söndag, april 15, 2012

Skrivövning: En äkta make

Igår var det sista gången på den där fantasy-kursen i Helsingfors jag i ett anfall av hybris trodde jag skulle gå. Sedan trängde sig verkligheten på i form av lite kommunal verksamhetsutveckling och min dotter som jag visserligen fortfarande tycker är ganska lättskött men som det knappast är vidare bekvämt att sköta ensam flera dagar i veckan.

Nåväl, igår var det som sagt sista gången och Maria Turtschaninoff uppmärksammade detta med att lägga ut en skrivuppgift.

Jag är rädd att jag har fuskat lite. Till att börja med fick jag betänketid över natten för det fanns saker att ordna med och ett barn som inte ville sova. För det andra skriver jag långsamt men ville som vanligt hinna till den punkt jag tänkt så det drog över tiden lite. Det tog längre tid än tio minuter men inte fullt tjugo.

Det ger lite att tänka på. Jag aldrig gjort skrivövningar på tid förut - åtminstone inte sedan jag slutade grundskolan. Jag måste vara lite mer på hugget inför försommarens Finlandsresa och antagligen skriva lite mer sammanfattande. Här hade jag ju kunnat berätta betydligt utförligare. Jag tror också att en av fantasy-genrens villkor är att man måste vara ganska varsam och detaljerad för att få läsaren att acceptera det omöjliga. Därför blir många berättelser lite larviga i sammanfattning och det är därför den där lättlästa ungdomsfantasyn är ett riskprojekt.(Jag är inte övertygad om att den stora utgivningen av barnfantasy är av godo för genren. Jag är faktiskt lite bekymrad över den.)


Äkta make
Den unge mannen ser sig omkring, lite förbryllad. Utifrån verkade det bara vara en trädstam med en lucka i men nu står han i en stor sal och dessutom ser han flera dörrar och sidorum. Och överallt katter. Vita, svarta, bruna spräckliga. Men det luktar inte katt utan nyskurat golv och han känner att det står en köttgryta och puttrar i ett kök i närheten.
Kvinnan som möter honom är betydligt äldre – inte gammal direkt men på väg att bli det. Hon räcker honom en välkomstbägare. Han tar tacksamt emot den för han har gått hela dagen och när hon hälsat har han redan tömt hälften av den. Han uppfattar inte riktigt hennes namn men när han druckit färdigt förstår han att hon frågat efter hans ärende.
- Jo, det gäller platsen det stod om på skylten.
- Jag förstod det. Det är många som kommit och frågat. Vi får alldeles strax se om du har vad som krävs för att bli en äkta make.
Ett ögonblick senare är det något som kliar till. Det är som om han hade haft värmeklåda över hela kroppen men han kan inte klia sig. Kvinnan verkar bli längre, bordet bredvid henne och katterna blir större. Golvet kommer närmare. Det känns som om att hans ansikte blir längre. Han kan inte längre greppa bägaren, den faller ur hans hand men landar prydligt stående på golvet. Han står i jämnhöjd med den, han behöver stödja sig på armarna för att inte falla raklång. I bägaren ser han sin spegelbild. Hår överallt, blank nos, stora hängande öron. Han är en liten hund. Och han hinner knappt tänka det förrän färgerna omkring honom börjar att förändras, samtidigt som dofterna slår emot honom. Köttgrytan doftare godare än någonsin och nu känner han även exakt vad som är i. Och här finns massor av katter som måste ut! Det börjar spritta i bakben och svans när han samlar till språng.

Kvinnan skrattar:
- Jo, du har vad som krävs. Du kommer att vara trofast och komma när jag behöver dig. De andra som kommit – och nu förstår han att hon syftar på katterna – var lite för egna.
Hon har plötsligt en silverblänkande skål i sina händer som hon sätter ned framför honom och han börjar genast lapa i sig. När tungan slickar mot skålens botten märker han att han kommer allt längre från skålen. Han växer igen.
- De andra skulle förstås kunna få tillbaka mänsklig gestalt om de ville, skrockar kvinnan. Men då måste man dricka genast och katter tar inte gärna order.
Hon måste se att han ser förvirrad ut för hon fortsätter:
- Var inte orolig. Det här är det bästa som hänt dig. Du ska få ett gott och bekvämt liv, rikedom och små söta barn. Allt du önskar dig. Men jag behöver dig vid min sida för att klara något viktigt, min käre make.
Och han känner att även om han återfår mänsklig gestalt så är det inte samma gestalt som förut. Han är någon annan. Hennes make.

