Ett annat 1800-tal
Det är sommar och det innebär att jag då och då får besöka andra närbibliotek än de vanliga och kan hitta nytt gammalt outlånat mög.
I början av veckan fick jag en faksimilutgåva av "Wermlänningarne" i klorna. Enligt loggen är jag den femte personen om lånat exemplaret sedan 1975 (utgivningsår 1974). Det ska tas med en nypa salt för ofta står 1975 felaktigt som lokaliseringstillfälle pga någon systemomställning men det gäller definitivt de senaste tio åren.
Ändå är Värmlänningarna en av Sveriges allra framgångsrikaste och mest älskade pjäser. Den hade premiär på Kungliga teatern 1846 (vilket om jag minns rätt betyder Operan - så har den också underrubriken "sorglustigt tal- sång och dansspel") men har följts av drivor av uppsättningar ute i landet. Min syster har läst någonstans att ALLA kringresande teatersällskap hade Värmlänningarna på repertoaren kring sekelskiftet. Gick den planerade pjäsen dåligt satte man upp Värmlänningarna kvällen därpå istället. Då gick byn man ur huse och teatergruppen gick runt ekonomiskt.
Att det är en opera kan man förresten se i scenanvisningarna som är uppbyggda i flera, rätt komplicerade lager och bland annat ska innehålla landsvägar, kyrkor och sjöar. Det enda någorlunda billiga alternativet vore att spela pjäsen utomhus men det ger problem eftersom stycket inte tar hänsyn till rummets enhet utan hoppar hit och dit och låter en "indelning" utspelas i en annan socken. Gissningsvis har amatörskådespelarna tagit sig rätt stora friheter.
Pjäsen lär fortfarande vara världsberömd i Värmland men i övrigt anses den allmänt död och glömd. Friluftsteatrarna lever som aldrig förr men nu spelar vi hellre Shakespeare rakt av istället för nationalistiska 1800-talsepigoner. Min gissning är att pjäsen fick ett sista uppsving med folkmusikvågen på 1970-talet. Utgåvan jag läst är som sagt tryckt 1974 och pappa har en utgåva i sin bokhylla.
Vad som framförallt slår mig är att perspektivet är helt omvänt i förhållande till dagens (eller rättare sagt 70-talets). Eller faktiskt omvänt till "gamla tiden" såsom Ibsen, Strindberg och proletärförfattarna lärt oss att se det.
Redan när jag läst första scenen fällde jag min dom: "Det här är som en Ibsen-pjäs fast tvärtom". Det visade sig i stort sett stämma.
Grundkonflikten ligger i att den välbärgade bonden/nämndemannen av misstag (påstår hans tjänstefolk) avverkat en skog han inte äger. En torpare var nedrig nog att sätta dit honom och det kunde gått illa men "som tur var" var bonden så rik att han kunde köpa sig fri.
Detta är mycket snarlikt det grundläggande brottet i Ibsens "Vildanden" där det lett till en man berikats och att en annan man - hans kompanjon - fått sitt liv krossat och lever med sin familj i små förljugna omständigheter.
Här spelar det däremot bara roll som bakgrund till osämjan mellan bonden och torparen vilket är ett hinder när deras barn vill gifta sig. Brottet diskuteras egentligen aldrig mer. Nämndemannen tycker troligen fortfarande synd om sig själv för att han åkte fast när pjäsen är slut, även om en försoning ingåtts under galgen.
Det är stor skillnad på att vara bonde och torpare i "Värmlänningarna". Det är till och med skillnad på att vara dräng åt en bonde och dräng åt en torpare. För att inte tala om åt en patron! I första scenen drömmer bondens dräng och piga om att de ska kunna gifta sig och bli statare hos brukspatronen. Det är fint att vara rik, och även om hjälten slänger ur sig någon plattityd om att dygden är viktigare så är det så det är. Visserligen revolteras det en aning mot föreställningen att äktenskapets syfte är att öka en befintlig förmögenhet men respekten för den sociala och ekonomiska överheten är enorm. Det är så fint med rikt folk! Och tänk så ädla de är som nedlåter sig att tala till en! Att det faktiskt är patron som uppträder som deus ex machina och drar upp de unga tu från drunkningsdöden är ingen slump.
