Utlåningsmysteriet!

Bevisföremål 1a: En stulen marknadsföringsbild för att ge intryck av en riktig bloggpost. Notera att silverglansen inte klarat transporten över Internet.

Nu har höstens LasseMajas detektivbyrå kommit och jag har läst den. Jag förstår egentligen inte varför men det kanske kommer klarna lite under postens gång. Bibliotekarier behöver egentligen inte läsa populära böcker – de marknadsför sig själva. Ofta läser man kanske en – den första i serien – för att känna till de grova premisserna. I fallet med Lassemaja har det upphöjts till dygd att Valleby förändras så lite under seriens gång att man kan läsa böckerna i precis vilken ordning man vill (vilket inte är riktigt sant eftersom personer återkommer och någon gång får man faktiskt – Gud förbjude) veta att en viss person suttit i fängelse sedan han senast syntes till i ett annat mysterium. Det finns egentligen ingen särskild anledning att läsa någon särskild av böckerna och inga skäl att fortsätta följa serien heller men nu har jag läst ungefär hälften av dem och kommer det en ny ger jag mig på den med stigande intresse.

Martin Widmark är ett fenomen som det nog ska sägas på kongenialt marknadsföringsspråk. Han är Sveriges mest utlånade författare och vinner bokjuryn varje år. När vi i våras skulle inviga vår nya återlämningsmaskin firades två högutlånade böcker med anknytning till trakten ned från taket för att vara de som lämnades tillbaka först: En roman av Torgny Lindgren och Biblioteksmysteriet. Enligt min förre chef var det till stor del Widmarks förtjänst att våra lånesiffror blev hyfsade förra året. (För min del tvivlar jag. Chifen var bra på många sätt men med vissa begränsningar när det gällde böcker och bibliotek.)

Jag brukar ibland säga att Widmarks framgång är oförtjänt. Det är troligen orättvist. Så dåligt som författare tjänar kan knappast någon av dem sägas ha drabbats av orättvist mycket framgång. Dessutom är Widmark en arbetsmyra: Han är född 1961 och på hans hemsida räknar jag till 55 utgivna titlar, läromedel oräknat. Visserligen är det ganska många bilderböcker men bara i år ger han ut en hel trilogi någorlunda tjocka fantasyböcker som är Hcg-klassad (mellanåldersböcker, bibliotekariens anmärkning) och det som sagt utan att det hindrar honom från att ge ut de vanliga LasseMajorna och NellyRapparna.

Däremot tycker jag att det är orättvist mot barnlitteraturen och dess författare när Widmark lyfts fram som någon sorts stormästare och när de böckerna försvinner först från hyllorna. (Möjligen är det de böckerna som är dagens barns enhetskultur – de kan läsas både av läsvana och läsovana barn.)

Parallellt med LasseMaja rasar serien om Nelly Rapp – tio delar hittills – som är mindre framgångsrik och i jämförelse faktiskt lite underskattad. Där finns en underliggande finurlighet i kopplingen mellan gamla oknytt och moderna fenomen. Att – som i den senaste – koppla Snömän till växthuseffekten är kanske inte helt oväntat (om än ganska effektfullt) men att koppla zombies till bemanningsföretag? Trollkarlar till stress och utbrändhet?

LasseMajas detektivbyrå lider inte av någon överdriven finurlighet. Vad som skiljer böckerna åt är de olika miljöer där de utspelar sig. (Jag tänkte tanken på att vara tarvlig och räkna upp alla titlar som kommit hittills och sedan förutspå de institutioner som återstår: Kennelmysteriet, Postmysteriet, Parkförvaltningsmysteriet etc.) Det mest intressanta med Lasse och Maja är just hur de är komplett ointressanta: Ingen av dem har någon personlighet alls. (Det gör dem å andra sidan helt jämlika och utbytbara med en intressant genuseffekt. Jag tror inte ens Martin Widmark håller ordning på vilken som är Lasse och vilken som är Maja, antagligen har han någon lista för att hålla ordning på att de ska komma på ungefär lika många smarta idéer var.) Detta kan låta föraktfullt men egentligen är det Tintins princip: Huvudpersonerna är tomma projektionsytor som vi kan ikläda våra egenskaper och genom vilka vi betraktar de märkliga birollerna. L&M har inga andra vänner, inga andra hobbies, kommer aldrig att tänka på något de hört i skolan eller av någon släkting.

Och märkliga biroller är det (även om också dessa verkar leva i ett absolut nu). I genrens tradition är Lasse&Maja smartast i stan. Det är ju tyvärr svårt att skriva om personer som är smarta utan att läsaren känner sig dum och utestängd och detta löses genom att L&M är något över normalbegåvning samtidigt som de omges av en vuxenvärld som är mer eller mindre debil. Ibland med komiskt resultat. Ofta med ganska märkligt.

