fredag, september 29, 2006

litteraturflodens väsen

Det där senaste var nog lite elakt. Jag har läst en artikel i bif (s 16-19) idag om författarskolan i Marstrand och tydligen är det väldigt mycket ideellt arbete bland författarna i branschen. Så nej, alla är verkligen inte charlataner.
Fast man undrar ju var det ska sluta, som jag tidigare nämt finns det för få drömmar i förhållande till antalet invånare i det här landet. Den överväldigande majoriteten måste helt enkelt se dem gå om intet. Vi måste uppfinna fler skäl att skriva. För i oss åttiotalshoror kommer alltid tanken på inflytande, berömmelse och deg såfort vi tänkt en tanke färdigt. Och så kan vi faktiskt inte ha det. Vi kommer att få drivor av missförstådda självutnämnda konstnärer i framtiden och depressionerna .. ja vem vet.
Gör nåt Fredrik!

Fast för att jag inte skulle bli för positiv fanns det naturligtvis en annons (s 13) för självbiografiskt skrivande. Plats: Indiska oceanen. (hm.. ingen risk att man bli orientalist med det kurstemat men man undrar ju ändå över kopplingen.)
Kursen innehåller fem förmiddagsmoment och resten av tiden ägnas åt utflykter, ayuerveda (vad är det? Säg att det något med Veda-skrifterna att göra) yoga mm. kan även kompletteras med div andra kurser.

En sak som slog mig när jag läste artikeln om Marstrand är att könsfördelningen är värre än på bibliotekshögskolan! Om jag kände en medelålders lagom litteraturintresserad man som var desperat singel skulle jag definitivt råda honom att gå skrivarkurs en sommar. Kanske då gärna i självbiografiskt skrivande, ett ämne som ger goda möjligheter till sympati, engagemang och deltagande men (antar jag) tar lättare på mer litterära frågor.
(Jag har sagt det förr och säger det igen, i Bergmans efterföljd. Skrivande ÄR en erotisk - med o-ljud som i rosenrot naturligtvis - verksamhet. I synnerhet då det kan kopplas till den egna biografin.)

U.J.

onsdag, september 27, 2006

Litterära charlataner

Det går bra för svensk litteratur sägs det. Alla böcker om skrivande måste bytas ut för där står det att inga förlag intresserar sig för debutanter. Numera utkommer det en drös unga författare och de får åtminstone sin rekommenderade kvart i rampljuset.
Detta sammanfaller med andra blomstringar. Visserligen har marknaden för noveller gått i botten sedan mycket länge (snälla, rätta mig om jag har fel för jag tycker det är sorgligt) men vi har ju om inte annat en massa forum på nätet och fler skrivarskolor än man kan rabbla upp på frihand.

Och så finns alla dessa småkurser naturligtvis och där tror jag att vi börjar komma ut på djupt vatten. Sensationslystnaden är stor, eller vad sägs om följande reklamutskick jag fick via bibliotekariekårens e-postlista (något reviderat men fortfarande långt):

Vill du utveckla ditt skrivande? Eller vill du lära dig grunderna för en bra berättelse? Följ med på en tvåveckors kurs, för både nybörjare och professionella skrivare, till Karon beach i thailändska Phuket i slutet av februari.

Lärare är Jan Sigurd, etablerad författare som skrivit böcker, tv-serier och teaterpjäser. Han belönades förra året med Piratenpriset för sin litterära verksamhet präglad av nyfikenhet, humor och medmänsklighet. Jan Sigurd undervisar också på Författarskolan vid Lunds universitet samt på skrivarkurser för Fridhems och Jämshögs folkhögskolor.

Kursen, som är avdragsgill för företagare, kostar 18 000 kronor inkl. moms.

I priset ingår (förutom själva kursen) resa t/r direkt till Phuket, boende i dubbelrum på det fyrstjärniga spahotellet The Access, frukostbuffé samt lunch vid seminarietillfällena.

Avresa 28 februari 2007. Hemresa 15 mars 2007.

Begränsat antal platser (20 stycken).

