Litteraturen utvidgar sig

En artikel i dagens SVD ger alla kulturvetare hopp. ”koll” är ute, ”bildning” är inne. Ut med MTV. In med Levertin.

I artikeln intervjuas Therese Bohman som i sin blogg värjer sig från adjektiven "beläst" och "bildad" och avslöjar att hon lider av bildningskomplex.

Jag antar att bildningskomplex är den där känslan av att inte riktigt duga, att inte riktig ha täckning på sitt kulturella konto. ”Herregud, jag beter mig som om jag hade koll på litteratur och har knappt läst någonting av Strindberg” och ”Hjälp, folk tror att jag har läst allt och nu vill de diskutera Kerstin Ekman. Varför har inte jag läst Kerstin Ekman? Slappdase!”

Jag lider också av den sjukan, fast jag känner inte av den särskilt ofta. I den här staden finns det helt enkelt inte så mycket som kan ge en komplex. Men visst hugger det till ibland.

Jag har ett par år tänkt att jag borde ha hört talas om nobelpristagarna i litteratur innan de avslöjas. Jag har ju läst 40 p litteraturvetenskap (inte så mycket men därefter börjar kurserna bli mer specialiserade så det är ungefär så långt man kan läsa för allmänbildningens skull) och lika mycket till i barnlitteratur och kreativt skrivande. Jag har okynnesflanerat i bokhandlar och bibliotek hela mitt läskunniga liv och läser kulturdelen i alla dagstidningar jag kommer åt. Och ändå fortsätter Horace att läsa upp namn som jag inte har hört tidigare, och det visar sig att de hör till de verkligt betydelsefulla och att man verkligen borde ha känt till dem.

Någon gång på högstadiet, gymnasiet sammanfattade jag kärnan i den svenska litteraturen som tre berg: Rydberg, Strindberg och Moberg. Snart insåg jag att jag behövde lägga till Söderberg, Gullberg och Hjalmar Bergman på listan (och kanske kommer vi om några år ha bestämt oss för att lägga till Stridsberg). Listan har vuxit en del sedan dess men den tycks aldrig bli komplett.

Det verkar omöjligt att nå en total bild av litteraturen (inte ens av den fina litteraturen) för den utvidgar sig i minst lika hög takt som man gör sina upptäcktsfärder. För varje namn som läggs till listan över lästa författare läggs ett namn till fejklistan, och för varje namn som läggs till fejklistan verkar det dyka upp ytterligare ett namn som borde läggas till fejklistan. Om man läst Panduro och insett att man borde läst Lundell och Kerouac så får man en vag aning om att det finns någon som heter Bukowski (för många kommer nog de här i annan ordning). Läser man Beckett och ser pjäser av Ionesco visar det sig givetvis finnas en lika viktig tjomme i samma generation som heter Pinter.(Och kan uttalas på ett mycket medvetet sätt: Pint:a) Och när man väl tycker ha fått sig lite ordning 1800-talet dyker det upp en text som talar om det orättvisa osynliggörandet av Alfred Kämpe, Leon Larson, Maria Sandel m fl som egentligen var mer representativa för tidens litteraturlandskap. Det är hopplöst. Självaste DH i Linköping visar sig ha ganska vaga begrepp om Douglas Coupland.

Man kan undra om någon kan överblicka det här havet. Horace ligger högt upp i ligan – karln har till exempel tidigare givit ut Daumal, som är ett praktexempel på sådana där uppdykande viktiga författare man ha borde känt till- men har ju dessutom nått så högt att han själv kan välja vad han vill tala om, vilket försvårar bedömningen. Den enda solklara kandidaten jag kan komma på är Göran Hägg som – som någon uttryckte – kan kosta på sig extra attityd enligt logiken: ”Jag kan tycka vad jag vill för jag har ändå läst flest/alla böcker.

<>
<>För oss andra är det väl lite som sådana där ögonblick av klarsyn när man är olyckligt kär och anar att man aldrig kommer att bli lycklig. Bokmängden man måste ta in är oöverkomlig. För varje författare kommer två nya. Man kommer helt enkelt aldrig att få ro.

U.J.