Deckargåtorna pendlar i svårighetsgrad. Sjukhusmysteriet är en förolämpning mot varje barn som någonsin läst en deckargåta i Kalle Anka & Co. De flesta andra jag läst är istället mycket komplicerade men bjuder igengäld så stora logiska luckor att man inte sällan skulle kunna köra igenom en värdetransport. Guldmysteriet får tjäna som avskräckande exempel: Styckets bovar har genom en mer än lovligt komplicerad kupp lyckats tömma ett valv fullt av guld, lasta det i en bil och ge sig iväg. (Jag vill minnas att de skulle ut i Europa via Öresundsbron men det kan jag ha hittat på.) När L&M konstaterat hur brottet gått till och vem som är skyldig vore det logiskt att man kommenderar fram helikoptrar och vägspärrar men dessa små kammardramer tillåter inte sådana tidshopp. Därför låter Widmark bovarna få trassel med bilen (ett bagageutrymme fullt med guld väger ohyggligt mycket) och bli upptäckta och avslöjade av en passerande polispatrull. De kommer tillbakabogserade strax efter att L&M löst fallet. Är det ett problem? Ja, eftersom hela boken bygger på logiska resonemang av typen ”Om X hade gjort det skulle Y ha inträffat” som man åtminstone låtsas att barnen kan följa. Slutet betyder ju egentligen att hela L&Ms resonemang är överflödigt: det har inte behövts någon utredning eftersom kuppen har misslyckats. Widmark är storkonsument av Deus ex Machin:or men den här maskinen har han dessutom låtit sväva väl högt över barnens huvuden.

Det finns fler saker som gissningsvis flyger högt över barnens nivå. I inledningstexten till vare bok står att Valleby är ett samhälle där ”kyrkan står mitt i byn”. Jag är själv osäker på riktigt vad den här meningen betyder men tror inte några barn tror att den betyder något mer än hur man gör för att hitta till kyrkan i Valleby – vilket ju är ointressant eftersom de flesta böcker inte utspelas där.

Därmed inte sagt att böckerna är svåra. Eftersom de är skrivna för att alla ska kunna förstå dem framstår L&M sin stora begåvning till trots som kulturella analfabeter. Simborgarmysteriet utspelas exempelvis ”Dagen efter julafton” – en dag som på normal svenska heter ”juldagen” och det tror jag faktiskt att även helt sekulära barn vet, om inte annat för att den veckan är den vecka i svenska almanackor som studeras allra intensivast. Att Kristi himmelsfärdsdag nämns i början av Biblioteksmysteriet är faktiskt märkligt (även om det också är en känd lovdag) men det beror bara på att det har betydelse för bokens bortom allt mänskligt förstånd drivna upplösning på ett ganska sönderknarkat sätt.

Allt – datum, hälsningsfraser – har betydelse i L&Ms värld. Säger någon något vittnar det om Motiv. Böckerna är små urverk där varje mening samverkar med de andra till det givna slutet, men det är i så fall en Terry Pratchettklocka där sekunderna är olika långa.

Man skulle kunna förklara L&Ms popularitet med att de utspelas i en idyll men den som har lust att försöka bör fråga sig om man verkligen vill leva i ett samhälle där läkare gipsar utan föregående röntgen och alltså kan luras av vilka simulanter som helst. (Det där gör mig faktiskt mer upprörd än de stulna smyckena: det där är tjänstefel med stora risker för människors liv och hälsa. Helena Willis som illustrerar har berättat om hur hon researchar genom att bildgoogla miljöer. Tyvärr tror jag inte att Widmark lägger så mycket jobb på förberedelserna.)

En viktigare egenskap Valleby har är att det verkar ligga i en tidsficka precis mellan det gamla Sverige och det vi tror ska komma. Här kan en juvelerare heta Mohammed Karat utan att det är något konstigt med det. Samtidigt är Widmark den enda nutida barnboksförfattare jag vet som låter exotiska personer bryta på låtsastyska (”Miicket bra”) vilket sker i Cirkusmysteriet och Trollkarlarna från Wittenberg. I Cirkusmysteriet låter han f ö en apa i lustiga kläder göra konster på cirkus vilket har varit förbjudet i åtminstone 30-40 år. Jag har inte räknat andelen kvinnliga chefer men har fått intrycket att den är ganska hög. En badvakt kan vara lesbisk (eller bisexuell, vad vet jag, sådana här saker leder aldrig till några följdfrågor i Valleby) utan att det är något som helst märkligt med det. Böckerna är alltså trevande försök att berätta en gammal sorts berättelse i ett nytt samhälle som helt glömt det gamla samhället och därmed paradoxalt nog förlorat insikten om att det skulle kunnat vara annorlunda. Det ger böckerna ett kultvärde som jag tyvärr tror kan blekna med tiden men som så att säga kan njutas i förskott.

Möjligen är det därför jag fortsätter att läsa.

U.J.

