Jag, Halim
Det är slutligen höst i Borås. Gulbruna löv faller ned och lägger sig i drivor som frasar under de trasiga skorna. Det är nu alla vill sitta på kaféer och vara författare.
Och eftersom det enklaste sättet att känna sig som en är att låna lite stjänglans beger jag mig till kulturhusets tisdagsprogram som idag består av ett besök av Jonas Hassen Khemiri.
Det visar sig vara en mycket sympatisk man och när han lägger ut texten om sitt litterära utforskande mellan sanning och dröm förstår jag lite mer om varför A verkar digga honom så mycket.
(Ett öga rött är en bra bok. En bra debut. Kanske den bästa som kom det året - jag läste inte alla andra - men jag har aldrig riktigt ryckts med i den där jublande hopen, av någon anledning. Och alla kulturmänniskor som talar om metateaterinslaget i Invasion är ju bara pinsamt. Pjäsen kan säkert vara väldigt bra men att låta några av skådespelarna sitta i publiken och avbryta pjäsen är inte vidare nytt. Sådant har förekommit i ganska många amatörtillställningar jag sett eller varit med om. Därmed inte sagt att det är omotiverat att ha skådespelare i publiken. Skuggan faller helt på pressen som gör en stor poäng av det.)
Karln har en miljon mycket bra historier om mottagandet av Ett öga rött och hur den illustrerar vårt problematiska förhållande till sanning och lögn.
Det var alltså en mycket trivsam kväll med det kulturbärande skiktet.
På slutet nämns att det ska säljas och signeras några böcker. Jag vet redan från början att det är en bok jag ska låna på biblioteket för min ekonomi tillåter inga spontana bokköp just nu. Men när de nämner att den kostar 200 kr upptäcker jag att jag tänker "Nåja, det viktiga är inte att köpa den unga litteraturen, det viktiga är att leva den" eller något liknande.
Och i samma stund tänker jag att det där är en Halim-tanke. Jag är Halim. En litteratursultan som anser mig tycka och kunna en massa saker som världen snart, snart ska bli uppmärksamma på och böja sig efter.
Som Halim som anser sig attackera svennesamhället i sina grundvalar när han i själva verket bara vandaliserar en juicemaskin.
Det finns tusentals litterära halimar i det här landet. De stryker omkring, överfulla av sin egen betydelse, egenart och inflytande.
Tack och lov tror jag inte att jag hört någon kalla Halims skrivande "en bild för konsten", fast förr eller senare lär det ju hända.
Men likfullt kan han ju ses som ett varnande diskussionsunderlag för alla självutnämnda skribenter, varför inte tex bloggare?
U.J.
Och eftersom det enklaste sättet att känna sig som en är att låna lite stjänglans beger jag mig till kulturhusets tisdagsprogram som idag består av ett besök av Jonas Hassen Khemiri.
Det visar sig vara en mycket sympatisk man och när han lägger ut texten om sitt litterära utforskande mellan sanning och dröm förstår jag lite mer om varför A verkar digga honom så mycket.
(Ett öga rött är en bra bok. En bra debut. Kanske den bästa som kom det året - jag läste inte alla andra - men jag har aldrig riktigt ryckts med i den där jublande hopen, av någon anledning. Och alla kulturmänniskor som talar om metateaterinslaget i Invasion är ju bara pinsamt. Pjäsen kan säkert vara väldigt bra men att låta några av skådespelarna sitta i publiken och avbryta pjäsen är inte vidare nytt. Sådant har förekommit i ganska många amatörtillställningar jag sett eller varit med om. Därmed inte sagt att det är omotiverat att ha skådespelare i publiken. Skuggan faller helt på pressen som gör en stor poäng av det.)
Karln har en miljon mycket bra historier om mottagandet av Ett öga rött och hur den illustrerar vårt problematiska förhållande till sanning och lögn.
Det var alltså en mycket trivsam kväll med det kulturbärande skiktet.
På slutet nämns att det ska säljas och signeras några böcker. Jag vet redan från början att det är en bok jag ska låna på biblioteket för min ekonomi tillåter inga spontana bokköp just nu. Men när de nämner att den kostar 200 kr upptäcker jag att jag tänker "Nåja, det viktiga är inte att köpa den unga litteraturen, det viktiga är att leva den" eller något liknande.
Och i samma stund tänker jag att det där är en Halim-tanke. Jag är Halim. En litteratursultan som anser mig tycka och kunna en massa saker som världen snart, snart ska bli uppmärksamma på och böja sig efter.
Som Halim som anser sig attackera svennesamhället i sina grundvalar när han i själva verket bara vandaliserar en juicemaskin.
Det finns tusentals litterära halimar i det här landet. De stryker omkring, överfulla av sin egen betydelse, egenart och inflytande.
Tack och lov tror jag inte att jag hört någon kalla Halims skrivande "en bild för konsten", fast förr eller senare lär det ju hända.
Men likfullt kan han ju ses som ett varnande diskussionsunderlag för alla självutnämnda skribenter, varför inte tex bloggare?
U.J.
posted by Urban at 9:20 em
2 Comments:
Varför är det pinsamt att tala om meta-motiv hos Khemiri? Utveckla. (I "Ett öga rött" är de ju ganska uppenbara.)
Om du med meta-motiv menar att se Halims skrivande som en bild av "konsten och konstnärens roll och svårigheter" eller liknande så kanske inte "pinsamt" är ordet. Men lite beklämmande kanske.
Romanen i sig tål det definitivt och om vi bara hade en bok här i världen och det vore "Ett öga rött" så skulle jag verkligen inte motsäga mig den tolkningen. Det handlar snarare om det mönster det placerar in boken i. Den kommer i dåligt sällskap.
Utan att på något sätt ha läst alla böcker som finns eller ens alla som jag nu dissar tycker jag nämligen att det finns alldelles för många sådana böcker.
Jag har tidigare nämnt att någon förläggare nämnde två särskilt klyschiga debutantämnen: Resor i tredje världen samt hur svårt det är att vara författare.
Och vem kan räkna alla böcker där det står maskerade författare runt hörnet, förklädda till notisförfattare, stenhuggare, dansmästare eller målare. De som vid sidan av den egentliga handlingen ger en vemodig eller tröstande bismak av konstens (o)möjlighet.
Tillsammans gör dessa böcker att det blir lätt att dra slutsatsen att författare skriver om författande, helt enkelt därför att det är det enda de begriper sig på. Och det tycker jag är tråkigt.
I synnerhet som jag tycker att Khemiri verkar förstå sig på en hel del annat också. Och de läsarterna är troligen mer givande.
Visst, karln är kanske ett metafenomen sig, i synnerhet senaste boken som väl driver en del med metagrejer (framförallt med biografiska läsarter. De svingarna gillar jag bättre). Men jag är tacksam så länge jag slipper se Halim som konstnär.
U.J.
Skicka en kommentar
<< Home