Vi skriver inte så längre

Jag läser en del om Henrik Ibsen just nu och har lagt ifrån mig Gunnar Olléns Ibsens dramatik (1955) efter att ha plockat ut några russin. Jag vill egentligen inte göra ned den boken. Den har givit mig det mest intressanta perspektivet på ”det vidunderliga” hittills och det är något oerhört sympatiskt med en litteraturhistorisk handledning utgiven med anledning av en serie radiopjäser, som det är fråga om i det här fallet.

Men jag höjer ett ögonbryn vid första meningen i kapitlet om Gengangare:

Den manliga aggressionsdriften bidrar ju att förklara varför det inte finns en enda kvinnlig dramatiker av rang inom världslitteraturen.

Det roligaste med stycket är att det inte är helt ovetenskapligt ens nu. Senare års studier lär ha påvisat att så gott som den enda beteendemässiga skillnaden mellan män och kvinnor är graden av aggression. Parallellt har litteraturvetenskapliga studier å andra sidan lyft fram att det var rätt vanligt med kvinnliga dramatiker under Ibsens och Strindbergs tidevarv. Att påstå att det var dessas brist på aggression som hindrade dem från att kanoniseras får nog anses som rätt djärvt.

Annan kul detalj är om Gunnar Ollén är att han åtminstone nästan håller på Strindberg i Dockhems-giftas-debatten.

U.J.