tisdag, november 28, 2006

Prestige?

Klok invändning av Erik i kommentar till förra inlägget. Eller, det är inte hans invändning ordagrant men när jag spunnit lite på den. Är det inte bra att kanon är rik och svåröverblickad?

Varför är det ett problem att inte ha koll på hela Litteraturen? Det betyder ju att jag har ett mycket allmänmänskligt men ändå helt unikt livsprojekt framför mig. Vad skulle jag göra om jag nu vid 26 års ålder hade koll på allt jag anser vara av värde, med de ca 50 år som återstår? Sitta som en annan Bloom och sura över att folk inte förmår inse att den verkliga insikten om King Lears väsen kommer kring den femtonde genomläsningen?

Jag har tillochmed bevis för hur jag blir när jag tycker att jag vet allt. Jag var konstant sur under min barnlitteraturkurs helt enkelt därför att många av de andra deltagarna inte ställde samma sorts frågor som jag, inte hade läst samma böcker som jag, inte hade läst några barnböcker tidigare eller för att de tog upp luft med deskreptiva påståenden om saker som jag ansåg att alla redan visste. (Ja, så hemsk kan jag faktiskt vara, om ni inte redan viste det.)

Och i alla andra sammanhang avskyr jag att vara den som vet mest. Jag vill helst vara den yngre i gruppen som har andra, äldre och klokare gruppmedlemmar att se upp till och lära sig av.

Varför i hela fridens namn känner jag mig då dum när det visar sig finnas en fransk författare som heter Daumal som jag inte hört talas om tidigare? Jag borde vara glad. Skattjakten fortsätter ju.

En förklaring gränsar till fenemenet att alla känner alla. När man upptäcker något kan man vara säker på att andra redan upptäckt det och därför är det riskabelt att tala om det som något nytt och spännande för då verkar man dum och efterbliven...
Och så handlar det på något sätt om legitimitet och trovärdighet. Vi som diggar kultur har ju en obehaglig vana att göra den till en del av vårt CV genom att plugga kulturvetenskap eller bli bibliotekarier, journalister etc. Och har man lagt en massa lånade pengar på att läsa litteraturvetenskap fast ens fastrar och mostrar inte förstod vad det skulle vara bra för så vill man ju åtminstone ha koll. Och så måste man ju vara stark i sin yrkesroll.

Prestige, prestige. Jag tar ju inte ens med kulturvetenskapen i min (första) examen! Enda anledningen till att jag kan känna skuld över att inte veta mycket om Daumal är för att jag behöver en förklaring till att jag inte avslutat mina studier på sex år.

På något sätt sitter jag i en fälla men det är jag själv som satt mig i den. Och jag tror många har det likadant.

U.J.

fredag, november 24, 2006

Litteraturen utvidgar sig

En artikel i dagens SVD ger alla kulturvetare hopp. ”koll” är ute, ”bildning” är inne. Ut med MTV. In med Levertin.

I artikeln intervjuas Therese Bohman som i sin blogg värjer sig från adjektiven "beläst" och "bildad" och avslöjar att hon lider av bildningskomplex.

Jag antar att bildningskomplex är den där känslan av att inte riktigt duga, att inte riktig ha täckning på sitt kulturella konto. ”Herregud, jag beter mig som om jag hade koll på litteratur och har knappt läst någonting av Strindberg” och ”Hjälp, folk tror att jag har läst allt och nu vill de diskutera Kerstin Ekman. Varför har inte jag läst Kerstin Ekman? Slappdase!”

Jag lider också av den sjukan, fast jag känner inte av den särskilt ofta. I den här staden finns det helt enkelt inte så mycket som kan ge en komplex. Men visst hugger det till ibland.

