fredag, september 28, 2018

Swing It!

Jag hänger ju inte riktigt med längre. Är sällan först på bollen. Men nu har jag sett en film – Sving It, Magistern! (1940) och jag tror den kan bli en hit.

Den har bra driv i berättandet. Jag har sett om Lille Fridolf-filmerna på sistone och fast de stått sig rätt bra var den här betydligt svårare att stänga av för att gå och lägga sig. (Jämförelsen är väl lite orättvis för Fridolf-filmerna är episodiska på ett annat sätt men å andra sidan blir de faktiskt sämre ju mer övergripande handling de har. Fridolfs farliga ålder (1959) känns som jobb att se.)

Men som upprorsfilm är ”Magisterns” rykte betydligt överdrivet. Åtminstone om man ser till vad som händer i själva filmen. Hela lärarkollegiet tycker redan från början att den där swing-låten är ju klämmig. Det är bara rektorskan – som passande nog är den som bestämmer allt på skolan – som går i taket. Sedan får hon ägna filmen åt att bli argare och argare tills hon talas till rätta av sin bror och hör rätt låt vid rätt tillfälle. Sedan är hon snäll och därmed slutar filmen lyckligt. (Exakt hur omvändningen sker är intressant att fundera på, men tyvärr tror jag inte att det är så genomtänkt som man skulle önska, så här långt efteråt.)

Filmens mottagande lär ha varit en annan femma. Alice ”Babs” Nilson som i filmen är det sötaste och rekorderligaste man kan tänka sig fick finna sig att bli kallad ”jazzslyna” i pressen.

Någon större ungdomsrevolt handlar filmen däremot inte om. Ingen ifrågasätter vuxenvärldens auktoritet och motsättningen är långt ifrån oöverkomlig. Snarare är filmen ett försiktigt argumenterande för en friare fostran, lite som Pippi Långstrump fem år senare. Och framförallt en uppmaning till vuxenvärlden att knäppa upp en knapp och ta livet lite lättsamt. Sederna förfaller inte. De gamla visorna finns kvar, fast det är roligt att sjunga swing och skoja lite med dem.

Fast det som kommer att stanna längst hos mig är nog slutet. Inga får aldrig sin magister. Han har fullt upp med att flirta med en lärarkollega. Visst uppskattar han sin stjärnelev men hennes känslor betraktar han i bästa fall med ett milt överseende, vilket kommer fram under den avslutande förställningen. Inga sjunger ”Regntunga skyar” med äkta tårar på kinderna. Där någonstans är filmen nära att bli en cynisk betraktelse över hur artisters känsloliv utnyttjas i underhållningsbranschen.
Men sedan kommer rektorskan och gaskar upp Inga och ber henne sjunga ”Swing It”. Och det räcker faktiskt för att Inga – åtminstone för stunden – ska bli glad igen och slutet lyckligt. Hon väljer konst, karriär och skola framför romantiken. Det är viktigare att bli erkänd av en äldre kvinna än att få hångla med en inte fullt så gammal man. Känslorna upptar hon i sin konst. Det är nog det mest feministiska med filmen.

För övrigt:
Är det något visst med dessa 40-talsfilmer där det visst inte försiggår något världskrig men där man tar alla chanser man får att vifta med flaggor.


Har jag blivit mycket bättre på att känna igen gamla skådisar på senare tid. Det gläder mig.

tisdag, september 18, 2018

Fattig mans Hjalmar Söderberg

En fredagskväll för en tid sedan. Jag är ute på lokal med jobbet. Vi avtackar en kollega med mat och present. Vi är inte så många men får lagom plats kring ett runt bord där alla kan prata med alla. Jag sitter med ryggen mot hörnet och god sikt över hela rummet. Då och då går blicken till ett par lite längre bort.

Killen ser jag knappt. Han sitter nästan med ryggen mot mig och skyms av en av mina kollegor. Tjejen är kanske 25, vacker på det där sättet man är i sådana här sammanhang. Jag är inte intresserad av att lära känna henne. Inte av att spana in eller fantisera något heller för den delen. Jag ser på henne för att försöka läsa deras situation. Jag undrar om de är på dejt, om de har trevligt. Om de tycker om varandra. Jag letar i minnet efter sådana där tecken som jag läst om men aldrig lärt mig på riktigt: Böjer hon sig fram? Skrattar hon?

När det där lite fumliga uppbrottet kommer då de ska få ordning på jackor och betalning och börjar säga hejdå fast de vet att de ska följas åt nedför trappan, har jag fortfarande inga svar. Men jag hoppas att det var en kväll de kommer att minnas. För jag har också insett att det där är en verksamhet jag aldrig kommer tillbaka till.

