Lotta slår till....

Och så har jag läst min första Lotta-bok. (Håll masken, Lotta) Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag kommer lite att tänka på Westinarens och Gunnarssons avfärdande av den unge Werther: "Vad Werther behöver är ett kok stryk." En stor irritation på dennes totala egocentrering.

Det är lite på samma vis med Lotta. Åtminstone i den här boken är hon oerhört fokuserad på sina egna tokigheter. ERL tycks inte varit särskilt intresserad av att skildra tonårsliv som i mer samhällstillvända ungdomsböcker (mobbing, sex, knark osv) men just detta är kanske en skildring av något än viktigare: Den totala fixeringen vid sin egen person (den känns lite pubertal om man frågar mig) och övertygelsen om att varje ögonblick räknas, att tillvaron alltid balanserar på en knivsudd. Lotta är ständigt rädd att förlora Paul, som hon väl visserligen inte är ihop med än men på bekvämt avstånd framstår skräcken för att han ska avfärda henne som något överdriven. Läst på det viset blir boken något av en föregångare till Sandor slash Ida.
Ni märker att jag är ambivalent. Det här är både en tillgång och en brist.

Och upptågen är inte så pjåkiga, men jag anar vad som skar sig med bibliotekariekåren. Upptågen är episodiska på ett sätt som kan föra tankarna till Anderssonskans Kalle (fast Emil i Lönneberga förvaltar ju samma arv så i sig behöver det inte vara mycket till invändning). Olyckorna är i regel inte värre än de går att reda ut på ett par sidor. Parat med den här självupptagenheten blir förväntningarna uppskruvade: strukturen ser ut ungefär:
Oj, vad jag är klantig och tanklöst, arma mig som är så klantig och tanklös. Igår när jag skulle putsa skor/vattna blommor/lösa ett korsord/etc så råkade jag spilla/ta fel/göra det så att någon annan såg det som inte borde sett det/etc. Hu vad tokigt det var. Verkligen klantigt och tanklöst. Arma mig. Må jorden uppsluka mig. [kort paus för gråt och självömkan före upplösning och nästa upptåg]

hm.. jag låter plötsligt som Sofias dissning av Richardssons Pamela. Livet är outgrundligt. Vad jag försöker säga med det här ironiserandet är att det blir lite svårt att leverera, som det heter på nuspråk. Upptågen har helt enkelt inte tillräckliga konsekvenser för att stå i proportion till allla Lottas "Ve" och "Ack". Men av någon anledning är det alltid roligt att läsa om ungdomar som använder ordet "arma".

Trots dessa invändningar snurrar det skönt i huvudet efter att ha läst den och jag surfar på lottasidor och har i allmänhet lite svårt att släppa den. Vi får väl se. Jag har lånat ytterligare tre böcker (som ligger i Ulricehamn och som jag tar hit på lördag). Snurrar det fortfarande när jag läst ut dem så är det ett gott tecken.

U.J.