Ljud

Jag vet inte om jag har några läsare som tycker att jag skriver för sällan (att blogga är som att blotta sig i sitt eget fönster utan att veta om någon går förbi utanför i mörkret) , isåfall kan jag informera om att det tycker jag också. Som alltid finns det så mycket att säga och så lite som kan bli sagt. Häromdagen var jag till exempel och såg Tristram Shandy och den skulle jag kunna skriva länge om. Nu får jag nog nöja mig med att rekommendera den till de som av någon obegriplig anledning inte redan sett den.

Idag kom DOMEN. Idag beslutade min handledare att jag inte kommer att kunna lämna in en acceptabel uppsats inom avsatt tid den här månaden heller. Naturligtvis ökar det knappast min motivation eller arbetstempo.
Det skriver återigen om allmanackan. Till exempel kommer jag inte längre ha några skuldkänslor för de fyra dagarna på bokmässan och å andra sidan betyder det att de dagar då jag skulle haft semester medan Sofia är på konståkningstävlig (hm.. det där låter skummare än det är) blir en vanlig arbetsvecka. Jag kommer sitta och slå i management-litteratur och fila fotnoter istället för att titta på superhjältefilmer...

När jag ragglade hem efter nästan två timmars genomgång tänkte jag på att två ljud är kännetecknande för mitt liv just nu. Egentligen flera ljud (som min ständiga vilja att se och höra hela världen explodera) men två av dem kontrasterar och är faktiskt båda två signerade av Walt Disney company.

I den mindre lyckade (läs: kassa) tv-serien om Bonkers fanns en liten blek gestalt, jag tror att han var någon sorts hund. Framförallt skulle han väl representera de små tråkiga grå människorna och det var naturligtvis han som alltid fick pianon i huvudet pga Bonkers toookroooliga upptåg.
Hans huvudsakliga funktion, bortsett från att få stryk, bestod i en återkommande replik som med små variationer återkom varje gång han insåg att han snart skulle falla utför ett stup eller få kassaskåp/städ/flyglar/nedfallande hus/bilar/dynamit över sig. Den uttalades med nästintill total resignation och hans tunna gnälliga röst (det är faktiskt möjligt att han egentligen var kroniskt deprimerad) gjorde vissa stavelser lite utdragna:
"Jag haaatar mitt liiv."
Därefter smällen.
Jag tyckte inte om det då. Det var bara svart. Jag tyckte helt enkelt inte att det gick att skratta åt. Någon borde ta hand om stackarn istället men istället fick han nytt jobb i nästa avsnitt som innebar lika mycket stryk det.
Nu har det ljudet kommit tillbaka till mig. På något sätt lever det i mig nu. Jag vill inte uttala orden, med mina ilandsproblem vore det snudd på hädelse, men de finns där hela tiden. (I synnerhet när jag håller på med uppsatsen, naturligtvis.)

Det andra ljudet är trevligare. Det är Peter Pans vissling. I disneyfilmen akompanjeras han av en tretonig melodi, eller snarare två toner med den sista utdragen över två värden för de båda sista tonerna är definitivt förbundna med båge. Ti -tityyyy. Börjar ljust, blir gällt, avslutas lite lägre men högre än den första tonen. Musikaliskt tror jag att det ungefär motsvarar prim-kvint-ters men det var länge sedan jag använde de begreppen och jag får inte till det riktigt.
Hursomhelst, en liten glad trotsig minimelodi är det. Jag visslar den då och då, på rent trots. Sedan vill jag svinga mig upp mellan taken och flyga bort från eländet men där någonstans tar drömmen slut. Har jag någonsin tänkt så mycket på att flyga som nu? Jag kan se mig själv fara förbi varenda trätopp. Men så har jag ju inte kommit ur superhjälteåldern än, fast jag snart fyller 26.

Nåväl, uppsatser har sin tid, flygning har sin och nu är det tydligen tid att frosta av frysen.

U.J.