Jag har ett par år tänkt att jag borde ha hört talas om nobelpristagarna i litteratur innan de avslöjas. Jag har ju läst 40 p litteraturvetenskap (inte så mycket men därefter börjar kurserna bli mer specialiserade så det är ungefär så långt man kan läsa för allmänbildningens skull) och lika mycket till i barnlitteratur och kreativt skrivande. Jag har okynnesflanerat i bokhandlar och bibliotek hela mitt läskunniga liv och läser kulturdelen i alla dagstidningar jag kommer åt. Och ändå fortsätter Horace att läsa upp namn som jag inte har hört tidigare, och det visar sig att de hör till de verkligt betydelsefulla och att man verkligen borde ha känt till dem.

Någon gång på högstadiet, gymnasiet sammanfattade jag kärnan i den svenska litteraturen som tre berg: Rydberg, Strindberg och Moberg. Snart insåg jag att jag behövde lägga till Söderberg, Gullberg och Hjalmar Bergman på listan (och kanske kommer vi om några år ha bestämt oss för att lägga till Stridsberg). Listan har vuxit en del sedan dess men den tycks aldrig bli komplett.

Det verkar omöjligt att nå en total bild av litteraturen (inte ens av den fina litteraturen) för den utvidgar sig i minst lika hög takt som man gör sina upptäcktsfärder. För varje namn som läggs till listan över lästa författare läggs ett namn till fejklistan, och för varje namn som läggs till fejklistan verkar det dyka upp ytterligare ett namn som borde läggas till fejklistan. Om man läst Panduro och insett att man borde läst Lundell och Kerouac så får man en vag aning om att det finns någon som heter Bukowski (för många kommer nog de här i annan ordning). Läser man Beckett och ser pjäser av Ionesco visar det sig givetvis finnas en lika viktig tjomme i samma generation som heter Pinter.(Och kan uttalas på ett mycket medvetet sätt: Pint:a) Och när man väl tycker ha fått sig lite ordning 1800-talet dyker det upp en text som talar om det orättvisa osynliggörandet av Alfred Kämpe, Leon Larson, Maria Sandel m fl som egentligen var mer representativa för tidens litteraturlandskap. Det är hopplöst. Självaste DH i Linköping visar sig ha ganska vaga begrepp om Douglas Coupland.

Man kan undra om någon kan överblicka det här havet. Horace ligger högt upp i ligan – karln har till exempel tidigare givit ut Daumal, som är ett praktexempel på sådana där uppdykande viktiga författare man ha borde känt till- men har ju dessutom nått så högt att han själv kan välja vad han vill tala om, vilket försvårar bedömningen. Den enda solklara kandidaten jag kan komma på är Göran Hägg som – som någon uttryckte – kan kosta på sig extra attityd enligt logiken: ”Jag kan tycka vad jag vill för jag har ändå läst flest/alla böcker.

<>
<>För oss andra är det väl lite som sådana där ögonblick av klarsyn när man är olyckligt kär och anar att man aldrig kommer att bli lycklig. Bokmängden man måste ta in är oöverkomlig. För varje författare kommer två nya. Man kommer helt enkelt aldrig att få ro.

U.J.

torsdag, november 23, 2006

Hysteri hystera...

Julfebern börjar bryta ut.
Vid entrén till Göteborgs stadsbibliotek sitter röda papperslappar med rubriken "Öppettider under helgerna". Första helgdagen på listan är dagen före julafton.
Må vara att julhandeln börjar dra igång och att det sålts pynt i några veckor men om det är så att någon börjar bekymra sig för bibliotekets öppettider dagen före julafton så tror jag att det är synd om oss.

U.J.

onsdag, november 22, 2006

Tillbaka igen

Nu har det hänt saker igen. Jag har fått synpunkter på min uppsats (lama av opponenten, överraskande skarpsinniga av examinatorn) och genomfört oppositionen från helvetet (eller åtminstone Eslöv, som att försöka övertala en sten) . I min akademiska karriär återstår nu någon veckas arbete med omfattande justeringar av uppsatsen och sedan ytterligare ett par veckor med en gammal hemtenta som inte blev av förra hösten eftersom jag tvingades sona en gammal synd vid sidan om mina 35 ordinarie poäng och jag som bekant är klent begåvad.