Vad säger man? Å ena sidan är det här en ganska harmlös kulturturism och säkert ungefär som viken charterresa som helst fast kanske trevligare eftersom alla resenärerna sannolikt är litteraturintresserade.

Men någonting i det gör mig faktiskt förbannad. Det finns gott om sådana här resor, även om det här var det dyraste och mest långväga jag sett hittills. Typiska sådana här resor går till Prag eller Paris. Jag minns särskilt en annons för en resa till Paris där man skulle sitta på café på Montmarte och inspireras. Man skulle känna att man var på historisk/litterär mark. Och jag ville bara ringa upp kursledaren och skrika i örat på henne (tror jag att det var) att "Det skrivs inget bra på Montmarte längre, de som skriver något bra har dragit vidare för länge sedan."

Och då är jag ändå inte förtrogen med "ung litteratur". Jag har faktiskt ganska mossig smak. Men tanken på att man skulle komma sina förebilder närmare genom att resa till deras kvarter är ganska underlig. Man förväxlar innehåll och attribut. Och vi som läste ssk vid rätt tidpunkt minns nog dessutom K I:s text om Montmarte och vi kunde hålla oss för jubel. (Jag skriver inte ut hans namn för jag tror att han googlar sig själv då och då och jag orkar faktiskt inte just nu. )

Eller också är det fråga om Björn Ranelid-trixet: en litterär namedropping eller kanske snarare kidnappning där man genom att hänvisa till en massa oomtvistliga personer gör sig själv lika upphöjd. (Autentiskt typexempel: "Jag tycker Desmond Tutu är bra. Alltså är jag också bra.")

Dessutom finns det något annat falskt i det här: vad är det som säger att man skriver bättre i Phuket än i Vimmerby? Lite avstånd, lite lugn och ro skadar kanske inte men varför ska det behöva vara exotiskt? och hur rimmar det med den eviga käpphästen att man ska skriva om något man känner till? (Jag tycker det är en tråkig regel men den som helt skriver utifrån sina turistintryck riskerar faktiskt att sluta som orientalist.) Och hur roligt det är att sitta utomlands och prata intrigsnickrande så bidrar det faktiskt till att högtidliggöra skrivandet. Det blir något märkvärdigt, och helst något för de med pengar.
Nej, skicka alla till varsin liten lada i någon avfolkad by i norrlands inland.

Det finns numera även en viss marknad för allehanda träningsredskap och tillbehör.
Om de används som avsett måste jag motvilligt beundra det så skrivkunniga svenska folkets tålamod med alla dessa skrivövningar. Undrar hur många skrivövningar som görs i Sverige varje dag. Och hur många arbetstimmar det motsvarar på ett år....

Och så undrar jag hur många skrivövningar som ställs in varje dag. Hur många skrivövningar som säljs varje år utan att köparen någonsin löser ut dem (vilket ju faktiskt är vad hon/han gör när hon/han ställer in äggklockan och fattar pennan).

Själv tycker jag att det är rätt trist. Man hoppar alltid över det där i böckerna. Jag respekterar skrivarskolor (faktiskt) men jag är faktiskt lite rädd för de där övningarna då man på kort tid ska fånga en känsla. Det är sådant som får mig att kräkas på konceptet.

U.J.

en visa

Under bokmässehelgen gjorde vi naturligtvis lite annat än att spana på författare. Bland annat såg vi en Tjechovpjäs som var ganska bra(!).
Vi konstaterade också att följande visa eller en variant på den snarast bör införas i SeKeLs sittningshäften och jag kommer att använda allt mitt inflytande som medlem för att genomdriva det. Vilket påminner mig om att jag inte förnyat mitt medlemsskap.

Visan går hursomhelst på melodin "O Tannenbaum" men förlagan är naturligtvis "Björn Valdegård" som Lars Vegas Trio lärde oss den. Sjunges långsamt, melodiskt och vördnadsfullt.

Björn Ranelid, Björn Ranelid
Du har så fina kläder.
Björn Ranelid, Björn Ranelid
du har så fina kläder.
Från stranden Jag till stranden Du
i havet Vi, du simmar nu
Björn Ranelid, Björn Ranelid * (fermat)
Din badbyxa är stilig.

