Fiktiv människohandel

Nu är det klart. Jag har sålt Törnrosa för ett par skor. (Det slog mig försent att jag borde skrivit om Askungen istället.) I ett nummer av Borås Tidning kommer jag snart att avslöja alla snaskiga detaljer om våldtäkterna, otroheten och de stormiga striderna mot svärmor.
Denna skamlösa exponering markerar ett viktigt steg i min karriär.

Det gör tre artiklar i år. Nästa år blir de förhoppningsvis fler.

F ö kommer årets ekonomiska resultat att spränga 100 000-strecket för första gången. Jag har tjänat pengar som aldrig förr men likt förbaskat läcker ekonomin som ett såll. Flisen har flödat in och periodvis har jag arbetat som aldrig förr men det bestående resultatet från 2007 är ändock att jag har 45 000 mindre än när jag började. Men kul var det.


U.J.

Vad är egentligen cancerfonden bra för?

Vad är egentligen cancerfonden bra för?
Både glädjande och beklämmande läsning: vår givmildhet ökar tydligen. Bra så långt. Även om beloppet är rätt lågt, bara sisådär en tusing om året per hushåll i ett av världens rikaste länder.
Mest beklämmande är väl att den största mottagaren är cancerfonden. (När artikeln låg kvar på DNs förstasida illustrerades den förresten av den där bilden på den rosafärgade globen.)
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att cancer är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag tror inte heller att cancerfonden på något sätt försummar sin viktiga uppgift. Jag har själv skänkt pengar dit i samband med farfars begravning. (Nej, han hade inte cancer, men han var rädd för att få.)
Men jag skulle väldigt gärna se andra proportioner. Av flera skäl.

Jag har ju nyss skällt på Rosa bandet och jag blir mer och mer övertygad.

Varför upplever vi till att börja med - i ett av världens rikaste länder med hög utbildningsnivå och ett ganska stort skattetryck- att vår egen givmildhet ska vara avgörande i kampen mot en av våra vanligaste dödsorsaker? Visst är det fint att många vill hjälpa staten att hjälpa men det här är urtypen på ett sådant gemensamt problem som är anledningen till att vi har offentlig administration.

För det andra måste det vara ett väldigt ineffektivt sätt att förbättra världen. Om man skänker tusen kronor till en internationell hjälporganisation kan det räcka till att fördriva TBC från en hel by, gräva en brunn, utrusta två portabla skolor eller ge tre mikrolån som vart och ett resulterar i ett familjeföretag.
Ger man tusen kronor till cancerforskning torde det inte räcka till att finansiera en forskardag för en läkare.

För det tredje är definitionen av välgörenhet att man ger något till någon annan utan hopp om gentjänst. Jag tror inte att det är vad man gör när man skänker pengar till cancerforskning. Forskning tar lång tid och den som idag är sjuk har mycket liten chans att få någon nytta av de pengar som doneras just nu. Det är långsiktig verksamhet som framförallt kommer morgondagens cancerpatienter till del, och eftersom cancer är en av våra vanligaste dödsorsaker är det ju stor risk att just du och jag kommer att drabbas...
Att skänka pengar till cancerforskningen är inte att idka välgörenhet. Det är att försöka hålla sin dödsångest på avstånd. En sorts hälsomässig motsvarighet till pensionssparande.

Ge gärna en slant till cancerfonden i jul (om nu julen ska vara någon särskild anledning till det). Det är de värda och vår skuld till världen är oändlig. Men ge då minst lika mycket till någonting som faktiskt gör livet bättre för okända och deras barn och som du själv aldrig kommer att se resultatet av. Ge i det fördolda, låt inte den ena handen veta vad den andra handen gör, som det står skrivet.

U.J.

Bredvid katastrofen

Häromkvällen brann grannhuset. Jag satt och läste korrektur och hade nog kunnat missa det helt men Sofia fick syn på utryckningsbilarna och kort därefter kunde man se varenda sten i skogen under oss i det starka eldskenet. Hela vinden brann bort. Huset brann bokstavligen som en fackla.