Det hör till bilden att jag aldrig dejtat. När Sofia och jag började gå ut var vi redan ett par. För många andra är det där att sitta mittemot någon över en portion finmat och ett tänt ljus förknippat med prestation. Att visa en god sida. Att bjuda till. Att bedöma den andra. För mig är det en lek. Att fråga. Att associera, spinna återkoppla. Utforska varandras tankar och världar utan större risk än att det kanske blir tråkigt en stund.

Det är borta nu och även om jag hoppas att min fru och jag kommer att kunna tala med varandra igen (det är alltid något barn som skriker eller något barn som sover) så vet vi mer var vi har varandra. Och även om det värsta skulle hända med mitt äktenskap så skulle jag inte bli ung igen för det.

Men när jag ser andra hålla på kan jag minnas den där lätta svävningen. Stearinljussken mot hud. Överraskade småskratt. Allt som är okänt. Allt som är möjligt.



U.J.

torsdag, augusti 06, 2015

Wolf Hall



Jag har sett en tv-serie. Wolf Hall, baserad på de första två av Hilary Mantels planerade tre böcker om Thomas Cromwell. Den var – som alla andra nog också tycker – mycket bra.

Det finns små plumpar i protokollet om man jämför med böckerna. Jag tycker det är lite trist att Cromwell inte talar fler språk i filmatiseringen där det bara blir några meningar på franska mot slutet. Böckernas Cromwell kan alla språk och finns det språk han inte behärskar ser han till att hålla sig med någon som gör det. Det är en del av hans maktbas. Cromwell är världsmedborgare med stort europeiskt kontaktnät.

Jag får också intrycket att omvärldens syn på Cromwell förenklats till att mest gälla hans börd. I böckerna betonas hans värstingrykte desto mer. En av förtjänsterna är att läsaren inte blir helt på det klara med hur mycket av hans hiskeliga bakgrund som är sant, även om hel del verkar ha spridits på skämt av kardinal Wolsey. I tv-serien blir han mest åtfräst att han inte är någon dvs att han inte har någon fin familjebakgrund.
Möjligen gäller detta även kardinal Wolsey. Centralt i både böcker och tv-serie är en teaterpjäs om hur denne hämtas till helvetet. I boken handlar det avslutande skämtet om kardinalens påstått ”oengelska” värderingar. I tv-serien handlar det om att han var son till en slaktare. (Kanske finns det skämtet i boken också. Alla mina utsagor om böckerna ska tas med en nypa salt för det är ett tag sedan jag läste den första av dem och de är dessutom ganska svåröverblickade. Men det är alltså inte själva slutpoängen.)
Med detta finns det nog en poäng. Som Cromwell blir varse med tiden är han bokstavligen hjälplös. Han har sina enastående talang men om han faller finns där ingen som kan hejda hans fall.
Kanske finns det i de flesta monarkiers historia en figur som kommit från enkla förhållanden och hamnat i maktens centrum genom sin skicklighet och kungens mottaglighet. (Cromwell i England, Jöran Persson i Sverige, Struensee i Danmark.) Det har gått bra ett tag tills lyckan vänt. Då har skuggregenten kastats på stegel och hjul och i historieskrivningen framställts som djävulen själv, eftersom hans intressen varit emot andra mäktiga aktörers och ingen ätt kunnat vårda hans minne.
Men det känns ändå som en onödig förenkling. Att Cromwell saknar anor är knappast kritik som varken han eller tv-tittarna tar så allvarligt på.

Jag kan inte heller minnas att Cromwell var en sådan brudmagnet som han framställs som i filmen men där kan minnet svikta.

Några saker jag tycker är riktigt bra med filmatiseringen (och böckerna i den mån de har det gemensamt):