Simpartiet är troligen obegripligt för den som icke hört karln tala men det ser jag inte som något större hinder. Skulle det vara det är det enkelt att konstruera fler verser och ytterligare en ska jag förhoppningsvis göra innan jag inleder min stora offensiv mot sånghäftesansvarige vid julsittningen.
(Jag har ju trots allt genomdrivet ett och annat gyckel så jag måste ju rimligtvis kunna något knep.)

U.J.

tisdag, september 26, 2006

Äckel

Jag borde vara klok nog att inse att jag inte borde det men jag blir ändå väldigt irriterad för att inte säga arg när jag läser den här artikeln om den här mannen. Och det faktiskt fullkomligt fristående från vad karln gjort, nämligen dataintrång. De flesta har väl någon gång testat att komma in på någon sida där de inte borde vara bara för att se om det går.

Nej, det är människotypen som skisseras och där är det svårt att veta vad som är pressens fel men äcklad blir jag. Vissa (läs: Mattias) har svårt för Fridolin, som jag själv inte har några åsikter om, men jag föredrar definitivt populister som vill sänka riksdagsarvodena framför yrkesdebattörer som siktar på dem.

Lars Leijonborg ska föraktfullt ha avfärdat honom som en broiler och det tyder på att karln kanske har lite omdöme trots allt.
Visserligen betonas den brottsmisstänktes dåliga ekonomi i artikeln men dramaturgin är den från b-filmen om småskurken som jagar det stora klippet. Inte ett ord om sakfrågor, inget om att det är viktigt att göra samhället bättre. Nej, karln ska sitta i riksdagen för att få 48 lax i månaden och köpa skor till sin flickvän.

Och när han på slutet får frågan om vad han ska göra nu verkar han vara tabula rasa. Politiken var allt. Han är 21 år och har lagt enormt mycket tid på att övertala hederligt folk om att han ska få riksdagslön och när avgrunden öppnar sig bakom honom finns det inget att falla tillbaka på (ursäkta bildspråket).
Det hade ju varit sympatiskt om han hade sagt: "ja, det var ju tråkigt det här, jag får väl återuppta mina studier på läkarprogrammet" men nejdå. Möjligen ska han jobba med media någonting. (Fast han ska inte bli journalist som Fridolin utan snarare reklamare.)

Tage Danielsson ägnade mycket av sin mest kreativa tid åt att bekämpa den här sortens uppkomlingar. Vi må leva i ett moderat Sverige numera men vi är alla vinnare eftersom vi slapp en av hans sort. Spela "en glad amatör" på stereon ikväll och fira.

U.J.

Facit

Och så har man varit på bokmässa i två och en halv dag. Facit blev en ranma-pocket, åtta Kapten Stofil-tidningar och fyra diktsamlingar.
Bland "gratismaterialet" märks särskilt ett tiotal pennor (huvudsakligen Mess-pennor) och sisådär femton värdelösa små block som är bra att planera saker på (fast en del är ju naturligtvis påbörjade) .
Jag skulle ha köpt tunga böcker också, men därav blev intet för på söndagen kom blindtarmen tillbaka hos resesällskapet så det blev att tillbringa dagen med annat. Operation blev det inte nu heller hursomhelst.
Men en del bra seminarier blev det. Jag var tillexempel med om den här trippla seminarieavslutningen.

Och BAM håller återigen på att ta över mitt liv....

U.J.

onsdag, september 20, 2006

Utkast till insändare

<>När jag först hör talas om valresultatet är det chockartat och när jag sedan läser resultattabellen är det med växande obehag. Sverigedemokraterna har fått 2,3 % av rösterna. En representant i kommunfullmäktige.
Det väcker säkert tankar hos många. Hos mig blir en tanke särskilt tydlig: jag vet inte om jag vill flytta hem igen.

Att det finns enstaka sverigedemokrater i kommunen är väl inte särskilt uppseendeväckande men de är alltså drygt 300. Det ger ingen vacker bild av Ulricehamnaren.

