uärk

Man borde bygga datorer av vinyl. Det visar sig att burken totalskurit, att backup bara kan göras delvis och att ev moderkortet är trasigt och isåfall är det bara att kasta(vilket iochförsig nog nästan skulle bli billigare än att reparera den). Det kan betyda att uppsatsen måste skrivas om, att källmaterialet måste återskapas och att min icq-lista är räddningslöst förlorad. Nåja, vi får väl se. Det är patetiskt att grina över några förlorade datorfiler men igår var jag inte helt långt ifrån.
Jag begär ju egentligen bara en sak av en dator och det är att den håller i tio år. Samtidigt vet jag att det är det enda jag aldrig kan bli garanterad. Jag kan leva utan ljud, jag kan leva nästan utan färger, men jag vill veta att saker jag skriver ligger där jag lämnat dem.
Sett ur det här perspektivet antar jag att den oproduktiva sommaren var av godo, eftersom senaste tiden jag gjorde back-up på mina dokument var i april. Men jag gjorde det inte på resten. Tror tex aldrig jag brände den slutliga källfilen till enkätundersökningen som ska göra mig till Magister (den finns på e-post men måste bearbetas) för att inte tala om icq-listan. Lögn att hitta alla igen.

Nu när jag mer eller mindre bestämt att jag inte kan jobba är mornarna plötsligt så långa.

Igår rådde förstämning på högskolan. Kvällen innan hade folk sett "Uppdrag granskning" som grävde lite i rötan i Högskole-sverige. Jag såg det på kårens video efter mitt planeringsmöte. Någon kallade det deprimerande och man gick hem med en viss ledsnad men egentligen var det ju bra. Programmet tillförde ju ingenting nytt utan gav oss bara vatten på kuvertet för allt elände vi upptäckt och resonerat oss fram till de senaste åren.
Det gav en ganska bra täckning av den kritiken också - de enda upplysningar jag saknar var för det första att en av de stora anledningarna till att bibliotekarie är ett oframtidsyrke (nu kallar Paggan det plötsligt "ett yrke som många brinner för trots att det är en tuff arbetsmarknad". HA!) är klåddiga universitetsrektorer som aldrig missar en möjlighet att utvidga sitt område. Regeringen själv har alldelles nyligen givit tillstånd till Högskolan i Borås att utöka sina platser, vilket bland annat använts för bibliotekarieutbildningen. En stor del av vår framtida arbetslöshet i bibliotekssverige kommer att bero på det visionära arbetet i Uppsala.
Den andra upplysningen jag saknade är att de besvikna studenter som tog examen förra året och nu känner sig blåsta faktiskt sökte in på utbildningen medan bibliotekarie var ett framtidsjobb. Svängningen kom oerhört fort, troligen ökades tempot av att obekväm information länge bromsades upp av högskolorna och andra institutioner i bibliotekssverige men det är ändå ett underkännande av prognostekniken. Iochförsig är det ju inte särskilt länge sedan samma sak hände lärarutbildningen - det var fortfarande ett framtidsyrke när jag började studera - men man tycker ändå inte sådant borde hända. Vad är det för vits med långsiktiga prognoser som inte stämmer i tre år?
Åter till huvudregeln: Lita aldrig på någon som har goda nyheter. I synnerhet inte på bibliotekarier eller (kanske rättare) folk på bibliotekshögskolor. De är imbilska och godtrogna. De är oförmögna att bevaka sin omvärld och att ta till sig och tolka information. De är mytomaner när det gäller att konstruera sanningar om proffessionens överlägsenhet och lysande framtid. Hade vi inte varit en statlig och kommunal myndighet hade vi slutat som den fina gamla firman "Facit" för länge sedan...

Världen verkar vara inriktad på att ge mig en slagserie just nu (wow animism, och ett solklart fall av egocentrism). För att ytterligare störa mitt kinkiga psyke fick jag igår en klassträffsinbjudan som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, på en dag jag egentligen tänkt åka till Köpenhamn. Det resonemanget kanske jag skriver om någon annan gång.

U.J.