag eller på 40-talet får man svaret "Den utspelar sig i modern miljö, men i Knohult har tiden stått still." Om Åsa-Nisse skulle vara i 60-70-årsåldern i en rad filmer från femtio- och sextiotalet borde han alltså vara född kring år 1900 (I Åsa-Nisse i Kronans kläder presenterar han sig som indelt soldat - en yrkeskategori vilken som bekant avskaffades 1910.) Alltså borde det egentligen bli "Åsa-Nisse och hemtjänsten" som är temat den här gången. Joakim von Ankas biografi är mer realistisk än Åsa-Nisses.

Ok, man kanske inte ska avkräva seriefilmatiseringar (även om Åsa-Nisse ursprungligen är en romanfigur) för stor realism men det borde väl vara besvärande att dagens 60-åringar är födda 1949 och alltså hörde till Beatles primärpublik och tog studenten kring 1968. Jag antar att ungdomsrörelsen inte var så livaktig i mörkaste Småland.

Det finns ljuspunkter i artikeln också: "Vi har en väldigt kul idé, och vi filar på det sista just nu." - Om det verkligen stämmer gör det filmen unik i serien. Utan att ha sett alla filmerna vågar jag påstå att ingen av dem haft EN enskild idé, att den rätt sällan varit "väldigt kul" och att något filande definitivt inte har skett.

Det finns en oväntad ärlighet. Man talar rent ut om att det är kommersiellt projekt medan jag tror till och med Ragnar Frisk påstod att han gjorde någon sorts folk-konst.

Det överjävligaste med alltihop är att det är så ett så bizzarrt och omöjligt projekt att man faktiskt måste få veta hur det går! Man bara måste få veta hur de ska få ihop det. Då slutar det med att man gör precis som det sluga filmbolaget tänkt. Det här är mest diabolusiska argument för fri fildelning och avreglerad upphovsrätt jag har kommit i kontakt med.

U.J.

Tävlingstrenden slimmad

2009-02-11T12:01:00.003+01:00

Häromdagen skrev jag lite surt om att man numera har tävlingar utan priser. Det visar sig vara ännu effektivare: Man har tävling utan jury. Hela svenska folket kan vara med och rösta fram den som Piratförlaget sedan lovar att läsa och kanske ge ut.
På den gamla goda tiden brukade arrangören åtminstone lova att öppna alla inkomna svar.

(Man undrar ju en aning om hur det ska fungera. Man kan ju knappast begära att svenska folket ska läsa igenom de 100 manus som redan kommit in. Det är troligare att de går efter mest-lästa-listan samt mängden snusk och utropstecken i titeln. Det kan mycket väl vara en begåvad tjomme som vinner men de som förlorar behöver nog inte ta det alltför hårt.)

U.J.

Alla dessa karriärcoacher...

2009-02-10T14:38:00.002+01:00

Man kan anta att man är mindre lovande när folk i bekantskapskretsen ger upp sina något vaga förhoppningar om att man ska bli specialpedagog för handikappade och istället tipsar om att man kan hitta en KY-utbildning med VVS-inriktning med möjligheten att så småningom avancera till vaktmästare.

Av artighet väljer jag att tolka det rådet som något förvirrat.

U.J.

En tävlingstrend

2009-02-09T18:18:00.002+01:00

Nu måste alla artiklar före avslutandet av tredje meningen innehålla frasen "i finanskrisens spår" (eller motsvarande) men den här gången passar det rätt bra.

I finanskrisens spår ser vi nu en medietrend (ok. ska man vara ärlig är det en Aftonbladet-trend): Tävlingar utan vinster.

Det första jag iakttog var STORA Bloggpriset. Jag vet inte vad det finns för bloggpriser som det är större än men det bestod hursomhelst av att få sitt namn tryckt i Aftonbladet och ett diplom att hänga på väggen. Om man ser till att rätt många av bloggarna troligen hade fler besökare än STORA Bloggprisets hemsida så var det alltså Aftonbladet som fick ära på bloggarnas bekostnad istället för tvärtom.

Nu är det priset utdelat. Dags för nästa: BOK-SM. (Av någon anledning flyttad till kultursidan på Aftonbladets webbplats.) Det hela är ett samarbete mellan Aftonbladet, Piratförlaget och Piratförlagets plantskola Kapitel 1. Tävlingsförfarandet består i att man laddar upp sin byrålådsvärmare på Kapitel 1. Vinsten: ett förlagskontrakt. Det vill säga precis samma sak som man vinner om man skickar in ett tillräckligt bra manus till ett någorlunda lyhört förlag (som möjligen kan vara Piratförlaget). Visserligen utlovas det att man får bli kollega med Martina Haag och att man ska få sitt kontrakt i samband med en gala i Globen men jag har ändå rätt svårt att fatta grejen.

BOK-SM för dock två roliga saker med sig. Först och främst får man skrivtips av Jan Guillou och de handlar inte riktigt om det gamla vanliga. Han tipsar istället om att man inte ska skriva om skilsmässor för sånt är det ingen som ger ut.
Sedan är Dagens fråga i Aftonbladet "Drömmer du om att skriva en bok". När jag skriver detta har 6 183 personer svarat och 64,5 procent har svarat ja. Det är en vacker liten bild av vårt samhälle.
(Nej, det är ingen vetenskaplig undersökning och ja-sägare besvarar givetvis frågan i högre utsträckning men proportionerna var faktiskt desamma i morses innan BOK-SM var en fråga för kultursidan.)

Om det här sättet att ordna tävlingar sprider sig kan vi se fram emot lokala lotterier där priset består i att få gå och handla i de vanliga lokala affärerna till det ordinarie lokala priset.

U.J.

Val och dess konsekvenser

2009-02-08T23:41:00.002+01:00

När man är arbetslös och är skyldig att ägna dagarna åt att skriva brev om sin egen förträfflighet drabbas man ibland av känslan att man borde våga något mer. Att man borde kravla ur hjulspåren.Göra något annat. Man har ju faktiskt - åtminstone i teorin - tid. Och man är ju de facto fri.
(Om människor förstod vilken frihet de hade skulle de darra som hundar inför en jordbävning skriver Ranelid tydligen hela tiden. En del recensenter gjorde sig lustiga över det men jag tycker inte det är så farligt. Inte jämfört med att "orden ligger som svarta lamm på vit mark".)

Det är alltså den romantiska hjälte/geniföreställningen som sticker upp plytet igen. Den gör lätt det i en generation som aldrig tillåts komma ur tonåren.
Då kommer jag givetvis osökt att tänka på Signe Björnberg.

Få har gjort en sådan storslaget romantisk kärleksförklaring till konsten som hon: Hon flyttade till staden för att bli författare eller svälta ihjäl. Stadens förläggare var inte vidare imponerade men hon kämpade vidare, bokstavligen för livet, och fann en desperat lösning. Efter två veckor då hon bara druckit vatten eftersom maten var slut kunde hon stapplande leverera följetongsromanen "Den steniga vägen till lyckan". Som pseudonym valde hon Sigge Stark. Hon skulle brännmärkas för livet med det namnet.

Björnbergs öde var som hämtat ur Hades - hon hade sagt till sig själv att hon ville skriva eller dö och nu fick hon skriva, ständigt skriva, för livhanken. På en marknad som Författarförbundet uppenbarligen inte låtsades om tryckte hon ur sig roman efter roman, ständigt intrasslad i förskottsskulder. Hon fick kaffepengar för förstaupplagan och förlaget förbehöll sig rätten att trycka nya upplagor -ibland med annan titel - och stoppa pengarna i sina egna fickor.
Man kan nog tala om att läsarna älskade henne - hon blev ett begrepp, efterfrågas ännu och repriserades ännu häromåret i Kvällsstunden - men kritiker och övriga representanter för den goda smaken avskydde henne med ett rödglödgat hat. Hon blev en egen genre - det kunde de båda parterna enas om.
I en sen intervju berättade hon att vad hon mest av allt drömde om var en sommar då hon inte behövde skriva för sin försörjning. Det ledde till en uppsträckning från förlaget, trots att hon enligt gällande lag var pensionär.

Vissa författare - som ovan nämnda Ranelid - påstår gärna att de är produktiva. Det är rent dyngsnack. Ingen har kunnat fastställa hur många romaner Signe Björnberg egentligen skrev. (Tappra själar lär ha räknat någonstans till 140 och sedan tappat bort sig.)

Så jävligt är livet ibland och det kan man ha i åtanke när man sitter och är visionär.
Själv har jag inte fastnat i några beroendeförhållanden med Allers men en gång fick jag välja mellan två anställningar. Den ena skulle troligen givit mig en positiv människosyn. Den andra hade utsikterna att ge mig mycket pengar. Det var osäkra tider och en del praktiska problem. Jag valde pengarna.
Och pengar fick jag. Massor av pengar faktiskt. Men min tro på mänskligheten och samhället var det inte mycket kvar av efter den betan.

Man kan säga som i mitt favvo-anglo-ordspråk:
Passa dig för vad du önskar dig. Det kan bli precis det du får.

U.J.

The signs of Borås

2009-02-05T09:24:00.002+01:00

Borås är inte bara dåligt väder, Shirley Clamp och ett kulturliv som är baserat på att få hit japanska turister. Det är också den knepiga annonseringens stad.

Jag har iochförsig intrycket att det blivit mindre striptease i stan de senaste åren men det kan ha att göra med att jag rör mig mindre i centrum sedan jag blev klar med högskolan.

Det bästa exemplet är centralt belägna Pizzeria Eldorado. (Bara namnet är roligt om man varit student hänvisad till billighetsprodukter men jag inser att "Eldorado" kan låta bra för lyckligt ovetande medelklasskunder.)
De har en skylt som de ställer ut på gatan med lite tider och priser och dylikt. På skylten återfinns också raden. "Obs. Vi har alltid bra kvalitet."
Man ska inte hacka på invandrare (för det tror jag ägaren är) som skriver mindre lyckade skyltar men det blir ännu bättre är att folk från Borås inte förstår komiken, ens när man förklarar den. (Till slut har man dragit hela ramsan:"idag är styrmannen full/idag är kaptenen nykter, "Gud hjälpe mig för den gossen men idag var han åtminstone nykter." och dragit upp det till en rätt teoretisk nivå. Det hjälper verkligen inte.)

Senaste tillskottet är tillfälligt. Vår sista centrala skivaffär går i graven. (Den har varit rätt trist, framförallt vad gäller prissättningen. Hur mycket som är skivbolagens fel - som BT säger - kan jag inte bedöma.) För att markera att man snart inte kan köpa Christer-Sjögren-tolkar-Elvis-skivor där har innehavaren satt upp stora, handskrivna plakat med texten "Sellout".

U.J.

Språkpolisen får en ny brottsrubricering

2009-02-04T12:32:00.002+01:00

Det här med liknelser - i synnerhet ordspråk och klichéer - verkar vara ganska problematiskt numera. De har ju ofta blivit till av en anledning, nämligen att de är sanna eller att de är så slagkraftiga att vi gjort dem till en del av vårt tolkande av verkligheten.

I någon mån utgör de väl ett kulturarv och borde vårdas och bevaras antar jag.

Jag har haft en skrivande-kursbok som tipsade om att man gärna kunde leka med dem och utveckla dem ett steg. Istället för att skriva "vit som ett lakan" kunde man skriva "vit som ett lakan på vädring". (Exemplet är grovt översatt för boken var på engelska och i originalversionen fanns alltså ingen antydan till allitteration.)

En vanlig strategi numera verkar annars vara att dra till med en liknelse som vi hört förr och lägga till att det faktiskt inte är någon liknelse (läs in valfri jämförelse med fakta-fiktionsdebatten här). Just nu håller jag på att läsa ikapp en hög gamla tidningar. Borås Tidnings julbilaga ägnar några sidor åt Hitlertysklands propagandainsatser i Borås.
"Den 2 september 1942 hade dock konsuln Gerhard Wenger bokstavligt talat eld i baken." kan man läsa.
Egentligen är det är det en ganska rolig och intressant artikel: orsaken till "elden" var att de tyska intressena länge försökt få igång en tysk språkkurs i Borås och nu hade en jämrans engelskakurs kommit före!
Kursverksamhet kom igång - läraren byttes dock senare ut pga bristande ideologisk tydlighet, trots sina planer på att köpa in ett "pingpongspel" för att öka dragningskraften med motiveringen: "Det är i själva verket den bästa propagandan."
Dock finns det ingenting i artikeln som tyder på att konsuln bokstavligen hade "eld i baken".
Bokstavligen eld i baken har man på sin höjd i Åsa-Nissefilmer, följt av den givna följdrepliken:
-Där feck han allt eld i baken, du Nesse!