Över 300 Ulricehamnare accepterar alltså en samhällsanalys baserad på att det finns en enhetlig svensk kultur (eller tradition) och att denna kultur kan och bör hållas isolerad från andra. (Bara tron på en ren svensk kultur är mycket tvivelaktigt.) Över 300 Ulricehamnare accepterar en indelning i ett Vi och ett Dom.

Men anledning till att invandringen ska minskas är tydligen ekonomisk.

Själv tycker jag det verkar mycket underligt och tyder på en väldigt mekanisk bild av arbetsmarknaden. Min personliga erfarenhet är att det finns flera branscher med jobb som de flesta svenskar är ”för fina” för att söka. Invandrarna bär upp stora delar av samhället. Det är inte ”de” som utnyttjar ”oss”. Det är ”vi” som utnyttjar att de nya svenskarna inte är lika kräsmagade som de gamla.

Jag har aldrig hört någon etablerad nationalekonom tala om belastningen som invandrarna skulle utgöra på det svenska välfärdssystemet, men även om det vore så: skulle det göra någon skillnad? Har vi inte en skyldighet att ta hand om och bistå dem som har det sämre än oss?

Drygt 300 Ulricehamnare anser inte att vi är skyldiga att hjälpa vår nästa om det tär på våra egna marginaler. Drygt 300 Ulricehamnare anser inte att vår samhällsgemenskap baseras på människors lika och unika värde utan på blodets röst, på Folket (vilka de nu är).

Har vi någon etisk rätt att påstå att svenskar ska få jobb före invandrare? Har vi någon rätt att låta våra egna sysselsättningsproblem få oss att negligera berättelser om förtryck och tortyr?

Jag kan själv inte komma på några bra skäl.

Mycket må vara illa ställt i konungariket Sverige men internationellt sett är det fortfarande ett av världens mest välmående länder. Vårt välfärdssamhälle är byggt av otaliga arbetstimmar och med segdragna förhandlingar men det är även resultatet av en magnifik tur och mycket hjälp utifrån. Vi ska inte inbilla oss att vi personligen har byggt upp samhället eller att det skulle vara förbehållet de med samma modersmål som vi att vara med på bygget. Det vore bara egoism.

<>Jag har bott i Ulricehamn under hela min uppväxt och vid ett par tillfällen arbetat som guide och försökt förmedla hur bra jag tycker om den här bygden. Det lär vara över nu.
Nu när jag snart tar ut min examen har jag tänkt tanken på att det vore trevligt att flytta hem till Ulricehamn och arbeta där men den tanken har tappat sin lyster.

Kära Ulricehamnare: jag känner inte igen er.

Och jag vet nu att ni inte tycker om främlingar.

<>Urban Jarvid
Ulricehamnare 1980-2001

måndag, september 18, 2006

Nya tider

Det är första dagen i Nya Sverige och jag känner redan hur något hänt. Det är tvättdag vilket för mig innebär ett väldigt kånkande och springande in och ut ur hissar. Andra som är mindre rörliga eller bor i ett annat hus sitter därnere i fem timmar, pratar, grälar, byter, ger bort eller stjäl tvättider/maskiner från varandra.
Idag är det ovanligt kaotiskt. Jag blir erbjuden två andra maskiner i utbyte mot de jag har bokat bara för att sedan få tillbaka de jag bokat, sedan har någon kört en tumlare åt mig och vikt ihop lakanen som var i den.
Jag tror grannfrun upplever att hon är skyldig mig en gentjänst sedan jag bar ned hennes tvättkorg för trapporna vid ett hisshaveri någon gång för länge sedan.

Och egentligen är det väl fint. Men jag känner den där retligheten i mig över att saker inte får vara som man planerar dem och plötsligt inser jag: Jag blir höger av att tvätta!
Jag vill inte ha någon hjälp, jag vill inte överta någons maskiner. Jag kan boka egna maskiner men dem vill jag ha i fred. Varför ska jag svara på frågan om ifall jag är färdig med maskinerna när jag har flera timmar kvar på min bokning?. Ordning och reda, håll er till regler och bestämmelser. Inga främmande labbar på mina rena tvätt. Hårdare tag mot de som frångår bokningsschemat!

