Bonnfångeri i tiden

Släng ihop ett klassjubileum (anledning irrelevant). Horder av pappskallar kommer och häller i sig.

Igår var jag en fångad bonde. R ursäktade det på vägen hem med att "det är en affärsidé" och det är ett ganska vackert sätt att se på saken. Däremot gillade han nog inte riktigt min fortsättning om att eftersom vi haft så mycket problem med överhetens girighet på sistone skulle den nya etiken kunna vara ett cirkulations-ekonomi-ideal. Som Falstaff Fakir en gång uttryckte det (ungefär): och om du inte längre har kvar dina pengar ska du också vara glad för det måste betyda att någon annan har dem och det du har ska du alltid unna din nästa, såvida du inte lider av svår tandvärk.

Evenemanget var knappast något proffsjobb. Mias gamla arbetsgivare sköter sig troligen bättre så jag har nog varit fördomsfull. Menyn består av dagens salladsbuffé med tortillabröd och köttfärs som inte hålls varm. (Den dukas dessutom ut ganska snart.) Denna buffé kallas för berömd i utskicket. Vi antog att det är eftersom den alltid återanvänds till klassåterträffarna och att alla som går på dem alltså kommer ihåg dem. Tomas Ledin är också berömd.

Den berömda placeringen med klassen består i att någon skrivit bokstaven "E" med en spritpenna på en vikt papperslapp på det bord där man nog ska sitta. Där får man sedan slå sig ned och sleva i sig. Känslan är mer fulsittning än egentlig middag.

Eftersom det inte ingår någon dryck i de 295 kr (plus garderob) som kalaset kostar och alkihålen har minst sagt marknadsmässiga priser (50 kr öl/cider, 75 kr för 4 cl drink) betyder det att hotellet med dessa kvällar garanterar sig sisådär 200 kunder som vardera lägger ut minst 400 kr bara de första timmarna mot en mycket liten arbetsinsats.

Kanske hade vi inte varit så gnälliga om priset om de åtminstone kostat på sig en dörrvakt. Nu visade det sig ju gå fint att smita in gratis efter en stund.

Och det där är ett feltänk, på samma sätt som de som tror att kaféer lever på att sälja kaffe och smörgåsar (de lever på att hyra ut bord och stolar till vardagligt umgänge under trivsamma former) eller att värdet i sittningar helt skulle ha något med mat och vin att göra när det egentligen snarare mäts i konversation, tal och gyckel.
Fast maten måste åtminstone vara anständig, nu blev jag motsägelsefull.

Anledningen till att jag gnäller är nog mest att det var en dålig ram till en sorglig målning. Det finns något ytterst deprimerande med alla dessa tvåminuterskonversationer som avhandlar (i tur och ordning) bostadsort, sysselsättning och familjeförhållanden. Och när det är avklarat finns det inget att säga. Man glider diskret vidare eller blir själv dumpad. (Det blir naturligtvis inte bättre av att jag inte lyckas förklara för någon vad jag egentligen sysslar med.)

Det är något obehagligt med människor som dunkar rygg (faktiskt) och säger saker i stil med:
- Det är jävligt kul att se dig igen
när det sedan inte finns någon fortsättning. Inget kvar att avhandla. Återstår bara att sakta glida in i alkoholdimman, dit jag inte kom särskilt långt den här gången.

Man nickar, hejar, blir ignorerad, ignorerar. Snart kommer man på sig själv med att vandra fram och tillbaka genom lokalen och se ut som om man är på väg någonstans. Det talas om vilken besynnerlig känsla det är att att träffa gamla vänner och plötsligt bli tio år yngre. Jag känner ingenting sådant med mina klasskamrater men några ögonblick minns jag mitt livs samlade discohelveten.

Jag vet att jag är ensam där jag står på golvet och jag vet att jag är ganska ensam om att vara ensam. Andra pratar och har roligt, men jag kan inte. Redan efter några minuter av förfesten inser jag att jag saknar en stor del av koden. Det talas om gamla fester jag inte var på och pojkvänner jag aldrig träffade. Mina minnen från högstadiet är många och ljusa men handlar mest om lektioner, projektarbeten, hjärtlig konkurrens, korridorsdiskussioner och studierelaterade citat. Jag tvivlar på att de har något värde här.

MA - att träffa henne och A igen var en av kvällens ljusglimtar (som egentligen inte var få men glesa) - påstod att jag, R och T alltid var trevliga och att hon hade sett fram emot att träffa oss. Vi skämtar bort, naturligtvis, vi har sänkt vår humorstandard och måste skratta för att inte gråta. Vi säger att vi inte förstod bättre. Och nu inser jag att det är sant. Vi må ha stuckit ut i många ämnen. Vi var självutnämnda experter och ledare. Men vi förstod aldrig spelet och livet på högstadiet. Jag blir åter den jag var - en främling.

U.J.