Värst i genren hittills är dock den unge manlige talangjaktare (jag tror han var med i Idol eller något) som gav en intervju om sin längtan efter barn och sade:
-Jag har fysiskt ont i livmodern!

Onekligen ett kuriöst medicinskt fall men kanske inte först och främst ett tecken på barnlängtan.

U.J.

Den orädde professorn lever!

2009-02-03T21:32:00.002+01:00

Jag har varit lite orolig ett tag. Ett normalt år ger Dick Harrison ut minst tre böcker, ofta fyra, men när jag senast kollade i det-som-snart-är-känt-som-före-detta-akademibokhandeln var de senaste böckerna på hans hylla från typ 2007.
Alltså har jag varit lite orolig. Kanske har han bara haft ett sabbatsår men man börjar givetvis misstänka depression, sjukdom eller död.
Men nu vet jag att karln lever. Han är tillochmed odödlig. Han finns nu som seriefigur!

På senaste Bild och bubbla är han rentav omslagspojke. Han poserar på månen framför en röd-vit-rutig raket. Rubriken är (fritt citerad):"Dick Harrison reser jorden runt i Tintins fotspår."

Jag har tyvärr inte läst tidningen än, men ett sådant projekt kan givetvis ta sin tid.

Jag antar dock att B&Bs budget inte räcker för att skicka honom till månen. Det lär dessutom vara svårt att få visum till Syldavien numera.

U.J.

Arbetslös - it's a dirty job but someone has to be it.

2009-01-22T23:05:00.002+01:00

Jag hade besök av Mia för ett par dagar sedan. Hon har någon gång varit på söka-jobb-kurs och då sade de att man kan räkna med att komma till intervju på var tionde ansökan och få arbete på var tionde intervju.
Det löjligaste är nog att jag tror att de menade det som uppmuntran. När man sitter och påtar ska man alltså hålla i minnet att det är 99% chans att det bara är bortkastad tid.
Och biblioteks- och informationssvängen är nog annorlunda än de vanliga jobben på AMS. (AMS är inte kända för att begripa sig på akademiker.) Jag har säkert sökt ett hundratal jobb nu - åtminstone känns det så, jag vill verkligen inte räkna - och jag har kommit på en intervju. På andraintag dessutom.

Fast jag stretar på. De senaste månaderna har det funnits ovanligt många intressanta jobb ute och det är alltid roligt att fantisera så det är synd att klaga.

Däremot blir jag mer och mer övertygad om att det faktiskt är skadligt att söka jobb.
Det kan inte vara sunt att, medan vintersolen går ned, sitta i sin fåtölj lyssnandes på klassisk musik och klottra på ett papper ägnande timme efter timme åt att återuppliva och förstora sina (rätt begränsade) framgångar, maniskt upprepa sina goda egenskaper och för sin inre syn frammana orimliga scenarier som inte tål dagsljus.
En sådan skamlig hantering är inte sund. Den moderna läkarvetenskapen kommer att visa att slikt överanstränger fantasin på det att svagsinne och håglöshet breder ut sig. Hjärnan smälter och ryggraden försvagas. Flitigt jobbsökande lär även kunna leda till hår i handflatorna. Gör något medicinalvårdsstyrelsen!

U.J.

Två idiotsäkra sätt att bygga en artikel

2009-01-13T13:36:00.000+01:00

De tre trogna läsarna av denna blogg vet att jag odlar en småskalig karriär som frilansskribent. Att det nämns ganska sällan men med så stora bokstäver beror helt enkelt på att det är så det är. Produktiviteten är tyvärr inte så stor som man skulle önska. Det rör sig om en handfull artiklar totalt hittills. Nu sitter jag och påtar igen. Det svåraste är att bestämma vad sjutton det ska handla om.

Det råder givetvis ingen brist på ämnen. Det finns minst ett ämne för varje bok som skrivit, varje tavla som målats osv i världen. Har man dessutom hunnit ta intryck några år och är en lagom vrickad kulturvetare (och det är nog de flesta) har man skaffat specialiteter utan att märka det själv. Det räcker med några dagars mani eller en obetydlig b-uppsats för att man för lång tid framåt ska kunna känna sig hyfsat insatt i – för att ta några exempel – C S Lewis Narnia-serie, Törnrosa-sagans utveckling och maskulinitetsdiskussionen hos den unge Heidenstam.

Om jag har skaffat mig någon erfarenhet så är det. Klåparen som ska skriva en kulturartikel undrar ”vad vill jag veta?” och samlar på sig en rejäl bunt böcker som han/hon förtvivlat måste börja plöja igenom när deadline närmar sig. Den något mer raffinerade frågar sig ”vad kan jag berätta?”. Det blir garanterat tillräckligt mycket påläsning för att garantera urusel timpeng ändå men man vet var man ska börja och då det ger fördjupning åt ett gammalt favoritämne känns det betydligt enklare.

Svårare blir det med frågan vad artikeln egentligen ska handla om, eller rättare sagt, varför folk ska vilja läsa om någon 1800-talsfarbror bara för att jag kan räkna upp en massa saker ur hans biografi. Hedbergarn har klokt påpekat att det i regel behövs en ”nyhet” för att man ska kunna sälja in en artikel. (Som ”nyhet” räknas inte att man har en egen tolkning av något.) Det är nog sant, men ännu viktigare är att det någonstans åtminstone i inledningen finns en anledning för oss att intressera oss för fenomenet här och nu. Det finns två enkla vägar att gå.

1) Jubileum. Som ändå är drivkraften i det svenska historiska och litterära medvetandet. Det blir lätt lite sökt men man kan alltid hitta något om man letar. ”Snart är det 175 år sedan N N:sson utgav sina samlade verk. Där hade han ändrat inledningen….”
2) Påminnelse om bortglömda personer. Man skriver om någon helt enkelt av den anledning att ingen har skrivit om någon på länge. Till genren hör att man själv ska tycka att det är tråkigt att personen är bortglömd och att han/hon gärna kan ha varit underskattad redan under sin livstid. Varit före sin tid kanske?
I idealfallet förenas drag av dessa två på ett naturligt sätt. Som när Ester Ringnér-Lundgren fyllde 100 år. Då blir det dessutom en betraktelse över hur marknadsförfattare förvägras plats i litteraturhistorien.

Problemet är givetvis att det är alltför enkelt och därigenom rätt falskt. Visst kan man skriva om en hundraårsdag men det går nästan alltid att hitta ett jubileum om man letar. Även om vi nöjer oss med att räkna jämna 50-årsdagar och utgår från en författares födelse, debut och död ger det sex jubileum per århundrade. Det går säkert att hitta fler om man verkligen vill. Vidare kan man fråga sig vad det egentligen har för relevans. Varför ska någon vara mer aktuell på sin hundraårsdag än ett år tidigare eller senare?
(Sådan är nu världen. År 2000 blev ett stort jippo trots att ingen historiker anser att det hände något särskilt år 0. Man kan lakoniskt konstatera att mänskligheten är puckad men som synes finns här en marknadsmekanism som får den hågade skribenten att vilja heja på..)

Vidare hör glömskan till samhällets förutsättningar. En klassiker är i någon mån en klassiker i sin egen rätt men även på grund av att alla andra verk från tiden har fallit i glömska. Vi måste helt enkelt rensa i bokhyllorna för att få en hanterlig litteraturhistoria. Sedan kan man tycka synd om enskilda konstnärer eller tycka att dagens bibliotek och bokhandel får kretsloppet att snurra lite väl fort men i grund och botten är det så det går till. Även att använda denna ”berättelse” är alldeles för enkelt och alldeles för falskt.

Jakten på en tredje enkel väg går vidare.

U.J.

Lysande ursäkter!

2008-12-26T21:03:00.002+01:00

Man vet att man (eller åtminstone bekantskapskretsen) kommit någonstans när man får återbud på ett lussefika med motiveringen "Det är så mycket att göra med min utställning i Italien på fredag."

Jag blev rätt rörd.

(Som synes är det ett tag sedan det hände men jag ville skriva det och jag har inte suttit så mycket vid datorn sedan det hände.)

U.J.

Borås-blaskan

2008-12-09T18:00:00.001+01:00

Borås-blaskan

Jag läser BT igen sedan ett tag tillbaka. Jag hoppas att den har en dipp just nu. Jag kan inte minnas att det var en sådan… blaska.

Vår tids store krönikör Jan Berglin har skrivit att om det finns ett dräglande barn på förstasidan den första varma sommardagen, då vet man att man har en lokaltidning.Fast det här är nog snäppet värre.

Jag har missat att kasta ut tidningen från den femte december och förstasidan var ett drastiskt exempel:

Två stora rubriker: ”Så mycket tjänar du på räntesänkningen” och ”Robin- nu talar kurvan för dig!” (Det sista handlar om att man tror att Svengljunga-Robin har goda chanser i Idol 2008). Därtill en lite mindre rubrik med texten ”Boråsarna låter sig smaka av Europa”. (Ang en ambulerande marknad som övertalats att stanna i Borås. Två Boråsare poserar på bild. De äter tysk korv i bröd.)

De mindre rubrikerna på omslaget handlar om en trafikolycka och en katt som kommit ned på marken igen efter att ha tillbringat en vecka i ett träd.

På radio är det oftast vetenskapliga undersökningar i morgonnyheterna. Det här är också en sorts rapport. På ett ögonblick förmedlar förstasidan: ”Du bor i en stad av smågnälliga villaägare med kosmopolitiska ambitioner och taskiga medievanor.”

Och så finns det en blänkare om körslaget på framsidan också. Och det har sin motsvarighet i nöjesdelen – dagen till ära utvidgad till två och ett halvt uppslag. Ett helt uppslag handlar om Svenljungas chanser i ”idol”, där finns inte en notis som handlar om något annat. (Nyhetsbedömningen är konsekvent. När snubben sedan äntligen åkte ut så vi trodde vi kunde få läsa om något annat skrev nöjesredaktören nästan en helsida om att Svenljungakillen faktiskt hade vunnit för han hade satt Svenljunga på kartan. Bygden har fått en stor son.)

Nästa uppslag ägnas åt att ”Körslaget” har haft audition i stan och att det var lång kö dit. (Fast där ryms åtminstone ett par notiser om andra ämnen.)

Lystring alla redaktörer som läser det här: Jag erkänner att jag haft fel. Det är inte lokala nyheter som är patetiska. Det patetiska är när något lokalt anses vara stort bara för att det har en lös koppling till något på riksplanet.

I samma tidning läser jag även att Dogge Doggelito varit på Högskolan och föreläst i egenskap av entreprenör. Jag såg honom göra samma show för 2-3 år sedan. Får nog återkomma till det.

U.J.

Jag -en bästsäljare

2008-11-29T11:52:00.001+01:00

Jag har sålt ut min första upplaga! Igår kom ett litet brevkort med posten som tackade mig för min medverkan i antologin ”En läsarnas författare – Ester Ringnér-Lundgren och hennes författarskap”. Sällskapet meddelar att de behållit några exemplar till referensbiblioteket men att upplagan i övrigt är slutsåld.

Nu är jag inte den som låter det gå mig över huvudet – om jag minns rätt var den ursprungliga upplagan omkring 100 exemplar och enligt senaste uppgift har sällskapet ca 170 medlemmar. Därtill kommer att ett tiotal medverkande författare fått tre fri-ex var…
Det är förstås möjligt att det trycktes några extra.
Det var hursomhelst trevligt av dem att skicka brev.

Nu väntar jag med spänning på årets medlemsskrift för att se om de gjort något av min text där jag å ena sidan (den betonade sidan) berömmer Ringnér-Lundgren för att hon har ett befriande fördomsfritt förhållande till småbarn men å andra sidan påpekar att Trollskeppet (1957) är en omedveten parodi på gamla könsroller och att jag inte håller för otroligt att Paul (Lottas Prince Charming) var otrogen när han läste på Teknis. Åtminstone var det jag menade. Jag minns inte hur mycket av det som kom med.

Något säger mig att den texten inte kommer att tryckas, trots att det tydligen varit brist på material.

U.J.

En gången dags citat

2008-11-29T11:47:00.002+01:00

Av en ren händelse upptäckte jag att jag blivit publicerad genom att jag utsetts till dagens citat på islandsbloggen. Det räknar jag nästan som ett större erkännande (må vara att det knappast skrivs mycket om Island som inte är av ekonomisk sensations-karaktär).

(Det dröjde alltså inte två veckor innan jag upptäckte det, men det har inte blivit av att jag skrivit om det förrän nu. Jag har en egen, rätt långsam rytm, nu.)

