litteraturflodens väsen

Det där senaste var nog lite elakt. Jag har läst en artikel i bif (s 16-19) idag om författarskolan i Marstrand och tydligen är det väldigt mycket ideellt arbete bland författarna i branschen. Så nej, alla är verkligen inte charlataner.
Fast man undrar ju var det ska sluta, som jag tidigare nämt finns det för få drömmar i förhållande till antalet invånare i det här landet. Den överväldigande majoriteten måste helt enkelt se dem gå om intet. Vi måste uppfinna fler skäl att skriva. För i oss åttiotalshoror kommer alltid tanken på inflytande, berömmelse och deg såfort vi tänkt en tanke färdigt. Och så kan vi faktiskt inte ha det. Vi kommer att få drivor av missförstådda självutnämnda konstnärer i framtiden och depressionerna .. ja vem vet.
Gör nåt Fredrik!

Fast för att jag inte skulle bli för positiv fanns det naturligtvis en annons (s 13) för självbiografiskt skrivande. Plats: Indiska oceanen. (hm.. ingen risk att man bli orientalist med det kurstemat men man undrar ju ändå över kopplingen.)
Kursen innehåller fem förmiddagsmoment och resten av tiden ägnas åt utflykter, ayuerveda (vad är det? Säg att det något med Veda-skrifterna att göra) yoga mm. kan även kompletteras med div andra kurser.

En sak som slog mig när jag läste artikeln om Marstrand är att könsfördelningen är värre än på bibliotekshögskolan! Om jag kände en medelålders lagom litteraturintresserad man som var desperat singel skulle jag definitivt råda honom att gå skrivarkurs en sommar. Kanske då gärna i självbiografiskt skrivande, ett ämne som ger goda möjligheter till sympati, engagemang och deltagande men (antar jag) tar lättare på mer litterära frågor.
(Jag har sagt det förr och säger det igen, i Bergmans efterföljd. Skrivande ÄR en erotisk - med o-ljud som i rosenrot naturligtvis - verksamhet. I synnerhet då det kan kopplas till den egna biografin.)

U.J.