Små brandmän på höga stegar och små vattenstrålar mot elden. Det blåste och snöade och vinden låg inte inte åt vårt håll men vi hörde knastret genom vårt fönster ändå.

Jag irrade ut och drev omkring i folksamlingen. Kidsen som sa "nu missade du det häftiga". Kidsens kompisar som sa "vad har du nu gjort? Smygrökt?" och alla dessa som fotograferade och filmade. (Skulle inte förvåna mig om branden finns på youtube.) Oro och fascination kring ett fladdrande avspärrningsband.
Jag erkänner att jag tänkte tanken på att ta med kameran men när jag såg alla därute var jag glad att jag inte gjorde det. Det är något äckligt med en tid då reaktionen inför en allvarlig olycka i närheten är att det ger chansen att bli dagens läsarbild i morgondagens aftonbladet.

Det flög gnistor och flagor i luften. Brinnande bråte rasade över kanten och sotade fönstren på vånarna under. Ett tjockt segment (en balk?) hängde länge rakt ned utmed väggen. Någon sorts droppar (olja?) brann upp på vägen mot marken.

Man får några tankeställare. Jag försöker i regel vara väldigt rationell vid spektakulära händelser men nu har jag allehanda underliga företställningar, trots att jag själv inte är berörd och att egentligen ingenting hände. (Diverse skrot på en vind brann upp. Några lägenheter fick skador av rök och vatten men ingen kom till skada och vindens betonggolv visade sig vara mycket stabilt.)
Jag tänker på bilderna som togs med mobilkamerorna i natten och ser hur vi förtvivlat försöker hejda och besegra tiden. Fast jag är inte mycket bättre. Jag inpräntar noga så mycket jag kan i minnet och räknar med att det kommer till nytta längre fram.

U.J.

Strindberg och det rosa bandet

Vi som sats att leva som självutnämnda kulturväktare i denna ruttna tid har det inte alltid så lätt. Blir det för svårt kan man ju åtminstone fråga sig: WWSD?
What Would Strindberg Do?

Det är fortfarande gott om folk i rosa bandet-broscher på stan och idag när jag var på väg till simhallen slog det mig att Strindberg skulle ha HATAT det rosa bandet.
Jag tror egentligen inte att han skulle ha något emot syftet. Han skulle nog inte vara oresonlig om att bröstcancer är en svår sjukdom som vållar mycket lidande. Vissa perioder av sitt liv skulle han nog till och med kunna gå med på att det finns orättvisor i hur forskningsmedel fördelats mellan studier om kvinnliga respektive manlig sjukdomar. (Jag är ingen Strindberg-expert men vist vore det roligt att tänka sig honom som medlem i 1,6-miljonersklubben?)
Däremot skulle ha vråla av vrede när han såg hur vi bär vårt engagemang som en orden på bröstet.
För ett tag sedan var jag i en sportaffär och såg rosa vattenflaskor till salu, där 20% (rätta mig gärna) skulle gå till Rosa bandet. (Det måste alltså ha handlat om sisådär fyra kronor, handlaren avstod troligen inte från någon vinst alls.) Att vi skulle bära omkring på sådana moraliska troféer på motionsinrättningarna skulle nog passa i 2008 års version av Röda rummet.

Den gemensamma nämnaren kring allt med bandet är att det så att säga är mycket skrik och lite ull. Om det nu vore så viktigt skulle väl alla sätta in tusen kronor på ett giro och så vore saken ur världen. Om det kom en tusenlapp från varje svenskt hushåll skulle det innebära ett par miljarder. Nu fånar sig bandet och sätter in färgannonser för att tacka för några hundratusen.

Just Röda rummet innehåller en svidande rolig och skrämmande uppgörelse med vissa sorters välgörenhet genom skildringen av grundandet av en välgörenhetsfond som helt tycks handla om ersättning till förvaltare och borgerskapskvinnor som vill skriva in sig i historien till priset av några småslantar och ett par strumpor. När jag läste historia 1 fick jag delar av det kapitlet uppläst vid en föreläsning och det berövade mig för all framtid respekten för hemmafruar i allmänhet och sådana som säger sig ägna sig åt välgörenhet i synnerhet.