U.J.

lördag, april 14, 2012

Någon har sett Fantomen med brallorna nere...

En svensk skald skrev en gång att ingen har sett Fantomen utan kläder. (Vilket inte är sant. Åtminstone i badbyxor förekommer det att han avbildas i serierna. Det där lilla partiet runt ögonen får man däremot inte se - en av de mest kända tecknarna har avslöjat att han skulle förlora sitt jobb om han avbildade det.)

En av twitters förnämligaste skräddare hänvisade till detta faktum och då var jag bara tvungen att påpeka att den vandrade vålnaden tillochmed gjort reklam för dasspapper. Jag avkrävdes bildbevis men beviset finns i en jubileumsbok (Fantomen - krönika över en vandrande vålnad 1990) som inte kunde uppbringas på annat sätt än genom föräldrahemmet. Därefter var det trassel med kameran men nu kan jag äntligen presentera bevisen:




Detta sitter på ett uppslag som handlar om Fantomens framträdande i ditt och datt. Även minnesvärt för att det är en av få gånger fantomen-musikalen omnämns i positiva ordalag och för att den där matinéfilmen åtminstone för en tid sedan fanns på youtube, även om jag som vanligt inte hunnit se den.




Själva reklamtexten blev tydligen lite otydlig men bilderna blev åtminstone klickbara.

U.J.

lördag, april 07, 2012

En Sten Selander för varje tillfälle

För en tid sedan döptes min dotter. För att ha samlat ett så pass litet dopfölje blev den efterföljande middagen en stor och bullrig och glad tillställning. Såsom det ska vara. Dessutom har släkten gått in i en ny cykel – det finns återigen barn på sådana här sammankomster. Så fort man föser in de två sista gästerna i matsalen springer tre andra personer ut och så fort de har kommit tillbaka är det någon som måste ha en ny blöja. Att hålla tal eller liknande var alltså inte att tänka på men om det hade varit det hade jag nog läst den här dikten.

(Möjligen hade jag också ändrat ordet ”pojke” till ”flicka” i näst sista strofen men jag tycker i övrigt inte det finns någon som kräver anpassningar. ”Jungfrun” som omtalas i andra strofen är f ö givetvis inte något hembiträde utan en regntunna eller något liknande.)

FÖRSTA GÅNGEN
Allt väntade, när med en ung student
uppsalatåget körde från perrongen.
Var blev det av? Det har ju redan hänt,
allt har ju hänt
och inget händer mer än första gången.

Nej, aldrig mera skall jag andlös kryssa
ut över Jungfrun med min första båt
och aldrig mera första gången kyssa
i smyg en flicka
och inte kunna sova efteråt.

Mitt blod har glömt att dåna i mitt öra
som när jag fick mitt första korrektur
och aldrig mer skall röd och stolt jag föra
min unga hustru
in i vårt första kyffe till tambur.

Visst har jag skrivit bättre böcker sedan
och fått en annan, mycket bättre båt.
Vad hjälper det? Allt har ju hänt mig redan
och allt det bästa
får man ej sy på förrän efteråt.

Nu är det du min pojke, som skall skåda
var morgon ut mot oupptäckta land.
Men kanske finns det vägar för oss båda
och kanske får jag
gå med dig tyst en liten bit ibland.

Kring dig går allt i blom för första gången -
Jag lovar dig att stiga lätt på tå
Nej, gå du ensam. Kanske fågelsången
som tonar kring dig
blir skrämd och tystnar, om vi komma två.


(ur samlingen Staden, återgiven i Dikter från tjugufem år)

Långfredagens mysterier

Det finns ögonblick då man hör en mening för hundrade gången och plötsligt märker att man inte förstått den.