Jag har fyllt år och jobbat och fått bra presenter och pengar så att jag hade till boendet på konferensen och klarar mig tills lönen kommer om en vecka.

Och så har jag varit på konferens och bott i Helsingborg. Det är dåligt väder där - åk aldrig dit! Men jag måste nog åka dit en gång till i livet för jag vill gå till Birger Sjöbergs grav men den var inte tillgänlig i regnet och nermörkret.
Jag blev faktiskt sugen på att bli medlem i SFIS. Kanske önskar mig ett medlemskap i julklapp.
En hel del roliga och intressanta föredrag och mycket inspiration till jobbsökandet. Trevligt folk också, och de talar om saker som känns relevanta utifrån min utbildning. Det är man inte så bortskämd med.

Fast på måndagseftermiddagen släppte någon in en sådan där beteendevetenskapsentrepenör som tyckte att vi skulle hitta lösningen på besvärligheter i arbetet genom positivt tänkande och då blev jag sådär trött igen....
Det hade varit intressant att ha en konstruktiv diskussion med henne, om någon av oss kunde kosta på sig en sådan. Troligen ligger den ideala livssynen någonstans emellan våra. Jag har djupt rotade erfarenheter som säger att man aldrig, aldrig ska lita på någon som kommer med goda nyheter - det är i regel reklam eller önsketänkande. Men "önsketänkande" verkar inte finnas i hennes bransch. I min bransch är det ett centralt begrepp - under flera olika benämningar som alltid används som varningar eller förklaringar till nederlag. Kanske kunde vi mötas genom att dra en tydlig skiljelinje någonstans mellan den egna personen och omvärlden men just nu kan vi nog bara tycka illa om varandra.

Och så har jag åkt tåg och läst Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Härligt. Det är en sådan där bok som ger intryck av att den borde läsas två gånger. Jag kan ännu inte riktigt bedöma om den är skenbart enkel eller skenbart svår. Jag MÅSTE läsa mera. Det var fö mitt livs första sjudagarslån och det var ju på tiden.

Nu skall jag söka jobb, rätta korrekturfel och kanske komma igång med att packetera BAM så att det är färdigt för nästa användare.

U.J.

söndag, november 12, 2006

Kalas

Som sig bör ska jag lönearbeta på min födelsedag och på söndag åker jag på konferens. Därför kommer årets tårtkalas att äga rum i det jarvidska familjeresidenset i Ulricehamn på lördag vid femtiden. (Jag arbetar till kvart över fyra.) Trots jobbet hoppas jag vara lite piggare och trevligare än jag varit på sistone. Det kommer vara lite mindre på mina axlar iallafall eftersom OPPOSITIONEN är över.

Den klassiska frågan om hur det känns att bli gammal kan jag redan nu skjuta ifrån mig. Jag betraktar 26-års-strecket som en skenande lastbil som är på väg rakt emot mig. Eller varför inte en buss eftersom jag förlorar mina rabatter nu (eller blir åtminstone beroende av mitt studentkort på allvar).

Den såhär i förväg också ganska klassiska frågan om ifall jag önskar mig något kan jag också skjuta ifrån mig. Jag har i stort sett allt jag behöver, det är en väldigt ojämn födelsedag och jag har själv varit väldigt dålig på att ge bort presenter i år (som alltid) så sällskapet är definitivt nog. Det är fullt nog med att slippa få någon mobiltelefon. Vi ber även folk undvika ta med sig växter eftersom vi verkar ha problem med allergier - ja, det gäller även gröna växter utan blommor. Sambons biologiska konstruktion är tydligen lite skev någonstans.
Inget koketterande i det. Jag menar det faktiskt, typ. Men likfullt ville föräldrarna ha en lista och det kan ju alltid ses som en liten förövning inför julen. Så här kommer några saker som snurrat i huvudet:

Ett rekorderligt minneskort till digitalkameran (canon Powershot A 410) . (Eventuellt har Tomas lite koll och rekommendationer, han kan den betydligt bättre än jag.)