U.J.

Ett plus ett är ett nytt?

2008-11-24T16:11:00.002+01:00

Man kan hävda att det som utmärker bandet the Ark är att de är en syntes av sjuttiotalet. I deras musik möts tok-popen (ABBA) och den politiskt medvetna musiken (Hoola Bandoola Band). Resultatet är ett sorts Queen för 00-talet som sjunger ärtiga låtar om vår tids frågor som homoadoptioner, tyranniska skönhetsideal och den destruktiva jakten på ”respekt”.
Jag tänker på dem medan jag läser Amanda Svenssons hyllade debutroman Hey Dolly.

(Jag ber om ursäkt för den där inledningen. Mer klockrent klyschigt kan egentligen inte en recension börja nuförtiden, men det här är faktiskt inte en recension.)

Tidningarna har jublat. Recensenterna älskar Dolly. ”Dolly är den nya mannen” skanderade någon. Det är inte omöjligt, men efter att ha läst en tredjedel av boken lutar jag åt att Dolly är de gamla flickorna.

Egentligen har det inte hänt något än. Dolly går omkring i olika scenerier – ungdomsmottagningen, på stranden, hemma, hos kompisar – och kommenterar dem. Hon är rätt störig och fullt medveten om att det är en del av hennes charm.

Hennes presentationer är fulla av dråpliga vändningar. Som kompisen Marvin (han kan mycket väl vara döpt efter Douglas Adams manodepressive robot) om vilken man får veta att han lever i trassliga omständigheter och att han gott halva psykologprogrammet – hans eget psyke klarade inte den andra hälften. Just som läsaren börjar undra vad Dolly har för umgänge egentligen berättar hon att Marvin har ett konsultbolag i Danmark (romanen utspelas i Malmö) som går som tåget.

Men vid sidan av gagsen (ingen talar om gags numera fast det är väldigt gott om dem i vår tid) finns den där oroväckande dissonansen, den lite falska klangen. Utöver att Dolly är uttråkad handlar väldigt mycket om hur eländigt hennes umgängeskrets har det. Hennes tjejkompisar är depressiva. Hennes pojkväns mamma har haft cancer. Hennes egen pappa är död och hon kan inte relatera till sina syskon utan fantiserar om att vara adopterad.

Och hennes sturskhet, hela hennes imponerande sanslösa svada, är spelad. Hon erkänner det själv. Redan på sidan 19: ”En sak som går i arv i min familj är oförmågan att prata om känsliga saker utan att spexa till det. Eller så är det bara jag.”

Jag börjar bli orolig för Dolly. Jag har goda skäl att tro att hon döljer saker och att hon egentligen är en rätt trasig tjej och att slutet ska vara en ”ett öga rött” (bra bok för den delen) där det visar sig att hon bara försökt bygga upp en fasad hela tiden.

Kanske inte för att det vore skadligt för boken utan för att det skulle göra den till ännu en i hela den oändliga raden ungdomsböcker om tjejer som har alkoholiserade och deprimerade och allmänt otillräckliga mammor.

Och samtidigt inser jag att Dolly faktiskt är en flickbokshjältinna. Den där slängiga, yviga och vilt anspelande Lotta-jargongen har hon tagit upp, moderniserat och fyllt med moderna referenser, pumpat den full av centralstimulerande medel och gjort till sin egen.

(Den är smart, hennes svada. Det finns nog ingen som pratar så till vardags men alla skulle vilja ha en kompis som pratade så. Om man hänger på universitet tillräckligt många år kan man lära sig. )

Det är mycket roligt att läsa, men kanske lite tragiskt för litteraturen och livet.

Det verkar finnas en bild av modernt tonårs(tjejs)liv som är väldigt svårt att skriva sig bort ifrån. Om det är för att den är en kliché eller för att den är en god bild av verkligheten kan jag inte bedöma.

U.J.

Dagens replik

2008-10-13T15:42:00.002+02:00

"Stilla din rörelse, din stormande, obilliga häftighet", sade han till sin fru, "så skall jag med några ord säga dig hvad du vill veta och kanske ändå litet mera - men kom derjemte i håg, att om du med ett enda ord, en enda tvetydig vink förolämpar Erika, så får du att göra med mig! Hittills har jag med ett tålamod utöfver all billig väntan tålt ditt slöseri, dina nycker, din fåfänga och alla dina öfriga fel, hvilka gemensamt gjort vårt äktenskap till en börda för mig, men uppfyller du ej det vilkor, jag nyss nämde, så var förvissad, att du skall lära känna mig från en annan sida: du skapar dig då sjelf en herre, under hvars vilja du skall blifva den första att få lära lydnad!"

Så talar man i Emelie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön (här citerat efter Projekt Runeberg). Det bevisar att Ingmar Bergman faktiskt inte skrev så konstiga dialoger som man tror -han var bara 100-150 år efter sina samtida. (beroende på om man avser den tidige eller den sene Bergman).

Rosen på Tistelön tycks förresten vara en Sveriges mest filmade romaner. Fyra filmer, varav tre på 1910-talet!
Tyvärr verkar boomen ha dött ut ungefär när Ingmar kom igång. Det hade varit mycket njutbart att höra Jarl Kulle fräsa fram ovanstående.

U.J.

Dumt

2008-09-29T13:25:00.002+02:00

Ser i någon isländsk blaska en annons om att det gjorts en ny filmatisering av "Till jordens medelpunkt" med Brendan Fraser.
Jag tänker att det är omöjligt och rätt korkat men tänker att det kanske kan bli en hyfsat semi-historisk äventyrsfilm, som den första återinspelningen av Mumien ungefär.
Filmen har hursomhelst viss islandskoppling eftersom nedgången till världens mitt ligger där, enligt Jules Verne.
Sedan läser jag det här på islandsbloggen.
Och särskilt det där med att minst en av personerna har en 66°North-jacka (Isländska fjällräven typ) och då blir jag plötsligt nyfiken. Är alltså den modern? Har de tagit intryck från dagens Island? Och så tränger det sig på: hur i helsefyr ska de få ihop det här? Hur ska vi 2008 fås att tro -om än bara i en och en halv timme- att det bor dinosaurier under jordytan?
Plötsligt känner jag att jag måste se filmen.
Det är nog den löjligaste krok jag har torskat på hittills.
Dumhet dras till dumhet, så är det bara.

U.J.

Att äta med klass

2008-09-28T11:39:00.003+02:00

Ibland, framförallt på restaurang och när man är ganska liten får man större portioner än man orkar äta upp.
Jag har alltid fått höra: ät upp köttet åtminstone.
(Och det är en attityd jag hört på jobbet också. Man kan verkligen undra om den är försvarbar in på 2000-talet.)
Sofia däremot har alltid fått höra: ät upp grönsakerna åtminstone, de blir man inte så mätt av.

Vi är tjänstemannabarn båda två, tillochmed lärarbarn, men det känns ändå som den tydligaste klassmarkör jag mött på bra länge.

U.J.

Bokmässan 2008

2008-09-28T00:23:00.002+02:00

Peter Englund är inte där.
Jonas Gardell är inte där.
Jag är inte där.
Jag har varit i sämre sällskap.

("anonymous" bad om fler inlägg -ja, Horace, jag vet att det är du. Ledsen att jag börjar när du är ute med jobbet men du får väl läsa ikapp sedan - så jag gör ett försök Några smånotiser kan det nog bli, och jag har faktiskt lite mer slötid vid datorn än jag vill erkänna.)

U.J.

Stängt på grund av Tungur knifur

2008-05-08T19:30:00.002+02:00

Jag kommer att tillbringa en del tid på Island framöver. Jag åker dessutom rätt snart. Jag hinner inte ens se invigningen av Pinochio, eller Walking to Borås som han egentligen heter.
gå och gå
det är nog bra att jag inte kan gå på invigningen. Det finns en sorts kommunal självgodhet i det som jag har svårt för (och det har inte med Jante att göra).
Jim Dine tänker sig nämligen att Pinochio är på väg till Systembolaget för att supa sig full.
Den associationen gillar inte kommunen och den officiella versionen är nu att Pinochio är på väg till Högskolan (längre ned på gatan) för att studera. Så blir Borås människoblivandet stad och här finns minsann (nästan) ett professionsuniversitet!
Vi har fått ut ett program över den kommande kulturveckan där intervjuaren lägger det här i Dines mun i en dialog som går ungefär som följande:
Dine: Jag tänker mig att han går med bestämda steg utmed Allégatan.
Intervjuaren: Där högskolan ligger?
Dine: ...Ja.

Och de som var för Pinochio och tyckte att man skulle sätta upp ett riktigt konstverk istället för att slänga upp en femton meter hög ullsax eller knalle har mitt fulla stöd.
men är inte det här ungefär samma sak?

U.J.

Plus och minus

2008-04-30T18:50:00.003+02:00

Om man någon gång under en dag längtar till att den tar slut är det en förlorad dag. Det här är en sådan och det är knappast den första. Det är dessutom den inofficiella nationaldagen då vi firar vår och sommar och då jag väntar på svar om ifall jag ska tillbringa dessa på Island känns det som om jag kunde passa på att vara lite mer engagerad.

Som en lite kompensation finns det en önskelista på två saker jag vill ha:

* Några vinylskivor med tyska romanser för piano och solist. Sådana där låtar man lyssnar på om kvällarna i Bergman-filmer.

* Ett pilsnerfilmslajv där alla går omkring i keps och yllekostym och säger "Tjinare grosshandlarn" till varandra oavbrutit i två veckor.

U.J.

Humor igen!

2008-04-30T18:42:00.002+02:00

Och så har jag beskyllts för att vara rolig igen! Det är outhärdligt.
Kanske särskilt när det kommer från en handläggare på arbetsförmedlingen som just läst ens desperata ansökningsbrev. (Det har dessutom hänt förr att jag fått höra om mina jobbsökningar och det skulle kunna förklara ett och annat om min karriär, dock utan att jag begriper något.)

På går'n häromdagen fick jag höra att jag led av "engelsk humor". Undrar om det är någon diagnos jag kan söka för. Jag har just fått nobben av vårdcentralen som inte vill ta hand om min nagelsvamp och då antar jag att de inte vill behandla min lustighet heller.

Och när man skriver kommer anklagelsen stup i kvarten. Det skulle inte förvåna mig om jag någon gång kommer att bli anklagad för dålig humor i en text jag själv ansett vara allvarlig.

Humor är som den moderna definitionen av sopor: resurser på fel ställe. Brer man på ordentligt blir det tydligen roligt, vare sig man vill eller inte.
Jag måste börja skriva mindre engagerade ansökningsbrev.

U.J.

Decenniets jobbannons

2008-04-27T21:19:00.002+02:00

I dagens upplaga av Borås Tidning kan man läsa följande platsannons:

Spelar du Play Station
Är du snäll? Då har vi ett fast jobb till dig.
Gå in på www.aspereds.se Under länken
"Jobba hos oss" får du mer info.

Som arbetslös är det naturligtvis frestande att låna ett play-station och lägga sig i hårdträning men åtminstone så länge min arbetsförmedlare inte kräver det tror jag att jag avstår. Det finns tusentals killar (och en och annan tjej men de har kanske mer realistiska förväntningar?) i det här landet som bara har gått och väntat på den här annonsen. Nu har de sin chans och kampen kommer att bli hård.

I samma BT kan vi även läsa att apor som åtnjuter låg status i flockhierarkin är mer benägna att byta ut sin mat mot kokain än andra apor.
För tydlighetens skull ska jag kanske påpeka att jag inte ser något samband mellan dessa båda texter.

U.J.

Kultur är smärta som lindrar?

2008-04-24T21:23:00.003+02:00

I förrgår kväll såg vi Persepolis på bio. Mycket bra men nu när jag såg om den insåg jag ännu tydligare vilken mörk historia det egentligen är. Där finns avlastande humor men nu när en del av "faktarutorna" är borta ser man mer av det hemska, mörka och alldeles sanna.
Jag var lite ledsen efteråt, blandat med den där sorgblandade euforin över att finnas till som infinner sig ibland.
Dagen därpå gick det bättre att skriva jobbansökningar.

Ikväll var jag på föreläsning om kanon i barnbibliotekariesvängen. En del kul sades men just nu är jag lite trött på alla dessa frågor. Jag vill ha svar och resonemang istället. En tråkig sak med den postmoderna tiden är att den verkar tvinga oss att debattera med oss själva.
Efteråt fick jag veta (/påmindes jag?) om att en bekants man har svår cancer.
På vägen hem var jag vemodig men gick med lätta steg. Och besluten att på något sätt skaffa ett jobb, att få en plats att verka.

