Feberfantasier

För att muta mig själv och trivas bättre med tillvaron har jag fantiserat mycket om vad jag ska göra sedan om jag nu får in uppsatsen på onsdag morgon. Efter det börjar livet typ. Jag skulle nog kunnat göra en enormt lång uppräkning på saker jag tänkt göra och olika anledningar till dem (vissa är av rent biologiska skäl - framförallt behovet att ta hand om min hälsa, andra saker ska göras för att det känns som åratal sedan jag gjorde dem - till exempel att läsa oväntade böcker eller skriva något som är kul att skriva). men det gjorde jag inte. Av en ren slump existerar det ingen lista.

Och tur är det. För jobbet ringde just och vill att jag är assistent på onsdag och torsdag. (Jag hade kunnat få måndag och tisdag också men det vågade jag inte.) Jag trodde faktiskt att de skulle ringa om den här helgen men de ringer inte när jag har mycket att göra - de ringer när jag tror att jag ska andas ut.
Jag har naturligtvis tackat ja. Att tacka nej till jobb är typ syndigt i min position.

Känslan av att jag går mot ett slut är bedräglig. Visserligen ska jag sätta P som i Papperskorg för uppsatsarbetet (Tack H-E-H för den bilden) men när dammet lägger sig kommer jag redan vara uppe i nya projekt, som att skriva mina BAM-memoarer och jobba på min artikel. Och söka jobb. Vi slutar aldrig, vi övergår bara succesivt från ett värv till ett annat. Egentligen ett av livets mer charmiga egenskaper, men ibland mest tröttsamt.
Det ena avklingar (långsamt! Jag kommer att leva med uppsatsen och min efterföljande examensansökan i åtminstone tolv veckor!) det andra tilltar.

Ibland kan man bestämma sig för att något inte är ett slut utan en början. De gånger man lyckas lura sig själv är det en härlig känsla.

U.J.