Pengar till boende och småomkostnader för min konferensresa

Lite serier, närmare bestämt Ranma 1/2 nr 36 (jag har nr 1-35) , till jul kommer jag att önska mig nr 37. Finns hyfsat billigt på Science fictionbokhandeln i götet. Skicka Elisabet.
Och så Kapten Stofil nr 7, 8 samt 10. (löpande numrering, alltså inga årtal) Även de finns på SF-bokhandeln och även där innehar jag resten av serien.

Ytterligare lite nördigare kan det bli: Jag önskar mig fortfarande:
Ovidius Naso. Ovidius Metamorphoser. Förvandlingar i femton böcker av Publius Ovidius Naso i fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Utgiven på uppdrag av Svenska Akademien under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg och med register av Bror Olsson. Allhem, Malmö 1969. - en raritet tillgänglig för ynka 820 pix enligt www.antikvariat.net =) Förkortade upplagor är naturligtvis inte samma sak...

En lite
normalare önskning är att jag skulle vilja ha en skiva också:
The Ark: state of the Ark (2004)
Åsså
Richard Thompson : 1000 years of popular music (är typ en box med både dvd och cd.)
Skulle gärna länka till Ginza respektive Bengans men det går inget bra. Kanske infogar länk sedan för den här listan kan komma att uppdateras.

Som ni märker är det lite larvigheter och lite småsaker. Inget att lägga särskilt mycket vikt vid alltså.

Och jo förresten, om någon fildelningskunnig kunde hitta och tanka ned Douglas Fairbanks Zorro-filmer till mig skulle jag bli väldigt glad. (De verkar inte finnas på dvd så jag tycker inte att jag uppmuntrar till brott.) Gärna med svensk text -tror de gått på svensk tv någon gång - men otextad borde väl gå bra också antar jag. ( I synnerhet Mark of Zorro är av intresse.)

Väl mött på lördag.

U.J.

lördag, november 11, 2006

observation, utnyttjande och ägande

Observation:
Jag noterar att bloggen numera innehåller mer än 100 inlägg. Rentav mer än 101 inlägg. Gränsen har paserats utan högtidlighet.

Utnyttjande. Igår insåg jag något som låter som en blandning av Björn Ranelid och Nordisk familjebok: Att arbeta är att dra nytta av sitt ständiga fall genom den fjärde dimensionen.
Dvs vi människor rör oss konstant framåt i tiden. När vi arbetar tar vi bara så att säga betalt för vilket rör vi faller igenom. Vi kommer överens om att för 700 kr brutto befinner jag mig på platsen X i morgon kl 8-16 och gör någonting. (Ska vi öka känslan av Nordisk familjebok ytterligare kan vi påpeka att vi under detta fall arbetar med att parera rörelser i de övriga dimmensionerna dvs jobb som dyker upp) Detta gäller inte akordsarbeten och vissa projekt såsom uppsatser (vilket är anledningen till att de är så svåra att ro i hamn.)

Ägande.
Jag kom nyss hem från kalas i Ulricehamn och istället för att genast kasta mig över uppsatskorrekturet kikade jag lite på ginzas box-veckor. Det är både lockande ("måste dra ihop pengar" tänker man ofta) och djupt deprimerande. Ska vi dra omkring på allt det här?

DVD-omställningen är fascinerande på många sätt. VHS-formatet slog igenom med moralpanik och utbudet lär i början till stor del ha varit sådant som varken kunde visas på tv eller bio. (Moralpaniken var som sig bör överdriven men jag vill minnas att det faktiskt gjorts beräkningar om att hälften av materialet utgjordes av våld och porr.) Med dvd:n betonas ofta motsatsen: kvalitet och smak. Kompletta utgåvor och bonusmaterial (ett av detta decenniums mest karaktäristiska ord) . Gärna mycket nostalgi och en stor del av marknaden består av återutgåvor av klassiska filmer och tv-serier som i vissa fall varit svåra att få tag på.
Däremot sker det ju på en marknad med kort minne och ojämn smak så även de sämsta komedier och de mest lyckligt bortglömda tv-serier kan få denna skenbara odödlighet. Det är egentligen inget som säger att en DVD-samling är kvalitativt bättre än en VHS-samling, fast den har en bättre grund i form av lite Chaplin eller Bröderna Marx. Bredvid ställer man Djungel-George II (med kommentarsspår).