Jag har en obehaglig känsla i magen (som nog är kvardröjande hunger) men känner mig kongenial med det nya samhället. Bortsett då från att jag gör mina hushållstjänster själv.

U.J.

torsdag, september 14, 2006

Ljud

Jag vet inte om jag har några läsare som tycker att jag skriver för sällan (att blogga är som att blotta sig i sitt eget fönster utan att veta om någon går förbi utanför i mörkret) , isåfall kan jag informera om att det tycker jag också. Som alltid finns det så mycket att säga och så lite som kan bli sagt. Häromdagen var jag till exempel och såg Tristram Shandy och den skulle jag kunna skriva länge om. Nu får jag nog nöja mig med att rekommendera den till de som av någon obegriplig anledning inte redan sett den.

Idag kom DOMEN. Idag beslutade min handledare att jag inte kommer att kunna lämna in en acceptabel uppsats inom avsatt tid den här månaden heller. Naturligtvis ökar det knappast min motivation eller arbetstempo.
Det skriver återigen om allmanackan. Till exempel kommer jag inte längre ha några skuldkänslor för de fyra dagarna på bokmässan och å andra sidan betyder det att de dagar då jag skulle haft semester medan Sofia är på konståkningstävlig (hm.. det där låter skummare än det är) blir en vanlig arbetsvecka. Jag kommer sitta och slå i management-litteratur och fila fotnoter istället för att titta på superhjältefilmer...

När jag ragglade hem efter nästan två timmars genomgång tänkte jag på att två ljud är kännetecknande för mitt liv just nu. Egentligen flera ljud (som min ständiga vilja att se och höra hela världen explodera) men två av dem kontrasterar och är faktiskt båda två signerade av Walt Disney company.

I den mindre lyckade (läs: kassa) tv-serien om Bonkers fanns en liten blek gestalt, jag tror att han var någon sorts hund. Framförallt skulle han väl representera de små tråkiga grå människorna och det var naturligtvis han som alltid fick pianon i huvudet pga Bonkers toookroooliga upptåg.
Hans huvudsakliga funktion, bortsett från att få stryk, bestod i en återkommande replik som med små variationer återkom varje gång han insåg att han snart skulle falla utför ett stup eller få kassaskåp/städ/flyglar/nedfallande hus/bilar/dynamit över sig. Den uttalades med nästintill total resignation och hans tunna gnälliga röst (det är faktiskt möjligt att han egentligen var kroniskt deprimerad) gjorde vissa stavelser lite utdragna:
"Jag haaatar mitt liiv."
Därefter smällen.
Jag tyckte inte om det då. Det var bara svart. Jag tyckte helt enkelt inte att det gick att skratta åt. Någon borde ta hand om stackarn istället men istället fick han nytt jobb i nästa avsnitt som innebar lika mycket stryk det.
Nu har det ljudet kommit tillbaka till mig. På något sätt lever det i mig nu. Jag vill inte uttala orden, med mina ilandsproblem vore det snudd på hädelse, men de finns där hela tiden. (I synnerhet när jag håller på med uppsatsen, naturligtvis.)

Det andra ljudet är trevligare. Det är Peter Pans vissling. I disneyfilmen akompanjeras han av en tretonig melodi, eller snarare två toner med den sista utdragen över två värden för de båda sista tonerna är definitivt förbundna med båge. Ti -tityyyy. Börjar ljust, blir gällt, avslutas lite lägre men högre än den första tonen. Musikaliskt tror jag att det ungefär motsvarar prim-kvint-ters men det var länge sedan jag använde de begreppen och jag får inte till det riktigt.
Hursomhelst, en liten glad trotsig minimelodi är det. Jag visslar den då och då, på rent trots. Sedan vill jag svinga mig upp mellan taken och flyga bort från eländet men där någonstans tar drömmen slut. Har jag någonsin tänkt så mycket på att flyga som nu? Jag kan se mig själv fara förbi varenda trätopp. Men så har jag ju inte kommit ur superhjälteåldern än, fast jag snart fyller 26.