Att påminnas om andras smärta är ett bra sätt att få perspektiv på sin egen vardagsångest. Det är banalt, men lika fascinerande varje gång. På något sätt vill jag gärna tro att det har med kultur att göra också. Att kultur är ställföreträdande smärta som får oss att uppskatta det andra.

Fast det där är inte sant. Jag vet få saker som är så bra på att underblåsa depressioner som felportionerade kulturupplevelser.
Min estetik blir inte färdig idag heller.

U.J.

Leve handskriften!

2008-04-18T11:30:00.002+02:00

Just som jag började tvivla på mitt stenografiska projekt inser jag att handskriften är framtiden. Jag lever i oroliga tider, bland annat väntar jag svar på en artikel, och är med missbrukarens hängivenhet beroende av mäjlen. Vilket blir ännu värre av att de enda som vill mig något numera är BIBLIST.
De sekunder jag kan låta bli att tänka på e-posten (tack och lov för att gmail uppdaterar sig själv!) är jag sjukt lättstörd med andra saker.
Då har jag några gånger i desperation tagit ett av mina halvillegala bokmässeblock och satt mig i fåtöljen i sovrummet för att försöka få lite "struktur", som jag inbillar mig. I själva verket visar det sig plötsligt att jag skriver. Och jag försöker lura mig själv och säga att det bara är stödord men det blir lik förbaskat sammanhängande text som jag skriver ord för ord och som faktiskt fungerar ganska bra. (Inte nobelprisklass kanske men bra nog för mig och texterna jag håller på med just nu.)

Någon gång kommer nog studien om hur mycket skada en Internetanslutning innebär för effektiviteten. Tills dess får jag nöja mig med att intensifiera stenografiträningen.

U.J.

Skrämselsamhället

2008-04-15T17:44:00.002+02:00

Det är seriemördarchock i landet. Och då passar den här göken på att dyka upp och predika att världen skulle bli en säkrare plats om vi bara kunde läsa i tidningen vilka som var mördare och psykopater.
Det är möjligt att man kunde se över lite policys. Kanske kan man i vissa fall hävda att pressen håller väl hårt på dömda brottslingars anonymitet.
Men vad idioten inte märker är hur han lägger över ansvarsbördan.
Följande passage sitter fastkletad i huvudet på mig:

"Hade inte omgivningen blivit mera uppmärksam? Kanske hade Englas mamma inte
låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade
mobilkontakt? Bara de vetat om faran."

Har inte de anhöriga och grannarna lidit nog? Ska de få höra att de har varit dåligt uppmärksamma också? Menar karln på fullt allvar att barnen i en hel by inte skulle få gå ut utan vuxet (manligt) sällskap av den enkla anledning att det i en annan by, två mil därifrån bodde en dömd sexualbrottsling. Och varför dra gränsen vid två mil? Borde inte alla föräldrar i Dalarna och Gästrikland vetat bättre? Om de bara hade fått läsa i aftonbladet vilket hot de lever med.

Låser man in barnen blir de inte bortrövade. Om kvinnor aldrig tillåts möta män blir de inte våldtagna. Men det är faktiskt inte den sortens liv vi vill ha.
Hadenius tänkta samhälle regleras av rädsla, inte av rättvisa och förnuft. Som om vi inte vore tillräckligt otrygga redan.

Tack och lov har BT, som annars brukar kunna ha ganska underliga åsikter, fler getter hemma. "Man kan inte låsa in barnen bara för att det finns troll i skogen" säger de.

U.J.

O dessa, dessa!

2008-04-13T00:52:00.002+02:00

Reflektion från lunchtid:
Dessa dagar man bara längtar efter att de ska ta slut. Dessa veckor då livet tycks outhärdligt långt.
Dessa veckor då livet verkar plågsamt kort och flyktigt. Överlag är det nog rätt lagom.

Reflektion från kvällen:
Det börjar bli dags för mig att inreda ett särskilt hyllplan för böcker skrivna av vänner och bekanta. I synnerhet om vissa ska doktorera kommer det att bli av nöden. Men det skapar vissa intressanta problem. Hur ska man till exempel göra om man därefter lär känna en författare som man redan äger böcker av? Flyttas de då?
Det kanske inte är någon helt bra idé iallafall.

U.J.

Memento Mori!

2008-03-28T10:00:00.000+01:00

Påsken tillbringades på Scandinavium. VM i konståkning hade i år 219 tävlande och bortsett från några som drog sig ur i förväg pga skador har jag sett vartenda åk av varenda åkare. (Inga träningar dock – man vill ju inte verka fanatisk.)

Det har varit en mycket god vecka. Jag har lärt mig känna igen en axel (hoppet alltså) och ordet ”träsmak” har fått helt nya dimensioner.

Och så är konståkning faktiskt en överlägsen publiksport. Egentligen är det lite underligt eftersom det främst finns fyra skäl att tycka om en särskild åkare. I fallande ordning:

Gamla framgångar. (Medgångssupportrar är ett utbrett fenomen)
Bekantskap eller släktskap.
Patriotism
Åkarens personliga stil och uttryck.

Men eftersom var en och en tävlar för sig hejar hela publiken på alla åkare (tydligen ovanligt mycket den här gången – Göteborg är ju goa gôbbars sta.) Som svensk kan man lite fåfängt hoppas på Berntsson och Adrian (som han tydligen heter i folkmun numera) men efter spolpausen kommer alltid en grupp med fullkomligt osannolika karlar som hoppar dubbelt så högt och är utklädda till julgranar och då kan man bara ge upp och jubla åt skådespelet. Publiken enas till en gemensam organism där ett lätt utandat ”nej” efter en misslyckad kvadruppel förstärks så att det säkerligen är hörbart till andra sidan arenan.

Och jag gillar konståkning. Jag älskar det skärande ljudet mot isen vid tåisättning eller skarp landning på höger ytterskär. Jag känner naiv men stark förtjusning vid uppvärmningen: 4-6 åkare rusar ut kring en alldeles nypolerad is. Först åker de i spontan formation i hög hastighet. Successivt löses de upp och fördelas över isen när var och en testar några hopp. (Schulteiss har faktiskt presterat bäst på uppvärmning – då har han lyckats sätta en kvadruppel.) Det är fart och fläkt och möjlighet – allt kan de och allt vill de. Det är en optimistisk sport. Ungefär den känslan jag skulle vilja ha hemma på isbanan på torget…

Icke desto mindre blir det ganska segt någonstans i mitten av tävlingarna och det händer rentav att man nickar till några sekunder.

Och på kvällen blir det prisutdelning och fanfarer och man spelar ”The winner takes it all” (den är ju svensk) och fotoblixtrar glittrar som diamanter i mörkret. (Vad vet jag om diamanter? Blixtarna glittrar säkert mer.) Och man rörs och applåderar och jublar av denna demonstration av La Dolche Vita.

Men det skaver lite. Man skäms lite för att man nickar till när de halvdana åkarna kör sitt enda vm-åk och upplever årets mest storslagna minuter. Man förvandlas till en slö, antikiserad publik som väntar på en mer spektakulär gladiator som ska få tiden att gå lite fortare.

Man rörs över de på prispallen men vet också att det kunde varit vilka som helst som står där. Det är inte personerna man applåderar utan framstående konståkning i sig.

Minns det, ni som läser detta och till äventyrs kommer att lyckas med något. Njut av ert stora ögonblick, för det är inte någon annans stora ögonblick. De flesta märker inte att ni finns. Och de som jublar när ni klivit upp på prispallen skulle jubla lika mycket för någon annan. De flesta är faktiskt där för att heja på någon annan. Och rätt många är där för att det inte var något bra på tv.

Nu drar jag till Småland på konstnärskoloni. Det är min surt förvärvade skrivarsemester som jag belönar mitt assistent-knegande med.

”Måste skriva en roman nu. Hej.”

U.J.

Illavarslande

2008-03-16T22:59:00.002+01:00

Jag har gmail. När man har gmail får man se sponsrade annonser ute i marginalen som enligt ett rankingssystem bedöms vara av intresse i sammanhanget.
Jag har pejlat mig för lite om intresset för en artikel om Lotta-jubileet i en tidning. Intresse fanns. Häromdagen skulle jag höra mig för om priset.
När jag skickade såg jag att flera av annonserna hade ordet "gratis" i titeln. "Så får du gratis prylar" osv.
Jag anar oråd.

U.J.

Påske-krims-krams

2008-03-13T15:05:00.003+01:00

En konsekvens av att jag jobbat ganska mycket de senaste månaderna är att jag sett ganska mycket på tv (och när man ser på Tv4 är man per definition alltid underbetald).
Häromdagen handlade det om påskdeckare. Någon försökte göra ett knäck på det förra året också. Förlagen vill så gärna att vi ska köpa en deckare till påsk - Norrmännen gör det ju!

Och varför inte. Jag är en stor vän av litterära helger. Inför Deckarpåsken och slå på samma gång till med Språkmaterialist-pingsten, Fabel-julen, Arbetarskildrings-första-maj (som för enkelhets skull slås samman med Valborgsmässoafton), Litterär-journalistik-midsommar och samtidsromans-allhelgona. Till vår nya helgdag den sjätte juni rekommenderas historiska romaner. (En hel del genrer saknas som synes ovan. Och en del är nog inte så bra placerade. Någon får nog göra något åt den saken. )

Vad är det för fel på folk? Såfort det blir några dagar över så att man kan läsa börjar de längta efter mord. Pensionärer läser om våldsbrott i Aftonbladet och förfasar sig över vilka hemska tider vi lever i. Själv blir jag tillräckligt rädd för statistiken i Svensk Bokhandel.

Nej, jag tycker inte att Ernst Brunner och hans kompisar har rätt. Deckare är inte nödvändigtvis dålig litteratur (bara... fantasilös) och leder inte nödvändigtvis till ett dummare samhälle. Men när jag hör någon tala om Vårens Deckare vill jag ha en revolver att osäkra.

U.J.

Anno 2008 Heutzutage

2008-03-02T10:41:00.002+01:00

Det är mars och det är symptomatiskt att jag missat ännu en deadline till att försöka tjata med något i Fantasin.
Häromdagen var det skottdag - en bonusdag som givits oss av Gud och Myndigheterna att göra något givande och roligt på - och det gjorde jag. Men nu är den vanliga smaken tillbaka.
Det har gått två månader av det där nya året som skulle bli bra. En sjättedel är nu bortkastat.
2008 är det sugigaste året sedan.... 2007 faktiskt. Det är alltid en tröst att tillvaron faktiskt var tristare för ett år sedan, fast å andra sidan kan jag ju knappast hålla på såhär hur länge som helst.
Det är dock betecknande att det enda jag gjort som jag räknar som meriterande eller utvecklande under året är en eftersläntrare från hösten 2007.

Egentligen är mitt liv ganska enkelt när man spaltar upp det teoretiskt: Jag har ett huvudmål: att finna en plats i livet. En givande och stimulerande anställning. Till detta kommer två sidomål: det första handlar om att förkovra mig och stärka mig på arbetsmarknaden, främst genom att studera webbprogrammering. Det andra handlar om att städa upp och dokumentera gamla försyndelser.

<>Till detta kommer ett tredje mål som handlar om skriftställarskap.

Man skulle kunna tänka sig en ganska enkel delning av detta: en halvtid till huvudmålet och delad vårdnad om de tre andra – de får varsin vecka. (Arbetstiden är beräknad på mer än 40/vecka.)

<>Men sedan när det dyker upp ”jobb” spricker till och med teorin. Den disponibla tiden krymper ihop och samtidigt uppstår ett tryck – hos omgivningen och mig själv – att jag ska göra något roligt på den tiden som är kvar. Utan att tänka på att det blir förödande om man beaktar det roligas proportionella del av den disponibla tiden. Att resa bort en ledig helg för mig motsvarar en veckas semester för en arbetslös. De spridda timmar som blir kvar hattar jag förvirrat fram och tillbaka mellan de fyra målen utan att sköta något av dem ordentligt.

Två saker är i vilket fall bra i år – men det är sådana jag sett och hört, inte sådana jag gjort. J P Nyströms är Årets musikgrupp. De spelar sina medryckande låtar från nordnorrlands gruvbygder och drar sina anekdoter om gamla spelmanshjältar och sprider sitt milda humanistiska budskap:

”…en liten vithårig farbror. När han spelade gick stråken som en vindrutetorkare [vinglande rörelse i sidled] och det lät ungefär likadant. Men han höll på. Håll på!” ”Sjung med den röst du har, inte med den du önskar att du hade. Men öva!”

