Tanke och skrift

Varför tycker vi om att skriva?
Mitt bästa skäl idag är att det är det främsta sättet att umgås med sig själv. Det är en av få gånger vi verkligen har möjlighet att tänka på något och kanske rentav kan tänka på vad vi vill och tänka tanken till slut.

Myten om tänkandet är just en myt. Åtminstone i mitt liv. När man säger "Jag ska tänka på saken" kan man mycket väl mena det men i verkligheten betyder det "Jag ska be att få skjuta upp det ärendet." Jag sitter aldrig och funderar. Mitt måttligt framgångsrika beslutsfattande består av nödvändiga beslut i kritiska situationer och plötsliga infall däremellan. Ibland blixtrar det till "Vänta nu, i satsen 'A är inte lika med B' uttrycks ju detta...." Men tänka? Inte i onödan. Och när jag någon gång måste göra det klottrar jag samtidigt och närmar mig gränsen till skrivandet.

(Kanske är det därför jag verkligen inte är något forskarämne. Jag är ganska säker på att det har en stor del i orsaken till att jag inte trivs med att skriva på min uppsats. Det är en lång och komplex tanke, svår att greppa eller utsätta för den nödvändiga förenklingen. Den har också dystra implikationer för den messianska yrkeskår jag snart kommer att räknas till.)

Sjuk dag idag då jag gör allt för att inte behöva tänka de där nödvändiga ifrågasättande tankarna som kommer att revidera mitt resultatkapitel. Strykning, bakning (x2!), mängders med radiolyssnande mm. Men jag närmar mig nog den där tanken. Om sisådär 50 timmar (+ en ovanligt välplacerad bonustimme att sova på) är det dags att ha tänkt någorlunda färdigt.

U.J.