Likaså är kärleken till kungen omätlig. (Torde egentligen vara Karl XIV Johan som åsyftas, även om han dog två år innan pjäsen hade premiär.) Tänk, en gång for han förbi på vägen till Norge och stannade och frågade vem som hade den vackra gården! Och bonden fick skaka hand med honom och har sedan dess inte tvättat högernäven. Skulle det bli krig skulle de allesammans ta sina yxor och vördsamt be att få slåss för majestätet.
Överhetsrespekten gäller även budet om att hedra sina föräldrar. Det är en synd att säga emot dem, även om de har uppenbart fel. Och även om hjälten vägrar gifta sig och därmed bryter med sina föräldrar lyder han genast deras instruktioner och ger sig iväg för att hälsa på en gammal släkting så att de kan ta ut lysning för honom i smyg. Pjäsen skulle inte gå att spela på modernt sätt idag, annat än som omplacerad till vad vi uppfattar som en hederskultur, och då tvivlar jag på att vi skulle acceptera dess moral.
Det är också en tid då folk gladeligen går några mil extra på söndagsmorgonen för att få höra en bättre präst. (Ett historiskt fenomen som prästerskapet hade starka synpunkter på, men oftast var det nog framförallt ett sätt för ungdomar att träffa andra ungdomar, lite som våra festivaler.)
Egentligen är det inget underligt med pjäsens ideologi. Den låtsas vara folklig kultur men är egentligen skriven i kretsen kring Geijer. Primärpubliken är uppenbart stockholmare - det finns många skämt om hur lite värmlänningarna förstår sig på huvudstaden och i ett sammanhang ikläds publiken rollen som patrons fina gäster från Stockholm.
Men folk älskade det här. Även i landsorten. Även de svenskar som utvandrat till amerikat trots att det är en provkarta över precis de hierarkier som Moberg skildrat hur emigranterna flydde ifrån.
(Pjäsen har också filmats flera gånger. Två gånger 1910 - vilket inte är illa eftersom det är en musikal och filmerna torde varit stumma.)
Det finns antagligen förklaringar. De får varann. Det är en komedi (må vara att den är bygd på en tragedistomme). Man måste väl få ha lite roligt någon gång. I samband med Åsa-Nissefilmerna har det påpekats att folk hellre avnjuter dåligt genomförda verk av en sort de tycker om än mästerverk i en genre de inte tycker om.
Men det är ändå något att grubbla på.
U.J.
I början av veckan fick jag en faksimilutgåva av "Wermlänningarne" i klorna. Enligt loggen är jag den femte personen om lånat exemplaret sedan 1975 (utgivningsår 1974). Det ska tas med en nypa salt för ofta står 1975 felaktigt som lokaliseringstillfälle pga någon systemomställning men det gäller definitivt de senaste tio åren.
Ändå är Värmlänningarna en av Sveriges allra framgångsrikaste och mest älskade pjäser. Den hade premiär på Kungliga teatern 1846 (vilket om jag minns rätt betyder Operan - så har den också underrubriken "sorglustigt tal- sång och dansspel") men har följts av drivor av uppsättningar ute i landet. Min syster har läst någonstans att ALLA kringresande teatersällskap hade Värmlänningarna på repertoaren kring sekelskiftet. Gick den planerade pjäsen dåligt satte man upp Värmlänningarna kvällen därpå istället. Då gick byn man ur huse och teatergruppen gick runt ekonomiskt.
Att det är en opera kan man förresten se i scenanvisningarna som är uppbyggda i flera, rätt komplicerade lager och bland annat ska innehålla landsvägar, kyrkor och sjöar. Det enda någorlunda billiga alternativet vore att spela pjäsen utomhus men det ger problem eftersom stycket inte tar hänsyn till rummets enhet utan hoppar hit och dit och låter en "indelning" utspelas i en annan socken. Gissningsvis har amatörskådespelarna tagit sig rätt stora friheter.
Pjäsen lär fortfarande vara världsberömd i Värmland men i övrigt anses den allmänt död och glömd. Friluftsteatrarna lever som aldrig förr men nu spelar vi hellre Shakespeare rakt av istället för nationalistiska 1800-talsepigoner. Min gissning är att pjäsen fick ett sista uppsving med folkmusikvågen på 1970-talet. Utgåvan jag läst är som sagt tryckt 1974 och pappa har en utgåva i sin bokhylla.
Vad som framförallt slår mig är att perspektivet är helt omvänt i förhållande till dagens (eller rättare sagt 70-talets). Eller faktiskt omvänt till "gamla tiden" såsom Ibsen, Strindberg och proletärförfattarna lärt oss att se det.
