Somliga går i trasiga skor

Jag är just på vippen att tacka nej till min andra gratisresa i år med (den för den delen helt sanna) motiveringen att jag inte har råd med fickpengarna. Det roar mig lite. Det får mig att känna mig ekonomiskt medveten.

Varför tycker jag om att leka fattig? Vad är det i min läggning som får mig att kokettera med att båda mina skor är trasiga? Visst, om drygt en månad är sommarjobbspengarna slut och då kan jag leka fattig på riktigt om jag vill.

Men jag är inte fattig. Jag har ett arv på banken (som iochförsig betalades ut med motiveringen att det skulle gå till att betala studieskulder) som med lite hushållning skulle räcka till framåt sommaren utan vidare (och det kan faktiskt bli aktuellt för jag tror borgarna vill ta bort min a-kassa). Och jag har två heltidsarbetande föräldrar utan hemmavarande barn som skulle kunna skjuta till en del. Och en sambo som är rik som ett litet troll. Och så har jag ju en massa av mina "egna" pengar i fonder...

Så jag svälter inte ihjäl. Och kanske är det just det. Att jag alltid har och har haft tre mål mat om dagen oavsett omständigheter. Det är för mig med hushållning som det numera är med militärtjänsten - det har förlorat det mesta av sitt primära syfte har snarare sitt värde genom att ge disciplin och värderingar (sic!).

Och så är det kanske längtan att nå botten, därför att populärkulturen lär oss att det är nära mellan toppen och botten. Vi vill alla vara hjältar i en Dickensroman, som närmar sig sitt slut eller för den delen vara J K Rowling som sitter på kafé och skriver därför att värmen är avstängd hemma.

U.J.