Hade Strindberg varit hos idag hade han skrivit en glödande novell i BLM (som fortfarande hade funnits kvar om Strindberg varit hos oss) som fått de där skära snörena att rullas ihop för gott.

U.J.

Stackars Hjalmar!

Jag läser alltså omigen Hjalmar Gullbergs översättning/tolkning av Gåsmors sagor, vilket jag rekommenderar till alla och envar. Jag gillar det här materialet såpass mycket att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att komma tillbaka till det vart femte år under resten av mitt liv och varje gång skriva en ny, lite djupare artikel. Eftersom Gullbergs bok är en primärkälla i fallet och då den också är mycket nätt och trevlig är jag lite frestad att skaffa mig ett exemplar.
Eftersom boken kom ut på femtiotalet gick jag in på antikvariat.net där jag hittade följande notis:

PERRAULT, CHARLES: Gåsmors sagor. På svenska och med en saga om sagoberättaren av Hjalmar Gullberg. Norstedts 1955. Liten 8:o. 129, (2) s. Häftad. Delvis ouppskuren. Dedikation "Margit Abenius från vännen sagoövers. 1955". Ett par små fläckar på ryggen.

Ouppskuren! Om Gullbergs ande läst det här antar jag att han sagt upp bekantskapen med "vännen" Abenius.

U.J.

Krasslig men funkis

Idag har jag haft ont i huvudet efter ett par dagars rumlande (igår var vi tex ute på en sjutimmarsprommenad och köpte en mössa) och därför hållit mig inomhus och läst Happy Sally, som jag varit på väg att läsa sedan våren 2004.

Och så har jag hört på kulturprogram för ungdom efter tips från fantasin. Det var rätt olidligt. Jag är tydligen inte van vid glättiga kanaler som p3 längre. Programledaren säger rätt bekanta och något ansträngda (om än säkert ärliga) saker som:
-Kultur kan förändra ditt liiiiv men det är många som inte bryyyr sig.
Sedan blir det intervju med någon bloggare i en minut och sedan spelar de en låt av Melody Club.
(Jag är ovan vid musikprogram som spelar hela låtar. Jag lyssnar egentligen bara på Spanarna numera - medan jag stryker - och ser mest musik som något som ger programledarna en minut till att dra efter andan och byta papper.)

Programmet handlar mest om folk under 20 år men även gamlingar som Johanna Thydell (som den senaste veckan, liksom jag har fyllt 27 år) får vara med och inspirera.
Och så fantasin, som är anledningen till att jag lyssnar. Och det är kul att höra dem och de gör väl bra ifrån sig, även om de får tidningen att verka som någon sorts ungdomsprojekt, vilket jag aldrig uppfattat det som. Det viktigaste när man startar en tidskrift verkar hursomhelst vara att registrera en studiecirkel för då får man flis att trycka för.
Säkert mycket sant och jag känner ju folk som kommit på liknande trick. Samtidigt undrar jag lite hur det är att vara studiecirkelstödsfördelare nuförtiden.

Och så borde jag nog bli lite sur på mig för att jag gnäller på folk på radio istället för att åstadkomma någonting själv. Varför gör jag inget?
När jag skriver min självbiografi kommer jag säkert att vara rasande på mig själv när jag skriver om den här perioden. Jag har ju tid och någon sorts legitimitet. Varför går jag bara inte upp klockan fem på morgonen och sätter mig och skriver den stora romanen? Istället för att gå upp klockan halv sju och sätta på gröt?

Mitt eget svar är att det beror på att jag inte lyckats frigöra mig från gamla projekt som inte känns angelägna längre men ändå blockerar mig eftersom de tynger samvetet. Det börjar nog bli dags att göra slut på det nu.

U.J.