Pojkarna

Jag blev glad när jag förstod att begåvade Jessica Schiefauer skrivit en könsbytarroman. Köns- och identitetsbyten är ju ganska populära teman i populärkulturen (främst i form av b-filmer som Switch och A boy girl thing) men hittar rätt sällan in i den seriösare litteraturen.

Eftersom jag anade att det här med bytet av kropp/kön skulle framhållas som något alldeles speciellt och tydligen är en missunnsam typ försökte jag vid ett par tillfällen framhålla att det inte alls var så speciellt (även om det var välkommet). Av någon anledning funkade det aldrig riktigt och nu när jag läst boken vet jag varför.

Schiefauers förra bok var något så ovanligt som en glad realistisk ungdomsroman. Där fanns visserligen mörka hemligheter och livet var banne mig inte lätt men man förstod faktiskt varför ungdomarna levde det liv de gjorde – de hade kul på riktigt –vilket man rätt sällan kan säga om böcker i den genren.

Med Pojkarna tar hon steget över tröskeln till fantastikens värld (begreppet ”magisk realism” har nämnts). Som jag antytt ovan brukar det mest användas till ganska billiga komedier. Att hamna i ovana situationer man förväntas behärska är ett klassiskt komedikoncept, dessutom finns naturlig koppling till sex. (Sex och kön är som bekant detsamma på engelska och för många är sex också detsamma som humor.) Ska man se lite allvarligare på det har människor genom hela litteraturhistorien lockats av resor upp och ned för sociala hierarkier. Holbergs komedier är ett fint exempel på detta. Att vara kvinna är som bekant att vara andra klassens medborgare och tanken på att ta ett steg över den gränsen kan alltså vara kittlande, för både kvinnor och män.
(Här håller jag på att trassla in mig i ett litteraturhistoriskt mönster jag nog borde fundera mer på: den traditionella ”bytesberättelsen” handlar om en lågtstående person som kommer upp sig och gör bort sig. Det finns även berättelser – är de möjligen en produkt av en modernare samhällssyn? – som bygger på att en högtstående person faller socialt och blir en bättre människa innan h*n återtar sin ursprungliga plats – såsom Havets hjältar, En liten prinsessa och Kung Caspian och skeppet Gryning. ”Könsbytesberättelsen” är på sätt och vis en fusion av dessa. I regel handlar de om en man som blir kvinna (faller socialt), gör bort sig kolossalt vid flera tillfällen, för insikter om orättvisor och blir en bättre människa (även om direkt feministiska analyser brukar undvikas) innan han belönas med att återfå sin fornstora glans.)

Och om Schiefauers socialrealistiska ungdomsskildring var lycklig så är hennes bytesberättelse faktiskt otäck. Pojkar är nattdjur som härskar oinskränkt över omgivningen i kraft av sin styrka. Förvandlingarnas logik blir aldrig helt klarlagd heller (möjligen oavsiktligt – på mässsemiariet ger Schiefauer en rätt enkel och fullt tillräcklig förklaring) men parallellerna är tydliga till någon form av drogmissbruk. Manlighet är beroendeframkallande, åtminstone för vissa.
I inledningen kunde man nog få intryck att jag ser ner på könsöverskridarfilmer. Det gör jag inte, för min del får man gärna göra fler så länge man gör ett hyfsat hantverk. Men genren känns futtig jämfört med Schiefauers Pojkarna. Lite som att höra på en riktig, kunnig sagoberätterska när man en längre tid bara läst starkt förkortade disneybilderböcker.

Böckernas våldsamma pojkar har tydligen stött en och annan läsare. Själv noterade jag att bilden av tonårspojkar knappast är vidare nyanserad och tänkte självgott att om jag inte varit en så tolerant och ädel människa hade jag kanske blivit lite kränkt. (Nej, det hade jag nog inte. Jag är nog faktiskt inte ungdom längre.) Schiefauer motiverar detta med att man ser ur huvudrollens perspektiv och att det är såhär Kims värld och världsbild ser ut. Det är en fullgod förklaring. Däremot finns det ju en skevhet i vårt samhälle på denna punkt, åtminstone i väntan på Befrielsen: Om någon – till exempel jag – skrev om en fotbollskille som blev förvandlad till tjej och gick helt upp i den världen som allt mer kom att handla om smink, kläder, bantning, hy och frisyrer och att dra till sig rätt killar skulle det möjligen anses som diskutabelt. Just för att den världen skulle utnämnas till kvinnlighetens kärna. (Det finns redan ungdomsböcker som har en sådan världsbild men jag tror det är rätt sällan de innehåller några transinslag.) Men manlighet är som bekant inte ett kön. Män är inte en grupp. Man kan möjligtvis vara elak mot manliga förskollärare eller manliga bilister i Borås men man kan inte kränka hela manskollektivet på en gång med en och samma kam. Det är skillnaden.

U.J.