Här någonstans blir det åter deprimerande. För även om man självklart kan vilja ha Citizen Kane eller Ben Hur eller någon annan klassisk favorit i hyllan så består ju det allra mesta materialet av sådant som man inte skulle se om det gick på tv och den övervägande delen av resten sådant man skulle se på tv men inte spela in. Och ändå är det risk att man plötsligt sitter där med en representativ samling. När jag bläddrade i översikten över ginzas boxar upptäckte jag att 1950-talsserien om Zorro (som jag envisas med att tro är bättre än den som gick på 90-talet) finns som box. Jag blev lite förälskad. En nyckel till mitt förflutna finns i den boxen. Jag dyrkade serien när jag var sex år gammal. Och jag funderade på om jag kunde skrapa ihop lite extra till att skaffa den på vårkanten.
Men vill jag verkligen äga den? Jag vill ju egentligen bara titta igenom den. Se om den var bättre, återfinna de där pusselbitarna. Kanske få njuta oreserverat men det är inte säkert. Och framförallt: de här 15 timmarna: hur många gånger skulle jag se igenom dem? Jag har hyrt eller lånat film totalt kanske fem gånger sedan jag flyttade till stan. Gått på bio sisådär 5-7 gånger per termin. Fler filmer ser jag inte.Skulle jag se fler för att jag hade fler hemma? Jag tvivlar på det.

Väldigt mycket media är engångsprylar. Dit hör nästan all film som görs. Är det egentligen medvetenheten om det som fildelningen markerar? Att man faktiskt inte vill ha filmen förpackat i någon stor plåtlåda som ser imponerande ut, utan faktiskt kunna kasta filmen med gott samvete efteråt, alternativt bränna ihop dem på skivor i plastfickor så att ett helt filmbibliotek ryms i en pärm.
(Jag tycker verkligen genuint illa om den filmbolagsdirektör som kom fram till hur dvd-fodral skulle se ut. Varför kunde de inte varit små och sobra i pappfodral, ungefär som cd-singlar?)

U.J.

fredag, november 10, 2006

Oppositioner

Och så sitter jag med en opposition som verkar kunna ta massor av tid i anspråk och inser att det här måste vara det tröstlösaste i hela den akademiska ankarsmedjan och en fullgod anledning att aldrig, aldrig söka en doktorandtjänst eller på något annat sätt låta sig anställas av en akademisk institution.

Någon gång under uppsatsarbetets början skrev jag om ordens meningslöshet. Sedan dess har jag lyckats övertala mig själv (genom en rejäl dos självbedrägeri antar jag) att åtminstone mina ord visst betyder något men nu kommer tvivlen tillbaka. Orden är många, avsiktligt komplicerade och svårrubbade.

Nu är kanske inte den här uppsatsen vare sig värre eller sämre än bhs-uppsatser överlag. Högskolebibliotekets källare är halvfull av oläsliga och vetenskapligt värdelösa examensuppsatser. Jag har inte vågat uppskatta hur många magisteruppsatser som skrivs varje år på bhs men det måste röra sig om åtminstone kring 200. Att döma av mina erfarenheter från seminarier är omkring hälften av dem skräp. Anledningen till att de släpps igenom är inte att de tillför något utan att de ger institutionen pengar. Biblitotekshögskolan är en journalist som på dagen gärna orerar om sitt ansvarsfulla yrke och dess krav på oförvitlig kvalitet men på kvällen skriver veckotidningsnoveller för försörjningens skull. (Inte nödvändigtvis något ont om dem. Det är hyckleriet jag vill åt.)

