mot bättre vanor... en annan dag?

Internet tycks vara ett medium helt utan begränsningar när det gäller gnäll. Det är som bekant betydligt enklare att skriva engagerande om elände än om lycka. I synnerhet om man själv bestämmer vad som är "engagerande".
Vi var några stycken för några år sedan som mer eller mindre tog över en föreningsgästbok med rena depperier om hur ensamma vi var, hur svårt livet var osv. När sidan sedan lades ner tyckte jag att gästboken borde ha sparats som någon sorts dokumentation men nu är jag glad att den är borta. Förmodligen snurrar fortfarande tusentals likadana eländesspiraler runt på nätet och när strömvirveln börjat är det svårt att slita sig ifrån den.
Jag kan i viss mån känna igen mönstret från mina egna dagboksskriverier (ju mer jag bloggar desto mer känner jag att måste börja skriva privat dagbok igen men det är mycket länge sedan nu). Det är nog något fint med att skriva dagbok men som relation betraktat också något djupt själviskt. Dagboken lyssnar alltid. Det är den perfekta låtsaskompisen men inte någon vän eftersom den aldrig kan bidra med något eget till diskussionen och aldrig kritiserar. En mänsklig vän som utsätts för samma informationsflöde kommer faktiskt med invändningar när man gräver ned sig och bevisligen är irrationell. Mina gamla dagboksanteckningar handlar mycket om hur mycket jag har att göra, samtidigt som den redogör för en rad tv-program jag sett. Om någon kom till mig med samma gnäll idag skulle jag ge vederbörande en örfil och säga "Men du trivs ju med pluggandet, och du har faktiskt tid: här och här och här tittar du på tv. Du ser flera program om dagen. Välj bort några stycken." Men så fungerade man inte då.

Jag är trött på att gnälla. Man mår bättre när man låter bli. Och jag tänkte att 101ord skulle vara en någorlunda gnällfri zon. Men den sista veckan har det varit svårt att låta bli. Egentligen skulle det vara slut med det nu för jag hämtade min dator igår (givetvis med buss) och hade ställt mig in på en trevlig men inte helt produktiv förmiddag då jag bara skulle ominstallera program.
Knappast. Datoreländet funkar fortfarande inte. Det blir reklammation och gräl idag. När jag hämtat bil i eftermiddag. Tills dess händer inte mycket.

Men när det händer gnället får jag ge mig en örfil igen. I grund och botten är jag ju lack på att höstterminen börjat direkt när sommarterminen slutat. Egentligen är jag som en unge på läger som stannat uppe hela natten men blir sur på morgonen för att man inte får gå och lägga sig när alla andra ska upp. Knappast vidare moget. Och visst, mitt jobbande blev två veckor längre än vad som hade varit nyttigt men jag hade ju egentligen inte något emot det. Det var den vanliga girigheten som glimmade i mina ögon tillsammans med den masochistiska känslan av att vilja visa sig stryktålig.
Men nu börjar jag nog piggna till. Det börjar kännas ok att ha en ny termin framförsig - det hör ju faktiskt till det jag gillar bäst. Det är alltid roligare att påbörja kurser än att avsluta dem. Visserligen gillar jag att tenta fram poäng men man lämnar dem alltid med en ofullgången känsla av att inte ha lärt sig allt man borde. Åtminstone gör jag det nu.
Sommaren är död. Länge leve hösten!

U.J.