söndag, mars 14, 2010

Två gamla radanmärkningar om låtsasmusik

För att ge en uppfattning om hur illa jag skött mitt internetliv det senaste halvåret (ok, året) publiceras här en liten text om det rykande inaktuella ämnet Schlagerfestivalen, skrivet i anslutning till svenska finalen. Just som jag skulle trycka på "publicera" blev det kabelbrott och sedan dess har det legat kvar som sparat utkast. Jag har inte haft tid eller koncentration att gå in på bloggen sedan dess.
Men det betyder inte att nedanstående är inaktuellt: för drygt två år sedan satt jag på ett utedass i Småland och där låg en gammal Aftonbladet Puls (en nöjesbilaga de körde med under sent nittiotal). På framsidan fanns en bild på en då aktuell person och rubrikerna lovade "Allt om Charlotte Nilsson". Jag läste inte artikeln men tydligen innehöll den mycket roande tramsigheter om Charlotte Perellis första fjortisfylla etc. Det var det året hon återigen vann schlagerfestivalen. Allt kommer igen. Kanske som ett straff för våra synder. Kanske för att det är det vi vill. (Fast det är alltid sämre i repris.) Vi är dömda till upprepning. Åtminstone tills vi gör något åt det.
Så när ni tvingats titta nästa år (som enligt SJ ska bli något extra) så har ni redan tänkt tankarna nedan.
Får se om det blir lite högre frekvens framöver. Jag tycks ha fått ordning på nätverket i min nya hemstad och det är åtminstone en grundförutsättning.





Jag gör verkligen vad jag kan för att undvika Schlagerfestivalen numera men igår sket det sig ändå på grund av en serie familjehögtider. (Dit jag alltså i vanliga fall inte vill räkna schlagern).

Två radanmärkningar.
Jag fick se Roger Pontare knalla in från vänster med ett brinnande tillhygge och ropa något om försvara sitt land och kom och tänka på de gånger på gymnasiet och senare som jag hört människor försvara patriotmusik med argumentet "Det är väl bättre att sjunga 'jag gillar Sverige jag älskar mitt land' än 'jag hatar Sverige, jag avskyr mitt land'?". Jag ångrar att jag inte ställde motfrågan
- Varför då?

Jag kan komma på en hel radda författare och liknande som avskytt Sverige och tack vare det tillfört något. Det är värre med ärediktarna. Jag vill inte dra för långa paralleller till andra relationer men det verkar vara något visst med ett dåligt förhållande som man inte kan göra sig av med.

Och så skulle programledarna spänna ögonen i tittarna och säga åt dem att "använda sin röst" och "ta sin chans att påverka" och att "det är ni som har sista ordet" och jag tyckte återigen att det är väldigt konstigt. Kvällspressen har lyckats piska upp en rätt stor förtrytsamhet de få gånger tittarrösterna inte fällt avgörandet (vilket gör det hela till en ännu konstigare tillställning). Med tanke på det är det konstigt att ingen egentligen funderat över vilken sorts demokrati som utövas. Rösterna kostar olika mycket beroende på den röstandes samvete. Samma person kan rösta många gånger och det finns såvitt jag begriper inget som hindrar att Lionheart och andra bolag kallar in extra telefonister som röstar på arbetstid. (SMS-röster går väl dessutom att skicka automatiskt så det behöver inte ens vara en tidsfråga.) I princip är alla valbara men när någon av de tävlande har ett riktigt jobb påpekas detta och blir så att säga en del av konceptet.
Jag börjar kunna ana det. Där någonstans under paljetterna finns en stor berättelse som handlar om hur vår tid devalverat och relativiserat demokratin. Och schlagervinnare kan utses hur Björkman vill men när någon följer den här tanken hela vägen ut och visar på paralleller i viktiga frågor kommer det att svida.

U.J.