Och så när pengarna nästan ska cashas in ( inom tre veckor är det beräknat) skickar man en bhs-uppsats till mig och ber mig ha synpunkter. Och jag vet att jag kommer försent. Undersökningen är gjord och kritik mot den kan bara resultera i infogandet av kommentarer som förminskar den ytterligare. Och även om jag lade all min tid i en vecka på att räkna varje kommatecken, studera varje fotnot och granska varje resonemang skulle det inte med automatik leda till att det blev en bra uppsats. Istället blir jag hantlangare i en besynnerlig skenavrättning som på något sätt antas kunna kompensera kvalitetsbrister i handledning (jodå, jag märker nog vem som var handledare under uppsatsarbetets början) och "vetenskaplig" erfarenhet.

Jag vet att jag stört mig på det här länge, fast jag aldrig haft en riktigt så tjock uppsats att bedöma tidigare. Jag skrev tillochmed en novell om ett angränsande fenomen en gång.

U.J.

tisdag, november 07, 2006

Lotta slår till....

Och så har jag läst min första Lotta-bok. (Håll masken, Lotta) Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag kommer lite att tänka på Westinarens och Gunnarssons avfärdande av den unge Werther: "Vad Werther behöver är ett kok stryk." En stor irritation på dennes totala egocentrering.

Det är lite på samma vis med Lotta. Åtminstone i den här boken är hon oerhört fokuserad på sina egna tokigheter. ERL tycks inte varit särskilt intresserad av att skildra tonårsliv som i mer samhällstillvända ungdomsböcker (mobbing, sex, knark osv) men just detta är kanske en skildring av något än viktigare: Den totala fixeringen vid sin egen person (den känns lite pubertal om man frågar mig) och övertygelsen om att varje ögonblick räknas, att tillvaron alltid balanserar på en knivsudd. Lotta är ständigt rädd att förlora Paul, som hon väl visserligen inte är ihop med än men på bekvämt avstånd framstår skräcken för att han ska avfärda henne som något överdriven. Läst på det viset blir boken något av en föregångare till Sandor slash Ida.
Ni märker att jag är ambivalent. Det här är både en tillgång och en brist.

Och upptågen är inte så pjåkiga, men jag anar vad som skar sig med bibliotekariekåren. Upptågen är episodiska på ett sätt som kan föra tankarna till Anderssonskans Kalle (fast Emil i Lönneberga förvaltar ju samma arv så i sig behöver det inte vara mycket till invändning). Olyckorna är i regel inte värre än de går att reda ut på ett par sidor. Parat med den här självupptagenheten blir förväntningarna uppskruvade: strukturen ser ut ungefär:
Oj, vad jag är klantig och tanklöst, arma mig som är så klantig och tanklös. Igår när jag skulle putsa skor/vattna blommor/lösa ett korsord/etc så råkade jag spilla/ta fel/göra det så att någon annan såg det som inte borde sett det/etc. Hu vad tokigt det var. Verkligen klantigt och tanklöst. Arma mig. Må jorden uppsluka mig. [kort paus för gråt och självömkan före upplösning och nästa upptåg]

hm.. jag låter plötsligt som Sofias dissning av Richardssons Pamela. Livet är outgrundligt. Vad jag försöker säga med det här ironiserandet är att det blir lite svårt att leverera, som det heter på nuspråk. Upptågen har helt enkelt inte tillräckliga konsekvenser för att stå i proportion till allla Lottas "Ve" och "Ack". Men av någon anledning är det alltid roligt att läsa om ungdomar som använder ordet "arma".

Trots dessa invändningar snurrar det skönt i huvudet efter att ha läst den och jag surfar på lottasidor och har i allmänhet lite svårt att släppa den. Vi får väl se. Jag har lånat ytterligare tre böcker (som ligger i Ulricehamn och som jag tar hit på lördag). Snurrar det fortfarande när jag läst ut dem så är det ett gott tecken.

U.J.

