Efter en stunds behövlig bögfilosofi

Glöm det där om Lilla Prag (eller åtminstone nästan). Sedan jag såg Batman begins för ett tag sedan är det klart att Borås är Lilla Gotham. Mörkt, nedgånget, depression och korruption - nåja, man får ju fantisera.
Bra film med en härligt skrämmande läderlapp och en lagom avskalad superskurk. Lite pinsamt är det kanske att man faller i hemligt-sällskaps-konspirations-facket med en orden som i sitt eget krig är skyldiga till allt ont som inträffat de senaste två tusen åren. Det luktar härsken Dan Brun lång väg. Puh.. om tio år ska jag slutligen läsa DaVincikoden (står och flinar åt mig i Sofias bokhylla) och skriva en artikel i DN med rubriken "Så dumma var ni faktiskt.".

Ikväll har jag dock inte ägnat mig åt sådant, och ikväll bodde jag nog inte heller i Lilla Gotham. Detta var en av de kvällar då Borås gnistrar som kulturstad. (Detta inträffar alltid på tisdagar och då har jag alltid varit upptagen hittills.) Typiskt nog hände det massor av saker idag så man fick vackert välja.
Valet blev Kafé Röda Rummet där Frank Lorentzon (fil dr i teoretisk filosofi) talade om Wittgenstein. Mycket påminnde om den hemtenta jag skrivit men ännu inte lämnat in men det var stort och spännande. Blir jag någonsin stor och klok skulle jag gärna bli filosof men sådana som jag är nog bättre lämpade att sitta i hejaklacken.
Jag fick även en del saker förtydligade så jag får nog vackert se över den där hemskrivningen innan jag lämnar den till Wilner.
Det bjöd även på en del intressanta kuriositeter. I slutet av frågestunden berättades det tex att Wittgenstein var homosexuell, vilket han hade problem med eftersom han ogillade driftliv, och att han förde en nästintill onödigt detaljerad dagbok över sina amorösa episoder.
Hade Fredrik varit där hade han definitivt avfärdat kvällen som "bögfilosofi" på vägen ut.
Det sades också mycket annat intressant men min tanke om någon sorts bekantskap mellan Wittgenstein och Saussure förblir utan stöd.

U.J.

En kurs avslutas och ett nationalhelgon jubilerar

Det verkar som om jag tagit tre poäng den här veckan utan att ha gjort något hederligt alls.
I onsdags gick jag överraskande på ett slutseminarium efter att ha fått veta att det 1) handlade om bibliometri 2) gav högskolepoäng. Det blev mitt livs enklaste och mest blodisande poäng. Omdömet från examinatorn var kanske inte direkt ett lustmord men väl ett yxmord. 45 minuters utskällning, sedan vänder hon sig mot oss hukande studenter och undrar om vi har något att tillägga...

Idag är det fyra år sedan Astrid Lindgren dog. Tiden går fort. Det måste ha inträffat tidigare under min studenttid än jag vill minnas, våra liv är fulla av konstruktioner. Jag har högtidlighållit dagen med att skriva min hemtenta om Mio min Mio vilket bör ge mig de andra två poängen och tills vidare avsluta mina studier i barn- och ungdomslitteratur. Jag läste om Mio på tyska för att träna upp ordförrådet inför en ev studieresa ivår. Jag vet inte om det fungerade men det kändes bra. Sedan har jag tillbringat en del av dagen i Vivi Edströms Astrid Lindgren-böcker. Jag tycker nog fortfarande att Lindgren må vara ett geni men att Edström mest är konstig. (fast intressant.)

Mina sista litteraturvetardagar på ganska länge kan det visa sig. Nu packar jag ihop låneböckerna i olika högar för att återbörda dem. I nästa vecka finns bara jag och uppsatsen här och jag kommer att vara sååå bitter.

U.J.


