Vad som är fel med Tidningen Skriva

(För någon som följt en länk eller googlat sig hit: Jag har ganska många åsikter om Sveriges skrivutbildningsindustri och nu är det visst dags för ett varv till. Om jag fick någon sorts genombrott och därmed fick någon sorts yrkesmässig anledning att blogga borde jag kanske ha en anti-skrivblogg. )

Sommaren 2012 deltog jag i en workshop om att skriva fantastik i Helsingfors. (Jag kan för övrigt rekommendera den varmt även om jag inte har så mycket att jämföra med.) Tidningen Skriva kom på tal och nyfikenheten var rätt stor. Det svenskspråkiga samhället i Finland är litet och att hitta återförsäljare av oetablerade tidskrifter på svenska kan vara en utmaning. Vid den tidpunkten gick det nog inte att prenumerera från Finland heller vill jag minnas.

Jag hade med mig ett par nummer (frågan hade varit uppe tidigare, det hade inte hunnit komma ut så många nummer men jag hade dem) och lånade ut dem.

Dagen därpå bytte jag några ord med en av kursledarna angående tidningarna. Hon sade att det varit mycket fascinerande. Tänk att den svenska skrivutbildningsmarknaden kunde vara så stor att det fanns underlag för en egen färgglad tidskrift! Samtidigt enades vi om det problematiska: Att skriva är för väldigt många ett elitistiskt projekt: Man vill bli rik/berömd/respekterad/förstådd i valfri kombination. När en tidning går ut i tusentals exemplar och ger tusentals förhoppningsfulla samma tips är det bara en påminnelse om hur nästintill omöjligt det är.

Jag har många gånger sagt och skrivit att vi måste uppfinna/sprida fler skäl till att skriva. Vi kunde kanske tala mer om den inre tillfredsställelsen, metoden att lära känna sig själv etc mer än att i första hand se det som en förmodat roligare karriärväg. Tidningen Skriva lyckas ytterst sällan hålla fingrarna från den kakburken: ”Så lyckas du” ”Så får du boken antagen” ”Så blir du proffs på att marknadsföra dig på sociala medier” är ganska typiska rubriker. Och frågan infinner sig som alltid: om nu någon vet precis hur man gör: varför tusan gör inte personen det istället för att skriva om det?

Man skulle kunna få peppandet till en sorts kaxighet. (Jag gillade ju det hos Fantasin, även om det också var med motstridiga känslor.) Och kaxiga kunde de väl få vara om de faktiskt ville något. Varje nummer pryds av en person som beskrivs som en ”skrivande människa”. Någon sida in intervjuas personen. Nu är min empiri inte fullgod men när jag läste tidningen kändes det som att det alltid var någon reklamare som skrev copys eller en låt någon gång ibland. Det var aldrig någon som sade ”Jag ska väcka liv i pastoralen som genre” eller ”Mina dikter ska nå dit andra dikter inte når” eller ”Jag ska avslöja den offentliga lögnen i det här tjuvsamhället”. Som bäst var det folk som tyckte det var trevligt att skriva. I regel verkade det varit folk som råkat komma förbi. Det kändes ganska symptomatiskt.

En kort tid fanns Tidningen Skriva i tidskrifts-appen Readly. Jag bläddrade i ett elektroniskt nummer men insåg problemet: man vill inte ha artiklarna i tidskriften. Man vill ha konceptet. Man vill köpa en tidning och veta att nu unnar man sig en mysig stund och satsar samtidigt på sitt skrivande. ( I sämsta fall är det rentav det man gör istället för att skriva, men det kan vi ta någon annan gång.)

Artiklarna är för den delen inte direkt dåliga. Det finns ofta ganska intressanta intervjuer. (Då står ju visserligen någon annan för själva innehållet men ändå.) Sedan finns det en och annan modell för det ena och det andra, det vill säga man har brutit ned en process i ”förberedelse – genomförande- bearbetning – avslutning” eller liknande. Sådant bondfångeri fick jag nog av när jag läste informationshantering. En och annan av modellerna kan möjligen funka men ingen har varit tillräckligt färgstarkt för att fastna i mitt minne.

Att skriva är en massrörelse, mest på gott förmodar jag. Tidningen Skriva når massor av människor och därför kommer säkert något användbart att nå fram till någon formbar ungdom som så småningom kommer att visa sig vara begåvad. Det är däremot fullt klart att historieskrivningen i framtiden absolut inte kommer att tala om ”den våg unga lovande författare som växte fram i kölvattnet av Tidningen Skriva”.

Man kan lite retoriskt fråga sig vad som skulle vara bäst för det svenska litteraturklimatet: Tidningen Skriva eller en hyfsad spridd och seriös allmäntidskrift som varje månad publicerade några noveller av unga förmågor och betalade hyggligt. Fast det behöver jag knappast svara på.

Vilket för mig till mitt huvudproblem (och på sätt och vis tillbaka till början av mina klagomål: Vi är inte intresserade av litteratur längre – vi är intresserade av skrivande. En författare är inte i första hand en person som ger oss nya tankar och ställföreträdande erfarenheter utan en person som förverkligat sig själv. Jag åhörde en gång ett författarbesök som utgick (väl) mycket från vanliga frågor och det var uppenbart att författaren inte ådragit sig publikens intresse för vad hon hade skapat utan i egenskap av en person som hade Lyckats.

Då kändes det lite beklämmande men är antagligen ett större problem än att det blir dålig stämning på frågestunden.

I verkligheten är detta antagligen ett mindre bekymmer. Litteraturen och litteraturhistorien rusar på ändå som de alltid gjort. Med eller utan sidospår som inspirationskryssningar eller Tidningen Skriva.

U.J.