Och så My fair lady som återigen är årets pjäs. Göteborgsoperans nyöversättning har sina sidor men jag tror faktiskt att det är en pjäs som man inte kan misslyckas med. Jag tror att det är min ”ur-pjäs”. Dessutom fortfarande aktuell och framsynt. Den är skriven långt före Hollywoods sprakande romantiska komedier och ändå är de omöjliga efter den. Det är en askungesaga där vi förs vidare bortom det lyckliga slutet och upptäcker hur omöjligt det är. Undra på att Shaw avskydde att pöbeln trodde att Eliza och Higgins skulle få varandra! Det bevisar ju bara att den inte har förstått någonting!

Samtidigt som det är en pjäs där det är glasklart vems sympati man ska ta är det lätt att identifiera sig med personerna och kanske skiftar identifikationen under olika faser i livet. När jag första gången såg filmen tjusades jag av Freddy Einsford-Hills storslaget romantiska beteende. I den här uppsättningen har det fått den avsedda ironiska laddningen – karln är så tråkigt helylleromantisk att han får statyerna att somna!

När jag såg teateruppsättningen av Pygmalion var Higgins som blev min hjälte. Stark, rak, oförskämd. På sitt sätt en demokrat – i sin egen vridna världsuppfattningen en hjälte och förnuftets sista utpost i en galen värld.

”Hemligheten, ser du Eliza, är inte att ha goda manér eller dåliga manér utan att ha samma manér mot alla mänskliga varelser. Frågan är inte om jag behandlar dig illa utan om jag behandlar någon annan bättre.”

<>I den här uppsättningen är det nedtonat. Han svär förresten inte så mycket heller längre.

Just nu är jag väl snarare Eliza:

”Vad duger jag till?”

Det är en pjäs att komma tillbaka till, om och om igen.

U.J.

Dags igen

2008-02-28T15:26:00.002+01:00

efter visst dröjsmål har jag fått en essä i tryck igen. Som trogna läsare minns skulle den finanisera ett par skor. Nu är skorna redan köpta men som en händelse damp försäkringsräkningen just ner och stämmer nästan på kronan med vad jag kommer att lyfta efter skatt.
Sålunda ska Törnrosa stå för liv och hälsa det kommande året. Nu ska jag enligt planerna skriva om Atterbom. Går det bra får jag väl köpa en ö för pengarna...

U.J.

Tappade repliker

2008-02-24T21:00:00.002+01:00

Snärtiga repliker (enligt mig själv) som jag ville sagt till Martina Lowden:

-Vi känner nästan varann. Jag har en fadder som brukar sitta bakom dig på KB.
(Raggningsreplik som är så dålig att den nästan är bra. "Fadder" är i det här sammanhanget lika med studentfadder.)

- Har du tänkt på att du med din debutbok fullständigt har vaccinerat dig mot litteraturvetare? Hur stor du än blir så kommer det inte bli några dåliga deskreptiva b-uppsatser om den!

Bubblare:
- När man läser i Allt blänker guldet i ögonen och man ser sitt eget ansikte speglat som i en antik bronsspegel. Är det avsiktligt?
(Lite väl mycket seminarium över den frågan. Både jag och mitt sällskap misstänker dessutom att hon skulle svara "ja" oavsett om hon tänkt på det förut eller inte.)

Istället blev det ett "Jag skulle också vilja ha en signatur tack." Jag är ju patologiskt blyg. Varför kommer jag aldrig ihåg det i förväg?

I övrigt en trevlig kväll. Något underligt drag av seghet här och där och -den i övrigt utmärkte - kulturredaktören förvandlades vid något tillfälle för ett ögonblick till Bengt Alsterlind i Hajk...

Stort gnäll på Posten däremot. När det var dags att äta snittar och dricka vin efteråt hade mitt inbjudningskort kommit bort igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen.

U.J.

I väntan på inbjudan...

2008-02-18T22:44:00.000+01:00

Enligt en löpsedel från Svensk Gamtidning som jag gick förbi häromdagen har jag och Sofia sexårsjubileum nästan precis samtidigt som Kronprinsessan Victoria och "hennes Daniel" (han heter faktiskt så).
Vi borde kanske ha parmiddag.

U.J.

En riktig reporter har alltid kameran med!

2008-02-17T21:14:00.000+01:00

Idag var jag på jobbets vägnar ute och gick utmed strandprommenaden i Ulricehamn. Jag trodde knappast att det skulle bli någon is på Åsunden i år men likväll har jag fått se en islossning och det är något magiskt med det. Ett skäl i sig att bo vid en sjö.
De sista isbitarna låg utmed stranden, hoppressade av vågor och vind till allehanda formationer. När de travas på varann, lutande av tyngden, blir de mörkare och svarta fjälliga stråk böljar i skummet. På andra ställen flyter stora runda skivor, som maneter.
Och här och där smälter det ihop till en gammal stadsgata, anlagd av en berusad stenläggare. Vissa partier vita av skumm, andra svarta och vassa. Och det frasar och sjunger i isresterna hela tiden.
Konst är vad det är. Jag började längta hem till Grönland.

När jag kom hem till Borås möttes jag av tutande bilar som spelade balkanmusik på hög volym och drog runt varv på varv, viftande med albanska flaggor. På parkeringen vid vårt lilla stadsdelstorg var det rentav minidisco med en bilstereo.
Körde runt och körde runt förresten: De åkte in på en gata, samlades på en parkering en stund och åkte sedan glatt tutande tillbaka igen. Och man kunde stå där och vara pösigt storsvensk och tänka: "Va? Har de inte rekat någon slinga som de kan köra? Vad är det för brist på organisation?"
I Stockholm var det tydligen 30 bilar. Proportionellt sett måste de varit betydligt fler här.

Under ingen av dagens båda minnesvärda syner hade jag kameran med, och hade jag haft det skulle jag ändå inte haft något utrymme kvar på minneskortet.

U.J.

Okunskapens välsignelse

2008-02-16T22:57:00.000+01:00

Ibland hör man talas om folk som inte vill veta av den skitiga verkligheten. Som inte vill tänka på något visst ämne. Jag har alltid föraktat den åsikten (i synnerhet som den gärna dök upp i samband med viktiga frågor - som miljön innan det blev inne) men nu börjar jag förstå dem. Jag har funnit en fast punkt där okunskapen är en ren välsignelse.

Jag talar givetvis om Melodifestivalen.

Det är en cirkus och just därför är det så skönt att bara stå vid sidan av och titta åt ett annat håll, låtsas som ingenting. Jag går inte i ledband. Jag låter mig inte dompteras.
Förra året kom jag att se typ fyra av sex inslag, det var ok eftersom the Ark var med men nu iår gör jag revolution och blir renlevnadsman.
Min hjärna är ren och obefläckad - och dessutom låter jag inte något fastna där.

- Har Christer Sjögren gjort en jättebra låt? Säger du det?
- Har Bert sagt något dumt? Nämen?
- Sa du något förresten? Du får ursäkta men jag tror att jag blivit lite disträ.

U.J.

Objektiv och universell synd

2008-02-16T17:48:00.000+01:00

I princip har jag det ganska bra nu. Goda inkomster som kommer nästan utan ansträngning, stabilitet, lugn och ro.
Det stora felet är att hela tillvaron just nu går ut på att få tiden att gå - och det är per definition ett liv i synd. Det torde alla hålla med om, oavsett bekännelse och livsåskådning.

U.J.

Arla och Martin Luther

2008-02-13T09:28:00.000+01:00

"En gång var karneval något man hade före en lång fasta. Ordet betyder ungefär "kött farväl". Det gällde att äta upp sig ordentligt, och det gjorde man. En riktig karneval brukade dessutom innebära ett överflöd av sång, dans och maskerad. Under medeltiden, för ungefär 1000 år sedan, karnevalsfirade vi även i Sverige före fastan. Fläsksöndagen, bullamåndagen och fettisdagen firades med dans, musik, uppträdanden, skådespel och massvis med mat. Sedan kom Luther som tyckte att frosseri var syndigt och det hela blev till en mer lagom fettisdagsbulle eller semla."

Detta är texten på dagens mjölkpaket. Rubriken: Fettisdagen, världens svenskaste karneval.
Den mytopoetiska lagomrörelsen är på marsch. Notera även att de svenska karnevalsfirandet förläggs till en tid då Sverige näppeligen var färdigkristnat och då Luthers gammel-gammel-farfar inte var påtänkt.

U.J.

Själsonani

2008-02-08T15:27:00.000+01:00

Det finns en liten gnista kvar av det som i vanliga fall är min själ och just nu blåser jag på den allt vad jag kan. Värmer och matar och gör allt jag kan för att få liv i skiten. Lätt desperat och kanske med rätt måttligt resultat.
Igår var det Strindbergspjäs (visserligen på jobbets tunga vägnar men jag är minst sagt medskyldig till att det blev av) och ikväll blir det god mat och Bergmanfilmer.
Och så läser jag en bok om skrivande igen. Fast jag inte borde. Bara för att jag kände för att köpa en att läsa medan jag väntade på en restaurang igår.

Vid en viss nivå är skrivandeböcker ett gift för alla som vill ha något skrivit. De borde kanske inte förbjudas men åtminstone beläggas med restriktioner:
"Vill du läsa den där boken också får du allt svänga ihop ett färdigt romanutkast först."
Den behagligaste delen med att börja jogga är som bekant att köpa skorna...

U.J.

Arbetsskada

2008-02-06T20:10:00.000+01:00

Någon gång har en kollega sagt att det är mycket att tänka på i vårt jobb. Det är inte sant, även om det kan kännas så ibland. Sanningen är att man blir dum av mitt jobb. Det är säkert ett komplext samspel av flera samverkande faktorer men resultatet är tveklöst att hjärnan förmultnar.
Och nu börjar det slå till igen. Började läsa en bok om organiseringen av informationssystem på bussen hem och var snart rätt borta. Och stenografiboken jag lånade igår visar sig vara skriven på klingande kanslisvenska.
Har iochförsig läst ganska torra saker på sistone, inte minst herr Linné. (Jo, karln är väldigt frisk och rolig men hans stora kärlek till latinet och några av hans 1700-talsformuleringar gör honom tidskrävande.)
Det är nog dags för lite följdriktig chicklitt. Det passar om inte annat in ganska bra på det liv jag lever just nu.

U.J.

Fantasi-litteratur på marsch

2008-02-04T09:14:00.000+01:00

Jag noterar med glädje att ännu en i fantasin-gänget ska debutera. Jessica Schiefauer kommer vad det lider ge ut en ungdomsbok på Bonniers. Jag ser fram emot att få veta mer om den och läsa den. Jag mottar beskedet med kluvna (men mest positiva) känslor för det innebär att jag förlorar ett av mina favorit-gnällobjekt.
(Det är svårt det där. Jag vill verkligen unna fantasinfolket att vara sådär antijante och ha sådär supergott självförtroende men ibland vill jag bara skrika åt sådana människor:
- Shut up and write!
För man vet faktiskt inte om man är författare förrän det är försent att göra något åt saken.)

U.J.

Ändock

2008-01-24T21:23:00.000+01:00

Ändå tyckte jag om filmen och om jag får se den i handeln som billig dvd någon gång i framtiden (och i synnerhet om det finns ett making-of-program som extramaterial) kommer jag att ha svårt att stå emot.
Det har varit en rätt risig dag idag. Jag har mest varit trött, hungrig och sockerberoende. Jag har varit ledig hemma i lägenheten och ändå varit grinig och inte vetat vad jag ska göra - det händer aldrig när jag är frisk.

Efter två timmar i biosalongen och lite magi är jag en annan människa.

Fiktionen blåser liv i oss. Det spelar ingen roll om det är fånigt - det underlättar. Den viskar till oss att leva mer, drömma större och sikta högre.

Nu är jag på stridshumör. Orden ropar på mig (förklara den metaforen någon). Jag vill skapa och jag vill strida och vilken hydra som än ställer sig i vägen får finna sig i att få spö.

Jag hoppas att den känslan finns kvar i morgon. Just nu ska jag nämligen ägna mig åt två dagars ackumulerad disk.
Sådan är nämligen den här världen.

U.J.

Förtrollande

2008-01-24T20:31:00.000+01:00

Livet för oss på underliga vägar i en ständig kedja av konsekvenser. Kärleken förde mig till Borås, en underlig utbildning och dito arbetsmarknad förde mig till städvagnen. Från städvagnen flydde jag till Grönland och nu har Grönland - med några små mellanlandningar - tagit mig till Borås biograf där jag sett på Disney-film.

