Litteratur dödar

Jag är åter i Borås. Visserligen drar jag vidare redan i morgon men det är alltså ingen idé att skicka fler brev till Grönland.
Detta innebär bland annat att mina dagar som säl-jägare är slut. Jag kom aldrig i situationen att jag höll i geväret samtidigt som vi fick syn på en säl. (Pratet om säljakt låter troligen fruktansvärt för er som tillbringat sommaren hemma men Grönland är Grönland och efter ett par dagars umgänge med säljaktsfantaster börjar man intressera sig, det gjorde även våra vegetarianer - även om jag inte vet något om deras inställning till jakt innan.)
Varför dras man med så lätt?
Jag skulle gärna få en demonstration av hur man steker säl på ljungen men är det skäl nog? Varför skulle jag skjuta?
En inte obetydlig del av förklaringen är nog att jag någon gång - i en artikel eller min självbiografi - skulle vilja använda en ingress som ser ut som följande:

Den första vilda säl jag såg i mitt liv överlevde mötet. Vi skrek instruktioner
men min kamrat sköt för lågt och skottet tog i vattnet. Även den andra kom
undan. Den tredje sköt jag mitt mellan de stora ögonen.

Och så finns det de som tror att litteratur förädlar människor...

U.J.