måndag, september 08, 2014

Vett och etikett och vinst i välfärden

För en tid sedan kom jag i diskussion på twitter och kom att tänka på ett fall för Magdalena Ribbings etikettspalt. Läs gärna hela inlägget. Jag återger det något schematiserat.

Ett stort kompisgäng har gjort en insamling till en vän som fyller år. En mycket stor och ambitiös insamling. En kille i gänget (som vi kan kalla Inköparen) har åtagit sig att sköta själva köpet. Gåvan införskaffas och väcker stor uppskattning. Alla tycker att priset är rimligt. Så långt allt väl.
Tyvärr är det något fel på varan och frågeställaren som hjälper till vid bytet råkar få se kvittot. Det visar sig att Inköparen lagt ut betydligt mindre pengar än vad de trott. Uppenbarligen har Inköparen – som är en klippartyp – lyckats förhandla sig till ett förmånligare pris och tänkt behålla mellanskillnaden själv.

Mannen jag diskuterade med var tvärsäker på att Inköparen gjort sig skyldig till lagbrott. Jag är inte helt säker. Magdalena Ribbing brukar påtala när saker är olagliga och om inte annat tror jag att många skulle dra sig för att göra polissak av det hela. Det kan vara som det vill med den saken. Poängen är att bidragsgivarna är nöjda tills de får veta att en del av deras pengar hamnat i inköparens ficka. De flesta av oss tycker nog att Inköparen handlat omoraliskt.

Vilket för oss till den givna parallellen: vinster i välfärden. Dess schematiska berättelse ser ut ungefär såhär:

Medborgarna i kommunen/landstinget/landet har genom skattsedeln samlat in en stor summa pengar för att bedriva en viss sorts vård/samhällsservice. Ett företag (Entrepenören) åtar sig att sköta detta. Så småningom visar det sig att Entrepenören inte bara tagit ut lön och administrationskostnader utan också låtit en betydande del av pengarna stanna i egen ficka som vinst. Genom effektiviseringar* har Entrepenören kunnat utföra tjänsten till lägre kostnad och har därmed rätt att behålla mellanskillnaden.

Det här scenariot tycker betydligt fler personer är okej. Tiotusenkronorsfrågan lyder nu: varför? Varför är det mer moraliskt acceptabelt att smussla undan en miljon av pengar man fått av många än en tusenlapp man fått av några?
Ska man kunna försvara vinster i välfärden måste man antingen vara beredd att försvara Inköparen eller peka ut en relevant skillnad mellan det första och det andra scenariot.

Vad som är lagligt och ej kan vi bortse från eftersom det är en politisk fråga huruvida scenario två ska vara lagligt. En och annan tycker nog att Inköparen beter sig särskilt illa eftersom han känner sina bidragsgivare men i moralfilosofisk mening tror jag inte det är någon skillnad på att stjäla från någon man känner och att göra det från en främling. (Dessutom känner väl alla minst en skattebetalare?) Att Entreprenören skulle arbeta hårt för sin vinst är nog inte heller en godkänd förklaring – vi vet inte hur mycket Inköparen kämpat för att åstadkomma sitt fyndpris.

Finns det några fler förslag? Hur skiljer sig de båda fallen åt?

Jag har en förklaring som delvis löser problemet men väntar med den ett par dagar för att ge en hypotetisk läsare chansen att ge sin bild av saken.

U.J.

* Dessa kan vara av olika slag. Entreprenörer själva framhåller antagligen gärna snabbare beslutsvägar och en smartare fördelning av arbetet. Sådant kan säkert förekomma men troligen i rätt begränsad utsträckning. Det offentliga har varit genomströmmat av New Public Mangagement, förändringsarbete och besparingar i decennier. Att tro att en entreprenör skulle kunna stövla in och efter några friska tag och raska order kunna börja skära guld med täljkniv tack vare sitt överlägsna ledarskap tyder nog på ett rätt gravt förakt mot det offentliga. En annan möjlighet är att sänka ambitionsnivån. Eftersom inkomsten är konstant så länge tjänstens kvalitet inte blir så dålig att ”kunderna” överger den (det är ett stort steg att byta skola och äldreboende är det inte ens säkert att man får byta) är det enklaste sättet att tjäna pengar att minska kostnaderna. Lägre löner genom nyanställning av personal, tuffare schema, enklare mat, färre skolsköterskor etc. Att notera är att jag nu beskriver ett väl fungerande system. Man kan mycket väl argumentera för att systemet i sig tvingar fram sådana besparingar samt konstruktiv bokföring för att blåsa upp den lilla verksamhet som faktiskt bedrivs.