Filmen ifråga var Förtrollad och lite förtrollad är jag nog. Den fick vänliga recensioner och jag hade nog också kunnat ge den det men jag tänker inte argumentera för dess kvalitet. Jag tror egentligen inte att det är någon vidare bra film. Däremot är det en film jag hade velat skriva och det är ett annat kvalitetskriterium.

Det är bombastiskt, roligt och lekfullt och med väldigt många allusioner till tidigare Disney-filmer. Den inledande, tecknade, sekvensen har allt en gammal Disney-film ska ha - utom möjligen en något förfinad handling. Följaktligen börjar berättelsen med öppnandet av en bok - men eftersom berättelsen är postmodern kitsch är det (givetvis men ändå kongenialt) en pop-up-bok.
(Tanken att bakgrunden till filmen är att Disney-fabriken är avundsjuk på SHREK är påträngande.)

Det brakar på. Drivor av söta djur. Sliskiga, fruktansvärda sånger som arbetar sig så hårt in i hjärnan att man ändå sjunger dem på vägen hem. Musiken är dessutom skriven av Alan Menken - som även skrev musiken till Den lilla sjöjungfrun och Skönheten och Odjuret. I den riktiga världen - dit handlingen snart förflyttat sig- borde det vara farligt nära pannkaka hela tiden men det klarar sig. Delvis med hjälp av detaljerna - som den stora brokaden på handryggen på prinsens kraftiga läderhandskar.

Dessutom klarar filmen av mötet med verkligheten med lätt handlag. Sagofigurerna vänjer sig rätt snabbt vid den moderna tekniken - de är ju trots allt vana vid magi.

Allusionerna duggar som sagt tätt. På slutet kan man även ana en blinkning till Matrix - som kanske i framtidens historieskrivning kommer att utpekas som en av de stora vägröjarna för denna våg av postmoderna antiberättelser som vi faktiskt upplever nu. (I grund och botten nöjer sig den här filmen med att definiera och kontrastera "sagolandets" konventioner men i en scen märker vi ett ifrågasättande av historieberättandet som liknar det i Pirates of the Carribean. De båda filmerna är i vilket fall mer släkt än det kan verka.)

Nytt är det egentligen inte - Disney har såvitt jag förstått alltid stulit av sig själv - men det känns så. Det ska bli intressant att se hur filmen ser ut när den fått lite patina - det saknade jag faktiskt.

Så långt allt väl. Jag är lycklig och bombastisk och romantisk (dvs tycker om häftiga utspel och storslagen natur - inte blommor och sådant där larv) som det ska vara. Slutet hade sina sidor men de kan jag leva med.

Men det finns något som skaver.

Det görs inte tecknad Disney-film längre. Inte som förr. Arméerna av tecknare som ägnade åratal åt att sitta och ritade småfåglar i nästan identiska poser är avvecklade. Studion är stängd. Energin och pengarna läggs på datoranimationer istället.
Vart tecknarna tog vägen vet jag inte. Kanske fick de sparken och gick sakta hemåt i regnet. Kanske förflyttades de till någon underlig tv-serie eller någon av de uppföljare som bolaget ännu ägnar sig åt.
Menken klarar sig nog och jag vill gärna tro att han tyckte att det var roligt att sitta och skriva parodier på sin egen musik men vem vet?
Tänk om tecknarna kallades tillbaka för att göra de ca 20 minuter tecknat som finns i filmen. Tänk om de återigen förenades i den där magiska Disney-arbetar-andan som dokumentärerna inger oss. Och allt som kom ut ur det var den här skiten?
Sedan skickades de tillbaka ut i regnet igen.
Oavsett om det var så eller inte kan den här filmen ses som den sista sagan. När pop-up-boken slås ihop i slutet av filmen är det porten sagolandet som går i lås. Den här filmen är regeln till dörren. En epok och en värld begravs och i denna film har den fått en sortslagen gravsten i skimrande, rosa plast.

U.J.

Skämmigt!

2008-01-23T08:00:00.000+01:00

Jag hörde en gång talas om ett element i en fantasyberättelse när jag lyssnade på ett seminarium på bokmässan och nu när jag reasearchar skrev jag till SF-bokhandeln (där killen som berättade om det jobbar) och frågade från vilken bok det var hämtat.

Det visade sig vara Pullmans Den mörka materien - Sveriges (världens?) mest uppmärksammade fantasyserie just nu eftersom filmversionen av den första boken (Guldkompassen) just haft premiär.

Jag tror att jag visade vad jag gick för där.

U.J.

På resa med Linné

2008-01-22T21:07:00.000+01:00

Jag busspendlar ju för tillfället och får därför en del läst.

I ett av mina mer bisarra research-projekt håller jag nu på att läsa Carl von Linnés lappländska resa. Vägen är ganska strapatsrik för oss båda.

På något sätt går det faktiskt ganska bra att relatera till den unge Linneus. Vi är ungefär jämngamla (han var tjugofem när han drog norrut) och även om han var betydligt mycket mer begåvad än jag och hans uppdrag desto fräsigare tycker jag att jag känner igen spänningen jag kände inför ex-jobbet på annan ort. (För att få lite riktiga proportioner på det ska man nog lägga till Grönlandsnervositeten.) Typ:
"Nu är det slut på pluggandet. Nu är det allvar. Äntligen får man komma ut och testa allt det här. De litar på mig och de ska inte behöva ångra sig. Nu ska de banne mig få se vad jag går för. - och jag ska inte missa någonting i dokumentationen."

- Det gör han inte heller. Redan några fjärdingsvägar från Uppsala konstaterar han glatt att han hittat en sorts mossa som han känner igen från slottsbacken hemma i Uppsala.

Och så tuffar han på. Han rider förbi runstenar som han sällan stannar vid med motiveringen att de "redan är lästa". Han noterar i förbigående en hittills icke beskriven insektstyp och för små resonemang om landhöjning (fast han inte kommer så långt i tankegången) och hur jordmån påverkar växters färg. Någon gång kommer han även indirekt med något nyttigt, som att man kan rädda strandnära bebyggelse från att bli sjöarnas rov genom att plantera al i strandkanten.

Någon skogsmulle är han knappast. Nyss var han och gick i Medelpads berg med lokal guide och skrämde upp en uv varpå han grämde sig att han tvingats lämna bössan vid hästen. (Det var något intressant med dess färgteckning - jag utgår från att Carl ville ha den uppstoppad hemma på kontoret.) Han fick nöja sig med att sno några fågelungar.

Boken kan sannerligen inte anklagas för att vara lättläst. Den är omkring 210 sidor lång och 60 av dem är förklaringar av olika slag. Det månde vara hänt om de inte vore sorterade efter ämne (botaniska kommentarer, vanliga latinska ord samt förklaringar) vilket gör att man måste ha minst två fingrar i slutet av boken medan man läser. Man kommer sällan längre än 3-4 rader utan att tillfråga förklaringarna. Linné droppar latinska ord ungefär som nutida bloggare droppar engelska. Varför skriva "hackspätt" och "mossa" när man kan skriva "Picus" och "Muscus"?
Då och då blir det hela meningar och det kan se ut som lärda anspelningar men visar sig i noterna betyda ungefär "men bladen ser olika ut".

Alla förklaringar och noter är slutnoter. Hade de varit i form av fotnoter istället hade boken blivit betydligt enklare. Nu är det rätt marigt att bläddra hit och dit medan bussen kränger.

Tar jag mig till Lappland och tillbaka med karln så har jag sannerligen svettats för konsten!

U.J.

Hushållsnära hyckleri

2008-01-14T20:29:00.000+01:00

Häromdagen var jag med om något underligt. Någon hade hämtat en offert på hushållsnära barnpassning åt en arbetskamrat och när vi hade pratat om det verkade det som om jag också tyckte att det var en bra idé.
Det gällde två veckor under en arbetsresa nästa höst. Uppgifterna handlar ungefär om att få upp barnen och ta dem till dagis och sedan tillbaka på eftermiddagen. Det finns en fullt frisk och kapabel karl i hushållet men han tycker inte att han har tid och möjlighet.
(Jag skulle kanske inte döma honom så hårt om jag inte råkat veta att han har ledigt för att avsluta sina studier en dag i veckan. För att inte förlora pengar kallar han det "pappaledighet", dock utan att passa några barn vilket gör att min kollegas enmansföretag inte rör sig en tum de dagarna. Jag har full respekt för min kollega men undrar ändå ibland om inte sådana som hennes make borde utsättas för åtminstone en skenavrättning när revolutionen kommer.)

Så vi föreslår att hon ska köpa barnpassning. Visserligen subventionerat av de som har ännu mindre råd men likfullt till en kostnad av drygt 100 kr/timme. Det är vår respekt för deras integritet. Det är vår feghet för att moralisera över deras hemförhållanden. Det är vår oförmåga att peka på den bottenlösa kollektiva skuld som patriarkatet lämnar efter sig.

Jag vet inte vad som övertygade mig om att feminismen har rätt. Studieåren med sina fina teoriet eller livet som personlig assistent där jag dagligen ser konkreta spår av våra förkrympande strukturer.

U.J.

När sportfolk talar...

2008-01-14T20:15:00.000+01:00

Ikväll är det idrottsgala. Tack och lov har jag ingen tv.
Det måste vara en av de sämsta tv-idéerna som uppfunnits. Det är från stort avstånd mellan galan och objektet. En musikgala kan innehålla bra musiknummer, en filmgala kan innehålla glimtar ur bra film och intressanta kommentarer om dem av de som var med. En idrottsgala innehåller knappast några uppvisningshopp av framstående friidrottare eller motsvarande. Och till skillnad från film och musik har idrottens utövare sällan något intressant att säga. Jag har inte mätt men jag är rätt övertygad om att 97% av alla framstående idrottsmän är rätt ointressanta när de inte hoppar eller sparkar boll eller vad de gör. Säkert spännande som människor men knappast offentligt. Jag har hittills iallafall inte hört någon säga något intressant, någonting som kunde tillföra mervärde till det där sabla målet eller simhoppet eller vad det nu var.

Förraktar jag idrott? Njae. Förraktar jag idrottare? Kanske.
Jag föraktar avgjort sportkommentatorer. De är nog egentligen anledningen till att jag tycker att idrottarna själva är så dumma. Varje fråga i varje intervju visar sig sig alltid vara felställd och kontentan blir alltid den vanliga valsen om att "just nu gäller det att se bort ifrån det här och fokusera och se framåt". Plus en massa känslo-onani där man ska fråga den nye lovande skidåkaren hur det känns och sedan fråga Gunde Svan vad han tycker och sedan fråga den nye lovande skidåkaren hur det känns att Gunde Svan tycker att han är bra. Frampressade intetsägande svar och programtid som aldrig tar slut.

Folk brukar gilla att påpeka att Stefan Holm är "som en renässansmänniska". Jag är inte övertygad men kan inte heller förneka det. ( Även om det känns som när folk tycker att prinsessan Viktoria är kvick - det beror på mängden kvickhet i resten av kungahuset)
Jag betackar mig dock för analyser och kommentarer från annat idrottsfolk.

U.J.

Om jag vore någon annan...

2008-01-09T08:40:00.000+01:00

Jag är väldigt road av kontrafaktiska tankelekar. Ni vet sådana där extremt hypotetiska funderingar på vad man skulle göra om allt vore annorlunda. Ofta gör man förenklingen att säga att det bara skulle vara i en dag, med start i morgon. Det minskar realismen betydligt men samtidigt ökar frågans relevans - man skulle ha med sig den förförståelse som ligger bakom beslutet. Det är ju annars som i den där gamla berättelsen om mamman som säger till sin dotter:
- Om jag vore du skulle jag...
varpå dottern avbryter henne:
- Nej mamma. Om du vore jag skulle du göra precis som jag.

Jag är alltså väldigt road av dessa verklighetsförändringslekar. Vad man skulle göra om man tillhörde det motsatta könet, en annan samhällsklass, om man vore statsminister, tidsresenär, Stålmannen eller gud.
Och även om konstverken som skapas i den här genren i regel håller rätt låg kvalitet (framförallt en massa b-film) så tycker jag om motivet.
Det tråkiga är att jag är väldigt dålig på att leka den själv. Min fantasi verkar inte riktigt räcka till. Men jag har iallafall kommit på en sak jag skulle göra om jag vore en helt annan person.

