Litterära charlataner

Det går bra för svensk litteratur sägs det. Alla böcker om skrivande måste bytas ut för där står det att inga förlag intresserar sig för debutanter. Numera utkommer det en drös unga författare och de får åtminstone sin rekommenderade kvart i rampljuset.
Detta sammanfaller med andra blomstringar. Visserligen har marknaden för noveller gått i botten sedan mycket länge (snälla, rätta mig om jag har fel för jag tycker det är sorgligt) men vi har ju om inte annat en massa forum på nätet och fler skrivarskolor än man kan rabbla upp på frihand.

Och så finns alla dessa småkurser naturligtvis och där tror jag att vi börjar komma ut på djupt vatten. Sensationslystnaden är stor, eller vad sägs om följande reklamutskick jag fick via bibliotekariekårens e-postlista (något reviderat men fortfarande långt):

Vill du utveckla ditt skrivande? Eller vill du lära dig grunderna för en bra berättelse? Följ med på en tvåveckors kurs, för både nybörjare och professionella skrivare, till Karon beach i thailändska Phuket i slutet av februari.

Lärare är Jan Sigurd, etablerad författare som skrivit böcker, tv-serier och teaterpjäser. Han belönades förra året med Piratenpriset för sin litterära verksamhet präglad av nyfikenhet, humor och medmänsklighet. Jan Sigurd undervisar också på Författarskolan vid Lunds universitet samt på skrivarkurser för Fridhems och Jämshögs folkhögskolor.

Kursen, som är avdragsgill för företagare, kostar 18 000 kronor inkl. moms.

I priset ingår (förutom själva kursen) resa t/r direkt till Phuket, boende i dubbelrum på det fyrstjärniga spahotellet The Access, frukostbuffé samt lunch vid seminarietillfällena.

Avresa 28 februari 2007. Hemresa 15 mars 2007.

Begränsat antal platser (20 stycken).

Vad säger man? Å ena sidan är det här en ganska harmlös kulturturism och säkert ungefär som viken charterresa som helst fast kanske trevligare eftersom alla resenärerna sannolikt är litteraturintresserade.

Men någonting i det gör mig faktiskt förbannad. Det finns gott om sådana här resor, även om det här var det dyraste och mest långväga jag sett hittills. Typiska sådana här resor går till Prag eller Paris. Jag minns särskilt en annons för en resa till Paris där man skulle sitta på café på Montmarte och inspireras. Man skulle känna att man var på historisk/litterär mark. Och jag ville bara ringa upp kursledaren och skrika i örat på henne (tror jag att det var) att "Det skrivs inget bra på Montmarte längre, de som skriver något bra har dragit vidare för länge sedan."

Och då är jag ändå inte förtrogen med "ung litteratur". Jag har faktiskt ganska mossig smak. Men tanken på att man skulle komma sina förebilder närmare genom att resa till deras kvarter är ganska underlig. Man förväxlar innehåll och attribut. Och vi som läste ssk vid rätt tidpunkt minns nog dessutom K I:s text om Montmarte och vi kunde hålla oss för jubel. (Jag skriver inte ut hans namn för jag tror att han googlar sig själv då och då och jag orkar faktiskt inte just nu. )

Eller också är det fråga om Björn Ranelid-trixet: en litterär namedropping eller kanske snarare kidnappning där man genom att hänvisa till en massa oomtvistliga personer gör sig själv lika upphöjd. (Autentiskt typexempel: "Jag tycker Desmond Tutu är bra. Alltså är jag också bra.")

Dessutom finns det något annat falskt i det här: vad är det som säger att man skriver bättre i Phuket än i Vimmerby? Lite avstånd, lite lugn och ro skadar kanske inte men varför ska det behöva vara exotiskt? och hur rimmar det med den eviga käpphästen att man ska skriva om något man känner till? (Jag tycker det är en tråkig regel men den som helt skriver utifrån sina turistintryck riskerar faktiskt att sluta som orientalist.) Och hur roligt det är att sitta utomlands och prata intrigsnickrande så bidrar det faktiskt till att högtidliggöra skrivandet. Det blir något märkvärdigt, och helst något för de med pengar.
Nej, skicka alla till varsin liten lada i någon avfolkad by i norrlands inland.

Det finns numera även en viss marknad för allehanda träningsredskap och tillbehör.
Om de används som avsett måste jag motvilligt beundra det så skrivkunniga svenska folkets tålamod med alla dessa skrivövningar. Undrar hur många skrivövningar som görs i Sverige varje dag. Och hur många arbetstimmar det motsvarar på ett år....

Och så undrar jag hur många skrivövningar som ställs in varje dag. Hur många skrivövningar som säljs varje år utan att köparen någonsin löser ut dem (vilket ju faktiskt är vad hon/han gör när hon/han ställer in äggklockan och fattar pennan).

Själv tycker jag att det är rätt trist. Man hoppar alltid över det där i böckerna. Jag respekterar skrivarskolor (faktiskt) men jag är faktiskt lite rädd för de där övningarna då man på kort tid ska fånga en känsla. Det är sådant som får mig att kräkas på konceptet.

U.J.