Redan när jag läst första scenen fällde jag min dom: "Det här är som en Ibsen-pjäs fast tvärtom". Det visade sig i stort sett stämma.
Grundkonflikten ligger i att den välbärgade bonden/nämndemannen av misstag (påstår hans tjänstefolk) avverkat en skog han inte äger. En torpare var nedrig nog att sätta dit honom och det kunde gått illa men "som tur var" var bonden så rik att han kunde köpa sig fri.
Detta är mycket snarlikt det grundläggande brottet i Ibsens "Vildanden" där det lett till en man berikats och att en annan man - hans kompanjon - fått sitt liv krossat och lever med sin familj i små förljugna omständigheter.
Här spelar det däremot bara roll som bakgrund till osämjan mellan bonden och torparen vilket är ett hinder när deras barn vill gifta sig. Brottet diskuteras egentligen aldrig mer. Nämndemannen tycker troligen fortfarande synd om sig själv för att han åkte fast när pjäsen är slut, även om en försoning ingåtts under galgen.
Det är stor skillnad på att vara bonde och torpare i "Värmlänningarna". Det är till och med skillnad på att vara dräng åt en bonde och dräng åt en torpare. För att inte tala om åt en patron! I första scenen drömmer bondens dräng och piga om att de ska kunna gifta sig och bli statare hos brukspatronen. Det är fint att vara rik, och även om hjälten slänger ur sig någon plattityd om att dygden är viktigare så är det så det är. Visserligen revolteras det en aning mot föreställningen att äktenskapets syfte är att öka en befintlig förmögenhet men respekten för den sociala och ekonomiska överheten är enorm. Det är så fint med rikt folk! Och tänk så ädla de är som nedlåter sig att tala till en! Att det faktiskt är patron som uppträder som deus ex machina och drar upp de unga tu från drunkningsdöden är ingen slump.
Likaså är kärleken till kungen omätlig. (Torde egentligen vara Karl XIV Johan som åsyftas, även om han dog två år innan pjäsen hade premiär.) Tänk, en gång for han förbi på vägen till Norge och stannade och frågade vem som hade den vackra gården! Och bonden fick skaka hand med honom och har sedan dess inte tvättat högernäven. Skulle det bli krig skulle de allesammans ta sina yxor och vördsamt be att få slåss för majestätet.
Överhetsrespekten gäller även budet om att hedra sina föräldrar. Det är en synd att säga emot dem, även om de har uppenbart fel. Och även om hjälten vägrar gifta sig och därmed bryter med sina föräldrar lyder han genast deras instruktioner och ger sig iväg för att hälsa på en gammal släkting så att de kan ta ut lysning för honom i smyg. Pjäsen skulle inte gå att spela på modernt sätt idag, annat än som omplacerad till vad vi uppfattar som en hederskultur, och då tvivlar jag på att vi skulle acceptera dess moral.
Det är också en tid då folk gladeligen går några mil extra på söndagsmorgonen för att få höra en bättre präst. (Ett historiskt fenomen som prästerskapet hade starka synpunkter på, men oftast var det nog framförallt ett sätt för ungdomar att träffa andra ungdomar, lite som våra festivaler.)
Egentligen är det inget underligt med pjäsens ideologi. Den låtsas vara folklig kultur men är egentligen skriven i kretsen kring Geijer. Primärpubliken är uppenbart stockholmare - det finns många skämt om hur lite värmlänningarna förstår sig på huvudstaden och i ett sammanhang ikläds publiken rollen som patrons fina gäster från Stockholm.
Men folk älskade det här. Även i landsorten. Även de svenskar som utvandrat till amerikat trots att det är en provkarta över precis de hierarkier som Moberg skildrat hur emigranterna flydde ifrån.
(Pjäsen har också filmats flera gånger. Två gånger 1910 - vilket inte är illa eftersom det är en musikal och filmerna torde varit stumma.)
Det finns antagligen förklaringar. De får varann. Det är en komedi (må vara att den är bygd på en tragedistomme). Man måste väl få ha lite roligt någon gång. I samband med Åsa-Nissefilmerna har det påpekats att folk hellre avnjuter dåligt genomförda verk av en sort de tycker om än mästerverk i en genre de inte tycker om.
Men det är ändå något att grubbla på.
U.J.
posted by Urban at 9:24 fm
1 comments