Jag skulle åka på Spa. Jag förstår inte alls grejen med det nämligen. Folket på jobbet har varit på Spa tillsammans och pratar om att göra det igen och jag tycker faktiskt bara att det låter jobbigt att ligga där tillsammans i någon stor balja och få saker smetade i ansiktet. Det känns verkligen som någonting man skulle "sitta av" och längta hem ifrån. Att sitta i lugn och ro hemma och äta godis och läsa en om-än-aldrig-så-dålig-bok verkar oändligt mycket bättre.
Jag försökte reda ut det där med Sofia och hon förklarade det med att "man blir ompysslad".
Jag är nog oemotaglig för den sortens njutningar, åtminstone just nu. Det är möjligt att livet är annorlunda för den som vårdat barn i några år men för mig är den högsta lyxen inte att bli ompysslad, utan att inte ha någon annan än mig själv att pyssla om.
Men jag tror att det kunde vara intressant att veta hur det känns.

U.J.

Restnotis

2008-01-08T21:49:00.000+01:00

En kvarglömd, inte särskilt magnifik notis.

Jag har råkat se filmen Underbar och älskad av alla och det var tveklöst det värsta jag varit med om i år. Den klättrar snabbt upp på listan över de sämsta filmerna jag sett i mitt liv.
Följaktligen planerar jag nu att läsa boken. Om den kan framkalla proportionellt lika stor ilska som filmen kommer jag att vara en ny Strindberg efteråt.

U.J.

Anno Magnifico - några inledande notiser

2008-01-06T11:19:00.000+01:00

2007 skulle ha blivit ett bra år och det blev det kanske. Det var året då jag reste fler mil än någonsin tidigare, då jag jobbade mer än någonsin tidigare och då jag gick med större förlust än någonsin tidigare (inklusive första åren i Linköping då jag levde på studiebidrag och "eget" kapital). Mycket hände... men särskilt mycket blev nog inte uträttat. De stora målen kvarstår.

2008 har dock utropats till Anno Magnifico - jag tror på ett storslaget år och för världslig upprättelse för så många det bara är möjligt.
Det storslagna innebär också ett återbejakande av barocken och rokokon. Brokad är faktiskt det nya svart, men det får bli en senare spaning.
Jag inledde dock -som trogna läsare av Estetiska Förskolan vet- storslaget med att läsa Frithiofs saga och även om den emellanåt var bisarr och ibland lustig var det en mycket angenäm upplevelse.

Några notiser om årets inledning:

Någon har skändat den enda författargrav jag på egen hand varit på väg att vallfärda till. (Jag avbröt pga nermörker och ösregn.) Birger Sjöbergs sten är vält, kanske skadad. De lär dock inte ha valt honom med avsikt - kyrkogården är mycket dåligt upplyst. I pressen får man även intrycket att tre kyrkogårdar skändats - det framgår dock inte att dessa ligger tillsammans.

Jag är åter från jul- och nyårsfiranden som varit trevliga men också fyllt mig med frustration, avundsjuka och mindrevärdeskomplex. Det verkar som om alla utom jag studerar döda (eller åtminstone udda) språk just nu. Jag tröstar mig med att stenografin håller på att avslöja sina hemligheter för mig och att den åtminstone är rätt krasslig.

Det finns en verksamhetsplan för 2008, får se hur mycket som ska presenteras. Jag har hopp om att få lite uträttat detta år, om det inte blir för mycket brödjobbande. Den kommande månaden kommer att bli ganska jobbig då jag för närvarande både jobbar heltid som assistent och har ett större hushållsansvar än vanligt.

U.J.

Polisongernas hemlighet!

2007-12-13T17:54:00.000+01:00

Om jag förstått saken rätt och om far har rätt är det den här serien som var orsak till att alla, även de någorlunda prydliga pojkarna, hade polisonger på 70-talet.
Se och njut av den spejsade vinjetten och spana in den blonda killen i vitt som dyker upp i början av klippet (och kommer tillbaka mot slutet). Det är kapten James Onedin, som serien har sitt namn efter och även om alla män i serien tycks ha polisonger var det förmodligen hans karismas fel att det gick som det gick.

Lustigt, när jag fick höra talas om influenserna från Onedinlinjen tänkte jag mig kapten Onedin som någon i mörk uniform (han skulle nog vara ångbåtskapten, tror jag) med mörka, välvårdade polisonger och som fattade drastiska och impopulära men nödvändiga beslut i kritiska situationer. Så var det tydligen inte, men så såg ju folk inte ut på 1970-talet heller.

Jag blir inte riktigt klok på i vilken ordning epokerna och tv-serien inspirerat varann. Jag tänkte mig först att serien var en kostymfilm med ibsenskt skäggmode (jag placerade den ju något senare i tiden) och att den tidens utseende inspirerade den tittande ungdomen. Nu är jag mer inne på att BBC genom serien kommunicerade ett mode som redan fanns i England men som på detta sätt nådde Sverige.
Vem vet.

U.J.

Dagens imaginära roman

2007-12-10T16:35:00.000+01:00

Läste just i DN att deckargenren lever farligt och det är väl ändå på tiden. Det framgår visserligen att det är önsketänkande men man får väl drömma.
Theorin får beröm för att hans Skumtimmen "visar att man kan få fram ett budskap utan att hälla hinkvis med blod över läsarna". Det är precis min kritik av deckargenren. Men sedan börjar de jiddra om Agata Christie, som visserligen är snäll och skötsam men jag kan verkligen inte erinra mig något direkt budskap.

Jag har ingenting emot deckare, jag har läst ett antal och kommer troligen att läsa ett antal till men jag vägrar befatta mig med en bok när jag fått den presenterad som "en riktigt spännande deckare".
Det olidliga med deckargenren och dess förespråkare är att de - så mordiska de är - förnekar att livet är kort och ofullständigt. De verkar tro att vi har tid att läsa vad som helst. Därför tar de sig friheten att avrätta några av sina figurer så att vi ska sitta snällt och vänta på att få veta vem som gjorde det medan själva romanen pågår.
Vi måste välja vad vi läser och för mig är det en mycket enkel sortering att välja bort sådana som måste ta till sådana trix. Fram för deckaren där början och slutet är borthuggna.

Detta för oss fram till dagens imaginära roman. Detta är en roman som jag inte har tid eller lust att skriva men som jag gärna skulle se gå ut på marknaden idag. Det skulle vara en roman om en deckare - kanske en polis, kanske en journalist - som utreder ett bestialiskt mord som verkar "vara toppen av ett isberg". Undersökningen ska vara ohyggligt komplicerad och hela tiden leda djupare och djupare ned i avgrunden. Huvudpersonen ska ha flera liknande komplicerade och blodisande utredningar bakom sig som han/hon mot alla odds klarat med bravur.
MEN detta är bara huvudpersonens jobb, inte hans/hennes liv. Den egentliga handlingen - temat, intrigen - försigår mellan det att hjälten kommit hem på kvällen och att hjälten går till jobbet på morgonen. Intrigen ska klaras av fortare än mordutredningen och romanen avslutas före utredningen (som gärna kan befinna sig i en kritisk fas). Vi får aldrig veta vem som gjorde det, eller varför.

U.J.

Vår tids språk

2007-12-06T20:51:00.000+01:00

och så har jag gått förbi löpsedlar igen. En ständig källa till skräck och njutning.
Dagens ironipoäng tilldelas expressen(?) som idag kläckt följande pärla:
Häng med från början - Andra Morden i Midsommer-filmen med dagens tidning.
Jag kan bara komma på ett sätt de kunde formulerat det bättre på: Loser!

Man kan tycka vad man vill om den här etiketteringen där Hr Ulveus blir Abba-Björn och Lasse Brandeby Lets-dance-Lasse. (Själv väntar jag på att vår ärkebiskop blir Svenskakyrkan-Anders och att Håkan blir Håkan Hellström-Håkan.) Man måste dock medge att ordet "Bonde-sveket" är en pärla. Allt om Bondesveket lovar Aftonbladet.
Ett ord som är både klingande och märgfullt på samma gång. Men det låter lite som en historieromantisk pjäs eller en debattartikel från Djurens rätt. "Bondesvek: LRF lovade större burar åt hönsen" typ.
Och tillnamnet Bonn-Anders låter som ett passande kändisepitet.

När jag såg de här rubrikerna tänkte jag att den roman som blir den stora romanen om livet här just nu lär innehålla många löpsedlar, men jag tänkte snart om tack vare Stupido. I något sammanhang, jag tror att det var i en artikel om när Hyland skulle genomföra arbetsbyte i kärnfamiljen, återges en löpsedel från sextiotalet. Huvudrubriken är Hyland talar ut eller något i den stilen men det intressantaste är den mindre rubriken längst ned på sidan där det står:
Föräldragräl kan göra ditt barn homosexuellt!

Inget nytt under solen.

U.J.

Fucking konst

2007-12-06T11:18:00.000+01:00

Såg om Fucking Åmål i förrgår. Den har levt i mig sedan dess. Jag är nog lite kär i Agnes och Elin, men det tror jag alla homokillar och heterotjejer som ser filmen blir också.
Det var som att ha hälsat på gamla nära vänner och ha pratat om saker som man ville tänka vidare på.
Och vi har hört Modyssons rörande taffliga kommentarspår som han inte verkar ägnat en minut mer än de åttiosex som filmen varar. Då och då blir han engagerad och säger:
- Det här är en bra scen. Kolla in den här snygga zoomen.
Men det är väl värt sin tid. Och det ger en uppbruten och skön känsla att se bilderna med annat ljud. Det blir en sorts meditation över film-Åmål.

Många saker minns jag inte, och andra märker jag kanske först nu. Agnes är verkligen ensam men det hanteras med ekonomi. Hon är just ensam. Mobbingen av henne verkar mest försegå i någon sorts tanklöst förbigående. Det finns också några markörer förhindrar att det blir riktigt riktigt synd om Agnes och gör att hennes problem känns fräscha och angelägna utan att det blir en eländeshistoria. Agnes är nämligen i flera avseenden överlägsen sina motståndare.
Hon står minst två pinnar högre upp på samhällstegen och tillhör någon sorts övre, kulturellt inriktad medelklass (jag läser i manus att hennes mamma är textilkonstnär - det är nästan för mycket) och bor i eget rum i friliggande hus.
Elin bor i lägenhet i ett obemedlat område. Hon delar rum med sin syster. Deras mamma jobbar natt, troligen inom vården, och har ingen kontroll över döttrarna. De båda systrarna verkar faktiskt inte veta vem som är deras far.
Agnes har en relativt funktionell lite kärnfamilj (kanske lite ironiskt menat eftersom hennes läggning är en sorts uppror mot den normen). Där finns en tragisk generationsmotsättning men alla menar (och gör kanske rentav) väl.

Agnes är också två år äldre än Elin, vilket bidrar till att förklara skillnaden i smak mellan dem.

Klasskillnaden märks även i deras drömmar. Agnes ska bli psyklog eller författare. Elin ska bli filmstjärna.

Starkast när man ser filmen lyser dock Alexandra Dahlströms fantastiska dialoghantering:
- Ja, just det. Är det sant att du... Viktoria sa att du var.... kär i mig? För om du är det.... så är jag det också.... I dig alltså...
Och den magiska oboymonologen som knyter ihop filmen. En film som börjar med att en tjej inte får någon oboy och slutar med att hon får det.
Och så Rebecca Liljebergs fantstiska ögonspel. Utan att det blir för mycket far de där ögonen hela tiden upp och ner och fram och tillbaka och man kan se hur hennes tankar och känslor kastas hit och dit.

U.J.

Veckorevyns budskap

2007-12-06T11:10:00.000+01:00

Det är julkortsäsong. Igår funderade vi lite på att göra egna kort (vilket vi nog inte hinner) och kom in på ämnet scrap-booking (hur det nu stavas).
Jag kom att tänka på att det är ganska bisarrt att det är en syssla som uppmuntrar folks egen kreativitet och sinne för estetik och samtidigt säljer färdiga scrap-bookiga tillbehör.
När man gör sådant borde man ju använda kvarglömda gnuggisar och klipp ur gamla Vecko-revyn.
Men jag fick erkänna att jag har svårt att tänka mig hur bilder ur vår tids veckotidningar skulle kunna se ut som något annat än lekis-collage. Bilderna känns blaskigare och har mindre laddning. De saknar framförallt den framåtanda som finns i vissa sekelskiftesbilder och femtiotalsbilderna (och som är en viktig del i konceptet Jan Stenmark).

Och då slog det mig att vår tids, och nittiotalets, bilder kanske också har en laddning, fast vi ännu inte kan se den. De ångar av desperation. De semaforerar: Vi kan inte rädda kollektivet men jag kan åtminstone rädda mig själv. Titta här så smal och snygg jag har blivit.

Tiden får utvisa
U.J.