Årets juklapp

Hyffsad dag idag, främst eftersom vi handlat 25 kg mat. Mot slutet sämre eftersom jag fortfarande inte fått besked om ifall min uppsats får gå upp eller inte.

Hursomhelst:

Om du inte redan gjort det och har några minuter över så ska du definitivt delta i den här tävlingen. Vinnaren får årets julklapp alla kategorier och bör använda den för att arrangera en egen filmfestival för alla i bekantskapskretsen tills dess det kommer kall gröt ur öronen på oss (förutsatt att detta sker någon gång kring F&A)
Ingen skicklighet krävs, bara mycket enkel informationssökningskompetens, huvudsakligen genom att klicka på intralänkar.

Skulle någon ha tiden men inte vilja ordna festival går det bra att efterskänka priset till undertecknad.

U.J.

måndag, november 06, 2006

Äntligen lite konkret kulturpolitik....

Det kan finnas de som missade att Expressen bjudit på en av de senaste veckornas mest läsvärda ledare: En skarpsinnig kulturanalys signerad Björn Ranelid. Läs, njut och begrunda.


Ärligt talat, den karln måste paradoxalt nog vara en av de mest nedtystade i svenskt kulturliv. Vad han än gör blir det ju konstigt. Han kan inte skriva en insändare utan att det blir en potentiell skandal och därför verkar det höra till den goda smaken att inte låtsas om honom alltför mycket.


En initierad polmagare - Westinaren - delar inte analysen att: Varje kulturminister bör skratta, leka, tala och sjunga första stämman i riksdagen innan de andra statsråden öppnar dörren och munnen till sina departement.

Inte heller håller han med om att den statsman som inte håller kulturdepartementet för det viktigaste bör avgå ur regeringen. Till och med jag har nog flera saker högre upp på min viktighetslista.

Och det här med kopplingen mellan sperma och fri entré på statliga muséer. Finns det inte något djupt sexistiskt i det? Om alla kvinnor på jorden avstår från mannens säd i sextio år...
Avstå? Som om det skulle handla om någon sorts ensidig "konsumtion". Jag vill minnas att jag hört talas om fantasier om kvinnor som är "addicted to semen" i sammanhang som inte smickrar ranelidaren.

Men läs, njut och begrunda. Ta gärna även en titt på karlns senaste (?) krönika där han häpnar inför de mindre begåvades "stalinistiska censur".

Björn Ranelid säger mer än tusen ord
fast tack och lov är ganska många av dem repriser.

Däremot har nog karln givit upphov till en tanke hos mig. Han har dekonstruerat något. Jag hoppas återkomma till detta.

Och en hel del uppvägs av hans fantastiska gästspel i Anders&Måns : (Klicka på "se programmet" och välj det första avsnittet, om ni inte redan sett det.) Om det är ett tecken på självdistans eller om han ansåg att han spelade en hjälteroll lär vi däremot aldrig få veta...

U.J.

torsdag, november 02, 2006

Naturligtvis....

Det är över. Efter sisådär tio månaders nervositet och dåligt samvete och mängders av patiencer är uppsatsen inne. Vid etttiden i förrgår natt mäjlade jag den. Sedan blev det disk, fyra timmars sömn och upp för att jobba. Livet är inte alltid så glamoröst.
Naturligtvis är jag inte nöjd. Naturligtvis har jag sagt att jag snarast kommer komma med ändrings- och förbättringsförslag men i prakten har jag spikat hur 98% av upppsatsen kommer att se ut. Återstår en lång akademisk cirkus innan jag får försöka gå vidare på allvar.
Och naturligtvis har jag redan gjort mig massor av illusioner om vad jag ska göra nu när livet börjar. Och jag ska... öh... tvätta och städa och ta lite resterande poäng. Någon gång i slutet på nästa vecka kommer jag att inse att mitt nya liv är ungefär lika roligt som mitt gamla. Men jaja, det är väl alltid ett steg framåt, och nu har jag åtminstone sinnesro att sitta i soffan och läsa Rocky om kvällarna.

U.J.