Nåväl, uppsatser har sin tid, flygning har sin och nu är det tydligen tid att frosta av frysen.

U.J.

fredag, september 08, 2006

Lycklig idiot

Jag börjar inse vad mina mer medvetna vänner nog insåg för åratal sedan: Att det är hårfin skillnad mellan de som "lyssnar på allt" och är "musikaliska allätare" och de som inte har någon koll eller musiksmak alls.
Gränsen är rentav så hårfin att den knappt finns. Grupperna kan sägas vara synonyma.

U.J.

onsdag, september 06, 2006

Felprogrammering

Hur kan det komma sig att all njutning, de framgångar jag haft och det mesta av glädjen rinner av mig och glöms på en halvtimme medan jag måste gå och må dåligt i en hel dag bara för att jag har pratat med folk?
(Mina lägerminnen är bara suddiga konturer av personer som rör sig mellan tält i soljus. Däremot kan jag fortfarande skakas av dialoger jag deltog i för över tio år sedan.)

U.J.

måndag, september 04, 2006

Tiden tiden tiden....

En fascinerande sak med det akademiska livet är att all tid är symbolisk. En timme kan tex börja klockan kvart över och det är fullt legitimt att påstå att 1900-talet började 1914.
Nu har jag återigen missbedömt. Den här gången trodde jag att en månad var en månad.
När vi for till Götet i lördags hade jag egentligen tänkt att jag skulle läsa ut några av de där gamla dåliga uppsatserna jag lånade hem för att få inspiration (jag valde de inte för att de var dåliga men jag har hittills inte hittat någon bra) men det var lördag, sommaren gick mot sitt slut och alla småbarnsföräldrar hade fått löning så vi fick stå på tåget hela vägen. Inte ens konduktören kunde ta sig fram genom folkmassan.
Det var inte att tänka på att läsa på sträckan. (Jag slogs av tanken att det borde finnas en motsvarighet till västtrafiks förseningsrabatt: "Studierabatt: om du upplever att din läsning blir lidande av omständigheter på resan får du halva biljettkostnaden tillbaka.) Det enda jag kunde göra medan jag stod och svettades (det finns små fläktar över sätena men inte vid dörrarna) var att bläddra i min allmanacka. Beundra månaden som var kvar och fundera på hur den kunde fås på rätt köl.
Och då insåg jag att det var en akademisk månad. Det var i själva verket bara 2,5 vecka tills mitt råmanus måste vara färdigt. (Någon idiot har bestämt att vår vecka för finjusteringar före seminariet ska inträffa samma vecka som bokmässan. Tror de aldig vi tänker på böcker eller bibliotek när vi inte sitter av tid hos dem?)
Så nu får vi se om det blir något bloggat framöver. Istället blir det förhoppningsvis en del skrivit, lite tabeller gjorda, lite fotnoter justerade och dessutom kanske ett och annat bad för inspirationens skull.

U.J.

fredag, september 01, 2006

Arbete?

Det var inte meningen men idag har jag arbetat med BAM nästan hela dagen. Jag har skickat 20 mäjl idag, varav 18 var BAM-relaterade på det ena eller andra sättet. Vissa av dem efter mall men alla med någon form av personlig anpassning.
Och det märkliga är att man är så matt när det är slut. Det här är väl inget jobb i egentlig mening men trött blir man likfullt. Om inte annat av monotonin i att sitta framför datorn och den ständiga skräcken att göra bort sig. Och för att vanka av och an och skjuta upp saker naturligtvis.
För att parafrasera Kafka: Detta arbete är ett slags förövning som helvetet genomför vid planering av mitt framtida liv som tjästneman
Nåväl, nu borde en hel del saker vara ur världen för ett litet tag.
(Egentligen är det ju bara kul och egentligen är det ju saker jag vill göra, men som jag återigen haft för ont om tid till eller för dålig initativförmåga.)

Nu är det tydligen snart helg och i morgon ska jag tydligen gå på Liseberg (igen).

Bibliotekarier och alla andra: http://labben.abm.uu.se/boi_bg4_04/bibtest.php

U.J.