Moderna mysterier

2007-12-03T09:38:00.000+01:00

Ni kommer ihåg den där vitsen som stod i alla vits-böcker någon gång på sent åttiotal (och säkert står där än)?:
- Min fru har två fulla garderober och inte en trasa att ta på sig.

Men det finns ju liknande mysterier. Jag har inte räknat men jag måste äga omkring 200 cd-skivor. Och ingenting att lyssna på.

Och internet är enligt vissa bedömare tidernas största bibliotek (inte så underligt eftersom det nu lever fler läs- och skrivkunniga än det gjort tidigare - sammanlagt). Ändå finns där ingenting som man vill läsa.

Jag säger som min gamle fadder: om man inte har något liv, behöver man någon mening då?

Nu ska jag städa i protest mot tillvarons intighet.

U.J.

Fiktiv människohandel

2007-11-30T19:01:00.000+01:00

Nu är det klart. Jag har sålt Törnrosa för ett par skor. (Det slog mig försent att jag borde skrivit om Askungen istället.) I ett nummer av Borås Tidning kommer jag snart att avslöja alla snaskiga detaljer om våldtäkterna, otroheten och de stormiga striderna mot svärmor.
Denna skamlösa exponering markerar ett viktigt steg i min karriär.

Det gör tre artiklar i år. Nästa år blir de förhoppningsvis fler.

F ö kommer årets ekonomiska resultat att spränga 100 000-strecket för första gången. Jag har tjänat pengar som aldrig förr men likt förbaskat läcker ekonomin som ett såll. Flisen har flödat in och periodvis har jag arbetat som aldrig förr men det bestående resultatet från 2007 är ändock att jag har 45 000 mindre än när jag började. Men kul var det.

U.J.

Vad är egentligen cancerfonden bra för?

2007-11-28T17:16:00.000+01:00

Vad är egentligen cancerfonden bra för?
Både glädjande och beklämmande läsning: vår givmildhet ökar tydligen. Bra så långt. Även om beloppet är rätt lågt, bara sisådär en tusing om året per hushåll i ett av världens rikaste länder.
Mest beklämmande är väl att den största mottagaren är cancerfonden. (När artikeln låg kvar på DNs förstasida illustrerades den förresten av den där bilden på den rosafärgade globen.)
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att cancer är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag tror inte heller att cancerfonden på något sätt försummar sin viktiga uppgift. Jag har själv skänkt pengar dit i samband med farfars begravning. (Nej, han hade inte cancer, men han var rädd för att få.)
Men jag skulle väldigt gärna se andra proportioner. Av flera skäl.

Jag har ju nyss skällt på Rosa bandet och jag blir mer och mer övertygad.

Varför upplever vi till att börja med - i ett av världens rikaste länder med hög utbildningsnivå och ett ganska stort skattetryck- att vår egen givmildhet ska vara avgörande i kampen mot en av våra vanligaste dödsorsaker? Visst är det fint att många vill hjälpa staten att hjälpa men det här är urtypen på ett sådant gemensamt problem som är anledningen till att vi har offentlig administration.

För det andra måste det vara ett väldigt ineffektivt sätt att förbättra världen. Om man skänker tusen kronor till en internationell hjälporganisation kan det räcka till att fördriva TBC från en hel by, gräva en brunn, utrusta två portabla skolor eller ge tre mikrolån som vart och ett resulterar i ett familjeföretag.
Ger man tusen kronor till cancerforskning torde det inte räcka till att finansiera en forskardag för en läkare.

För det tredje är definitionen av välgörenhet att man ger något till någon annan utan hopp om gentjänst. Jag tror inte att det är vad man gör när man skänker pengar till cancerforskning. Forskning tar lång tid och den som idag är sjuk har mycket liten chans att få någon nytta av de pengar som doneras just nu. Det är långsiktig verksamhet som framförallt kommer morgondagens cancerpatienter till del, och eftersom cancer är en av våra vanligaste dödsorsaker är det ju stor risk att just du och jag kommer att drabbas...
Att skänka pengar till cancerforskningen är inte att idka välgörenhet. Det är att försöka hålla sin dödsångest på avstånd. En sorts hälsomässig motsvarighet till pensionssparande.

Ge gärna en slant till cancerfonden i jul (om nu julen ska vara någon särskild anledning till det). Det är de värda och vår skuld till världen är oändlig. Men ge då minst lika mycket till någonting som faktiskt gör livet bättre för okända och deras barn och som du själv aldrig kommer att se resultatet av. Ge i det fördolda, låt inte den ena handen veta vad den andra handen gör, som det står skrivet.

U.J.

Bredvid katastrofen

2007-11-27T15:27:00.000+01:00

Häromkvällen brann grannhuset. Jag satt och läste korrektur och hade nog kunnat missa det helt men Sofia fick syn på utryckningsbilarna och kort därefter kunde man se varenda sten i skogen under oss i det starka eldskenet. Hela vinden brann bort. Huset brann bokstavligen som en fackla.

Små brandmän på höga stegar och små vattenstrålar mot elden. Det blåste och snöade och vinden låg inte inte åt vårt håll men vi hörde knastret genom vårt fönster ändå.

Jag irrade ut och drev omkring i folksamlingen. Kidsen som sa "nu missade du det häftiga". Kidsens kompisar som sa "vad har du nu gjort? Smygrökt?" och alla dessa som fotograferade och filmade. (Skulle inte förvåna mig om branden finns på youtube.) Oro och fascination kring ett fladdrande avspärrningsband.
Jag erkänner att jag tänkte tanken på att ta med kameran men när jag såg alla därute var jag glad att jag inte gjorde det. Det är något äckligt med en tid då reaktionen inför en allvarlig olycka i närheten är att det ger chansen att bli dagens läsarbild i morgondagens aftonbladet.

Det flög gnistor och flagor i luften. Brinnande bråte rasade över kanten och sotade fönstren på vånarna under. Ett tjockt segment (en balk?) hängde länge rakt ned utmed väggen. Någon sorts droppar (olja?) brann upp på vägen mot marken.

Man får några tankeställare. Jag försöker i regel vara väldigt rationell vid spektakulära händelser men nu har jag allehanda underliga företställningar, trots att jag själv inte är berörd och att egentligen ingenting hände. (Diverse skrot på en vind brann upp. Några lägenheter fick skador av rök och vatten men ingen kom till skada och vindens betonggolv visade sig vara mycket stabilt.)
Jag tänker på bilderna som togs med mobilkamerorna i natten och ser hur vi förtvivlat försöker hejda och besegra tiden. Fast jag är inte mycket bättre. Jag inpräntar noga så mycket jag kan i minnet och räknar med att det kommer till nytta längre fram.

U.J.

Strindberg och det rosa bandet

2007-11-22T23:20:00.000+01:00

Vi som sats att leva som självutnämnda kulturväktare i denna ruttna tid har det inte alltid så lätt. Blir det för svårt kan man ju åtminstone fråga sig: WWSD?
What Would Strindberg Do?

Det är fortfarande gott om folk i rosa bandet-broscher på stan och idag när jag var på väg till simhallen slog det mig att Strindberg skulle ha HATAT det rosa bandet.
Jag tror egentligen inte att han skulle ha något emot syftet. Han skulle nog inte vara oresonlig om att bröstcancer är en svår sjukdom som vållar mycket lidande. Vissa perioder av sitt liv skulle han nog till och med kunna gå med på att det finns orättvisor i hur forskningsmedel fördelats mellan studier om kvinnliga respektive manlig sjukdomar. (Jag är ingen Strindberg-expert men vist vore det roligt att tänka sig honom som medlem i 1,6-miljonersklubben?)
Däremot skulle ha vråla av vrede när han såg hur vi bär vårt engagemang som en orden på bröstet.
För ett tag sedan var jag i en sportaffär och såg rosa vattenflaskor till salu, där 20% (rätta mig gärna) skulle gå till Rosa bandet. (Det måste alltså ha handlat om sisådär fyra kronor, handlaren avstod troligen inte från någon vinst alls.) Att vi skulle bära omkring på sådana moraliska troféer på motionsinrättningarna skulle nog passa i 2008 års version av Röda rummet.

Den gemensamma nämnaren kring allt med bandet är att det så att säga är mycket skrik och lite ull. Om det nu vore så viktigt skulle väl alla sätta in tusen kronor på ett giro och så vore saken ur världen. Om det kom en tusenlapp från varje svenskt hushåll skulle det innebära ett par miljarder. Nu fånar sig bandet och sätter in färgannonser för att tacka för några hundratusen.

Just Röda rummet innehåller en svidande rolig och skrämmande uppgörelse med vissa sorters välgörenhet genom skildringen av grundandet av en välgörenhetsfond som helt tycks handla om ersättning till förvaltare och borgerskapskvinnor som vill skriva in sig i historien till priset av några småslantar och ett par strumpor. När jag läste historia 1 fick jag delar av det kapitlet uppläst vid en föreläsning och det berövade mig för all framtid respekten för hemmafruar i allmänhet och sådana som säger sig ägna sig åt välgörenhet i synnerhet.

Hade Strindberg varit hos idag hade han skrivit en glödande novell i BLM (som fortfarande hade funnits kvar om Strindberg varit hos oss) som fått de där skära snörena att rullas ihop för gott.

U.J.

Stackars Hjalmar!

2007-11-21T13:24:00.000+01:00

Jag läser alltså omigen Hjalmar Gullbergs översättning/tolkning av Gåsmors sagor, vilket jag rekommenderar till alla och envar. Jag gillar det här materialet såpass mycket att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att komma tillbaka till det vart femte år under resten av mitt liv och varje gång skriva en ny, lite djupare artikel. Eftersom Gullbergs bok är en primärkälla i fallet och då den också är mycket nätt och trevlig är jag lite frestad att skaffa mig ett exemplar.
Eftersom boken kom ut på femtiotalet gick jag in på antikvariat.net där jag hittade följande notis:

PERRAULT, CHARLES: Gåsmors sagor. På svenska och med en saga om sagoberättaren av Hjalmar Gullberg. Norstedts 1955. Liten 8:o. 129, (2) s. Häftad. Delvis ouppskuren. Dedikation "Margit Abenius från vännen sagoövers. 1955". Ett par små fläckar på ryggen.

Ouppskuren! Om Gullbergs ande läst det här antar jag att han sagt upp bekantskapen med "vännen" Abenius.

U.J.

Krasslig men funkis

2007-11-20T17:50:00.000+01:00

Idag har jag haft ont i huvudet efter ett par dagars rumlande (igår var vi tex ute på en sjutimmarsprommenad och köpte en mössa) och därför hållit mig inomhus och läst Happy Sally, som jag varit på väg att läsa sedan våren 2004.

Och så har jag hört på kulturprogram för ungdom efter tips från fantasin. Det var rätt olidligt. Jag är tydligen inte van vid glättiga kanaler som p3 längre. Programledaren säger rätt bekanta och något ansträngda (om än säkert ärliga) saker som:
-Kultur kan förändra ditt liiiiv men det är många som inte bryyyr sig.
Sedan blir det intervju med någon bloggare i en minut och sedan spelar de en låt av Melody Club.
(Jag är ovan vid musikprogram som spelar hela låtar. Jag lyssnar egentligen bara på Spanarna numera - medan jag stryker - och ser mest musik som något som ger programledarna en minut till att dra efter andan och byta papper.)

Programmet handlar mest om folk under 20 år men även gamlingar som Johanna Thydell (som den senaste veckan, liksom jag har fyllt 27 år) får vara med och inspirera.
Och så fantasin, som är anledningen till att jag lyssnar. Och det är kul att höra dem och de gör väl bra ifrån sig, även om de får tidningen att verka som någon sorts ungdomsprojekt, vilket jag aldrig uppfattat det som. Det viktigaste när man startar en tidskrift verkar hursomhelst vara att registrera en studiecirkel för då får man flis att trycka för.
Säkert mycket sant och jag känner ju folk som kommit på liknande trick. Samtidigt undrar jag lite hur det är att vara studiecirkelstödsfördelare nuförtiden.

Och så borde jag nog bli lite sur på mig för att jag gnäller på folk på radio istället för att åstadkomma någonting själv. Varför gör jag inget?
När jag skriver min självbiografi kommer jag säkert att vara rasande på mig själv när jag skriver om den här perioden. Jag har ju tid och någon sorts legitimitet. Varför går jag bara inte upp klockan fem på morgonen och sätter mig och skriver den stora romanen? Istället för att gå upp klockan halv sju och sätta på gröt?

Mitt eget svar är att det beror på att jag inte lyckats frigöra mig från gamla projekt som inte känns angelägna längre men ändå blockerar mig eftersom de tynger samvetet. Det börjar nog bli dags att göra slut på det nu.

U.J.