Mot slutet av dagens långfredagsgudstjänst framfördes en körsats där raden: ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” (eller vilken formulering det nu var i det här fallet) träffade mig rätt hårt. Det slog mig att jag inte vet vad det betyder. Vad menade han egentligen?

Mitt svar har länge varit barnets svar: Soldaterna förstod inte att Jesus var Messias och att de därmed förgrep sig mot Gud. Men nu tycker jag inte att det svaret håller längre. Skulle tortyren och avrättningen varit okej i Guds ögon ifall Jesus varit en vanlig människa? Enligt tidens rättsuppfattning hade den antagligen varit det ifall han varit skyldig. Dessutom är väl att bli behandlad som en vanlig människa något man får räkna med om man avstår från sin gudomlighet och går på jorden som en människa.

Handlade det om att soldaterna inte visste att han var oskyldig och skulle städas undan till helgen efter en summarisk skenrättegång? Nja, rättvisans relativitet var väl känd. Alla visste att livet var hårt, kort och meningslöst. De romerska soldaterna kunde hamna i situationer då de genom lottdragning blev avrättade för att hären förlorat. Pilatus var knappast någon banbrytande filosof men är genom sitt kända ”Vad är sanning?” ett bevis på att diskussionen om objektivitet och relativitet är mycket gammal.

Skulle det handla om att de inte insåg hur plågsam hanteringen var?
Människors liv var tungt och smärtsamt. Vanliga infektioner kunde med lite otur leda till döden. Gamla skador såsom benbrott kunde göra sig plågsamt påminda ett helt liv. I sådana samhällen är avrättningar populära att se på. De ger både en sorts avlastning – det finns de som har det värre – och ger en känsla/påminnelse om en högre ordning, samhällelig eller gudomlig.

Soldaters liv handlade om att slå eller bli slagna. För Jesus, hans lärjungar och deras antagonister var det en stor, avgörande och förfärlig dag men för ganska många måste det bara varit en vanlig dag på jobbet – må vara att den enligt evangelierna innehöll osedvanligt många och kraftfulla tecken. Nu har vi visserligen konstaterat att ”jag lydde bara order” inte är någon giltig ursäkt men man kan ändå förstå om den som hade till jobb att piska fångar piskade på som vanligt.

Ska man krångla till saken lite till, fanns det ju andra skäl till att de knappast kunde låta bli. Händelserna kan ju i viss mån sägas vara riggade. Att Jesus skulle dö en spektakulär, vanhedrande och plågsam död var förutsett långt innan han föddes. Det återstod bara att fördela rollerna.

Den finaste förklaring jag funnit hittills är att repliken skulle vara en sammanfattning av Jesu människoliv. Att han under sina dryga trettio år skulle fått en djupare förståelse för människolivets bräcklighet och godtycklighet. Att han visste att hans plågoandar kastats hit och dit av sina rädslor, sin hunger och livets tillfälligheter, tvingats göra sig hårda för att de hårda överlever, och nu stod i begrepp att kasta ännu en person in i den ständigt roterande dödsspiralen.

Jag är inte riktigt nöjd med den men den får duga för ikväll:
Fader, förlåt dem. De vet inte vad de gör. Förlåt dem och låt din sanning göra dem fria.



F ö är det bisarrt att som Mel Gibson hacka på den förste rövaren. Nu är jag ju knappast någon expert på gudomlig rättvisa men fanns det någon vars hån man kunde överse med vore det väl honom. Han kunde inte göra något för att förhindra det som skedde, han hade diabolusiskt ont och bredvid honom hänger en man som är känd som en stor undergörare. Det finns ett sista hopp –och det verkar det inte bli något av. Kan man inte förstå ifall rövaren blir lite oförskämd då?
Jag tror det är den enda synd mot människosonen i ”Passion of the Christ” som får en synlig bestraffning. En fågel sänker sig ned över rövaren och hackar ut hans ögon. Så blir det ett straff för den fattige, maktlöse som slänger ifrån sig några mindre väl valda ord i sitt livs värsta stund, medan de som faktiskt har makten över situationen, de som intrigerar, beslutar, administrerar, spikar och piskar klarar sig rätt fint. Det skulle man kunna kalla att sila mygg och svälja kameler.

U.J.