1.      Man måste inte veta allt. Berättelsen är stor och brokig och ytterst få kommer nog att tänka på Hemingway men det finns en parallell: Tanken på att vad som helst i ett konstverk kan tas bort utan att det gör något så länge man vet vad man tar bort och varför. Publiken förstår ändå på ett intuitivt plan. Handlingen är – enligt mig – mycket svåröverskådlig. Jag har fortfarande svårt att skilja Norfolk från Sufolk och då lurar massor av andra adelsmän ute i marginalen för att göra entré när historien så föreskriver. Men det spelar ingen roll för vi leds stadigt vid handen genom berättelsen och varje scen har så starka egna förtjänster att det inget gör att det är svårt att se helheten.
2.      Brist på övertydlighet. (Gränsar till punkt 1 och är kanske samma punkt men man kan också se det som orsaken till att punkt 1 fungerar.) Berättelsen innehåller massor av särpräglade personer som gör som de gör och verkar ha sina skäl men det görs inte så stor sak av varför. Mitt favoritexempel är kung Henriks olycka under tornerspelet. Som ung hölls Henrik för att vara en av Europas främsta riddare (ur rent moralisk synvinkel alltså) men efter en olycka vid en tornering blev han lynnig och despotisk och grundlade sitt rykte som galning. Det är lätt att tänka sig att han led av kronisk smärta. En kung får inte vara svag men däremot rasande.  Allt detta finns i både bok och tv-serie men det är upp till tittaren att konstatera sambandet. Sånär som på några haltande steg i en scen kan jag inte se några försök att sätta olyckan i samband med kungens allt häftigare vredesutbrott. (Själv hade jag inte tänkt tanken om inte Hilary Mantel talat om den historiska bakgrunden i en intervju. Inte heller hon satte det i direkt samband med vad som händer i böckerna. Extra lurigt blir det av att olyckan framställs som en vändpunkt för Cromwell fast den alltså är det minst lika mycket för Henrik.)
3.      Hovlivet. Hovet framställs som en stor samling människor som står och väntar på att kungen ska komma förbi. Det mest produktiva som görs är att sällskapsdamerna broderar medan de väntar på att något ska avbryta tristessen. Jag kan inte så mycket om 1500-talets engelska hov men tror det finns en historisk poäng med detta. Långt senare i Versailles bestod själva jobbet som adelsman att stryka omkring och finnas i närheten när kungen exempelvis kom att tänka på att han behövde en ny chef för postväsendet.
Likaså får man rätt sällan se kungligheterna jobba. De jagar. Cromwell går två steg efter och försöker utverka besked. En fin kontrast till hans och hans adepters aldrig upphörande flit. Det finns en rolig sekvens i bok nummer två där kungen frågar honom om han inte kan låta pappren vänta nu när de är ute och reser. Cromwell svarar att det är omöjligt eftersom kungen då ständigt skulle hålla honom på resande fot.
4.      Strikt dekorum. Med tanke på att handlingen utspelas i en tidigmordern stat och är full av konflikter förekommer påfallande lite våld. Förutom Mary Boleyns missfall förekommer bara blod två gånger: I första avsnittet har den unge Thomas Cromwell slagits blodig av sin far, i det sista syns blod på svärd och händer efter att drottningen halshuggits. Vi tittare kan ha många synpunkter på hur de juridiska processerna går till men faktum är (rätta mig gärna om jag missat något) att allt våld sker i lagens namn och inom lagens ramar. (Jag tyckte faktiskt att blodet var onödigt i det första avsnittet men eftersom även den första boken inleds med att Cromwell ligger sönderslagen på marken må det vara hänt.)
5.      Den sista (eller första) punkten måste bli Thomas Cromwell själv. Utan honom bleve det inte mycket till föreställning. I mycket är han en övermänniska. En hjälte som skulle kunna bygga Utopia (en sådan ironi!) om bara folk hade vett att göra som han sade. Det är inte så långt mellan honom och Jan Guillous Arn som man kanske vill tro.
Varför infinner sig då inte matinéfilmsstämningen? Varför funkar det? Min främsta förklaring är att Cromwell använder sin begåvning på ett annat område än vi är vana vid. Han är inte riddare. Han är ekonom. Dessutom är hans konkurrenter den gamla tidens hjältar. De tror på svärd och ära. Han tror på flit och kreditvärdighet. (Detta är – som allt som sägs om Thomas Cromwell – en liten förenkling. Han har ett förflutet som soldat. Han skulle antagligen kunna freda sig rätt bra med svärdet om han behövde, men han har lagt undan det till förmån för mäktigare vapen.)
Vad jag särskilt tycker om med filmens Cromwell är att det blir tydligt att han (nästan) aldrig ger svar på tal. Han lufsar vidare. En luggsliten farbror man kan kasta smädelser på och som lätt skulle kunna framstå som lite löjlig men han vet vem som vinner i längden. När han väl ger svar på tal är det aldrig för att tjafsa. När drottningen anklagar honom för att ha försökt skydda prinsessan Mary under den fasansfulla stund alla trodde kungen var död SKULLE han lätt kunna påpeka att han även skickade efter kungens oäkta son. Syftet skulle därmed inte vara att ta parti utan att hålla alla kungens barn i säkerhet tills successionen retts ut i god ordning. Det svarar han inte – han delger henne istället ett realpolitiskt resonemang. Drottningen får tro vad hon vill. Det vet han att hon gör ändå.

Serien är slut. Det är tomt och samtidigt skönt för jag har inte tid att tillbringa en timme i veckan framför svtplay. Jag ser fram emot sista boken och att den filmatiseras för bok och tv-serie berikar varandra. Men det är såklart med blandade känslor. Jane Seymore får nog behålla sitt huvud den korta tid hon har kvar att leva men jag är rädd att det kommer att gå illa för vår märklige vän Thomas Cromwell.

U.J.