observation, utnyttjande och ägande

Observation:
Jag noterar att bloggen numera innehåller mer än 100 inlägg. Rentav mer än 101 inlägg. Gränsen har paserats utan högtidlighet.

Utnyttjande. Igår insåg jag något som låter som en blandning av Björn Ranelid och Nordisk familjebok: Att arbeta är att dra nytta av sitt ständiga fall genom den fjärde dimensionen.
Dvs vi människor rör oss konstant framåt i tiden. När vi arbetar tar vi bara så att säga betalt för vilket rör vi faller igenom. Vi kommer överens om att för 700 kr brutto befinner jag mig på platsen X i morgon kl 8-16 och gör någonting. (Ska vi öka känslan av Nordisk familjebok ytterligare kan vi påpeka att vi under detta fall arbetar med att parera rörelser i de övriga dimmensionerna dvs jobb som dyker upp) Detta gäller inte akordsarbeten och vissa projekt såsom uppsatser (vilket är anledningen till att de är så svåra att ro i hamn.)

Ägande.
Jag kom nyss hem från kalas i Ulricehamn och istället för att genast kasta mig över uppsatskorrekturet kikade jag lite på ginzas box-veckor. Det är både lockande ("måste dra ihop pengar" tänker man ofta) och djupt deprimerande. Ska vi dra omkring på allt det här?

DVD-omställningen är fascinerande på många sätt. VHS-formatet slog igenom med moralpanik och utbudet lär i början till stor del ha varit sådant som varken kunde visas på tv eller bio. (Moralpaniken var som sig bör överdriven men jag vill minnas att det faktiskt gjorts beräkningar om att hälften av materialet utgjordes av våld och porr.) Med dvd:n betonas ofta motsatsen: kvalitet och smak. Kompletta utgåvor och bonusmaterial (ett av detta decenniums mest karaktäristiska ord) . Gärna mycket nostalgi och en stor del av marknaden består av återutgåvor av klassiska filmer och tv-serier som i vissa fall varit svåra att få tag på.
Däremot sker det ju på en marknad med kort minne och ojämn smak så även de sämsta komedier och de mest lyckligt bortglömda tv-serier kan få denna skenbara odödlighet. Det är egentligen inget som säger att en DVD-samling är kvalitativt bättre än en VHS-samling, fast den har en bättre grund i form av lite Chaplin eller Bröderna Marx. Bredvid ställer man Djungel-George II (med kommentarsspår).

Här någonstans blir det åter deprimerande. För även om man självklart kan vilja ha Citizen Kane eller Ben Hur eller någon annan klassisk favorit i hyllan så består ju det allra mesta materialet av sådant som man inte skulle se om det gick på tv och den övervägande delen av resten sådant man skulle se på tv men inte spela in. Och ändå är det risk att man plötsligt sitter där med en representativ samling. När jag bläddrade i översikten över ginzas boxar upptäckte jag att 1950-talsserien om Zorro (som jag envisas med att tro är bättre än den som gick på 90-talet) finns som box. Jag blev lite förälskad. En nyckel till mitt förflutna finns i den boxen. Jag dyrkade serien när jag var sex år gammal. Och jag funderade på om jag kunde skrapa ihop lite extra till att skaffa den på vårkanten.
Men vill jag verkligen äga den? Jag vill ju egentligen bara titta igenom den. Se om den var bättre, återfinna de där pusselbitarna. Kanske få njuta oreserverat men det är inte säkert. Och framförallt: de här 15 timmarna: hur många gånger skulle jag se igenom dem? Jag har hyrt eller lånat film totalt kanske fem gånger sedan jag flyttade till stan. Gått på bio sisådär 5-7 gånger per termin. Fler filmer ser jag inte.Skulle jag se fler för att jag hade fler hemma? Jag tvivlar på det.

Väldigt mycket media är engångsprylar. Dit hör nästan all film som görs. Är det egentligen medvetenheten om det som fildelningen markerar? Att man faktiskt inte vill ha filmen förpackat i någon stor plåtlåda som ser imponerande ut, utan faktiskt kunna kasta filmen med gott samvete efteråt, alternativt bränna ihop dem på skivor i plastfickor så att ett helt filmbibliotek ryms i en pärm.
(Jag tycker verkligen genuint illa om den filmbolagsdirektör som kom fram till hur dvd-fodral skulle se ut. Varför kunde de inte varit små och sobra i pappfodral, ungefär som cd-singlar?)

U.J.