Dagens trivialitet: Ingmar Bergman har vid något tillfälle uttryckt stor beundran för psykologin i Lotta på Bråkmakargatan och sagt sig vara intresserad av att filma den.

Bloggdöden?

Det var länge sedan jag skrev nu och jag skriver sällan. Frågan är om 101 ord drabbats av bloggdöden men svaret är än så länge nej, så länge jag känner till. Jag har rentav varit på väg att skriva här några gånger men hejdats i sista stund.
Tills nyligen rasade konståknings-någonting och Sofias rymdskepp drar ned så mycket media därifrån att endast ett litet fiber blir kvar av bredbandet. Min dator har en strulig period igen efter att -tackochlov- varit mig trogen under hela mardrömstentaveckan (tre hemtentainlämningar och två examinerande seminarier underloppet av sisådär sju dagar). Virusskyddet måste installeras om för att kunna uppgraderas och det är inte att tänka på så länge som det finns konståkningsfilmer kvar uti i e-rymden.

Sedan har jag faktiskt inte haft lust att skriva en del av dagarna. Jag har mått ganska dåligt. Läget är alltså ungefär som vanligt: ovanligt illa, mellan lyrik och panik.

Nu måste jag snarast gå till skolan för en så gott som fullkomligt onödig lektion i teori och metod. I stereon går en nyinskaffad LP-skiva med Ralph Lundstens "Strömkarlen". Det är nog den konstigaste konstmusik jag skaffat någonsin. Skivomslaget av Hans Arnold bidrog starkt till att jag köpte den. Men jag ska nog lära mig att tycka om den.
Jag köpte den i Kalmar där jag ska tillbringa en del tid framöver. Fast mest vill jag egentligen skriva: I kalmar är det dåligt väder - Åk aldrig dit!

U.J.

Nionde januari

Idag är det den nionde januari. Det är i sig inte något märkvärdigt med det men datumet har ändå en beklämmande innebörd. Det är nämligen sista dagen då mitt simkort (till simhallen för bövelen!) är giltigt.
Simhallskortet är ett av få fixa idéer jag haft som kunnat kallas nyårslöften och som jag faktiskt hållit, åtminstone nästan. Jag lovade uttalat att simma en mil den första månaden. Det höll jag. När jag insåg att det inte skulle bli särskilt jobbigt började jag eftersträva att simma tio mil på ett år. Det höll.. tills någon gång i höstas. Någon gång när den fyrtionde poängen vägde över i höstas slutade jag att gå - jag tyckte faktiskte inte att jag hade något val - och jag ligger fortfarande drygt tre mil back. Men jag vet att det gick. Jag låg naturligtvis hela tiden retligt nära den gräns där träningen skulle börja ge resultat. I bästa fall blir det en läxa i ödmjukhet.

Nu har det hänt mycket igen. Kanske borde man skriva ikapp. Listor om 2005 är tydligen inne. Jag tänkte egentligen skrivit min summering på nyårsafton men det blev inte av.
2005 var hursomhelst ett hårt år. Som de flesta år, men ändå något speciellt. Det var året då farfar dog, då farmor bröt benet och hamnade på hemmet. Det var året då gammelfaster operarade hjärtat. Det var året då fasters villa brann.
Det var också året då en av kusinerna förlovade sig och jag till slut fick möjlighet till en liten västgötasemester med Sofia.
En ny påminnelse om min vikande ungdom lämnades mig genom att jag fyllde 25.
Det var året då jag troligen tog fler högskolepoäng och tjänade mer pengar än någonsin förr. Jag kan dock inte påstå att jag blivit särskilt mycket klokare eller lyckligare. Det är troligen det år då jag haft minst fritid. Som Erik sa "Det problemet löser jag genom att omdefiniera betydelsen av "liv" "
Och det är året då jag skrev det första som kan kallas en fullbordad roman. Och det var året då jag inte hade tid att bearbeta den.
Ett surt år. Det skulle tarva stora mängder champagne för att skölja ned det.

U.J.