Allt man kan önska sig

Jag är ju en dålig nätshoppare men ibland tittar jag iallafall in på Ginza. De har visst någon box-kampanj nu och jag lade en stund igår på att ögna igenom utbudet.
Det var lite berusande. Och en svår frestelse.
Där fanns boxar med Stålmannen IV, den bra Zorro-serien och jag vet inte allt. Och allt sådär lagom i pris att jag nog skulle ha råd med det om jag fick jobb eller skrev en extra artikel.

Och jag måste försöka skjuta det ifrån mig. När skulle jag se på dem? Jag som är så dålig på att se på film i vanliga fall. Det blir inte direkt lättare av att det här är sådan film som jag får se ensam och så himla mycket ensamtid har jag inte. Det skulle faktiskt krävas en stor förändring av mitt liv (som en allvarlig olycka med vidhängande sjukpension eller liknande) för att det skulle vara lönt för mig att äga sådana här saker. Och det vill jag faktiskt inte.

Det moderna livet kännetecknas av att vi kan få allt vi pekar på, och den moderna insikten är att vi i regel inte har någon nytta av det.

U.J.

Listan 2007

Det finns två syften med denna blogg. Dels är det en håll-koll-på-blogg som en handfull bekanta kan titta till då och då ifall de vill veta vad jag håller på med. Dels är det ett förhållandevis ogenerat sätt för mig att distribuera mina önskelistor.

Som jag tidigare skrivit finns det egentligen inga anledningar eller ursäkter att ge mig presenter men eftersom några säkert kommer att försöka iallafall kommer här årets upplaga.

Utan inbördes ordning:

* Medlemskap i SFIS
* Winnerbäcks Daugava
* Prenumeration på Kapten Stofil från och med nr 29. (Jag har alltså höstens dubbelnummer)
* Förnyad prenumeration på Fantasin
* Att pengar skickas till välgörande ändamål, framförallt till projekt som stödjer miljö och jämställdhet som är två av vår tids ödesfrågor och aldrig kommer att kunna lösas med hjälp av småskaligt entrepenörsskap.
*(Fortfarande):Ovidius Naso. Ovidius Metamorphoser. Förvandlingar i femton böcker av Publius Ovidius Naso i fullständig svensk tolkning av Harry Armini. Utgiven på uppdrag av Svenska Akademien under redaktion och med inledning av Tönnes Kleberg och med register av Bror Olsson. Allhem, Malmö 1969. - en raritet tillgänglig för ynka 750 pix på Ryös Antikvariat i Stockholm, enligt www.antikvariat.net =) Förkortade upplagor är räknas inte.
*Att borgarna skärper sig.
*Biljetter till Jekyll&Hyde i Stockholm
*Biljetter till My Fair Lady i Göteborg, och gärna sällskap för den delen.
*Chicken pox-skivor (alla utom den där som heter något med Poker Game).
*Medlemsskap i Rydbergsällskapet.

Framförallt är jag lycklig så länge jag slipper få någon mobiltelefon. Jag behöver inte heller någon ny almanacka för 2008.

Det finns ytterligare några idéer. Jag har planer på att önska/skaffa en hemsideadress, läsdagböcker, SH3, och (till våren) ett gymkort men det återstår vissa efterforskningar så jag återkommer vid ett senare tillfälle.

Jag har hursomhelst fått en fin present av staten. En resa till Falun och guidning i lasarettets bibliotek. Jag sattes på vågen. Vet inte om jag höll måttet. Det var hursomhelst trevligt och spännande. Och så hann jag läsa nästan en hel roman av Hemingway på tåget.

U.J.

Ett svenskt revylejon

Bilderna [...] göra knappast sångaren rättvisa. Det blev alltid något
stelt över Rolf framför kameran. Skiftningarna i hans ansikte voro lika många
som i hans röst, men de kommo spontant. Och som den hederliga svensk Ernst Rolf
var tyckte han inte riktigt om att >>agera>> framför kameran, fast
naturligtvis hans yrke många gånger fodrade det.

(ur: Rolfs visor: ett urval av Ernst Rolfs populäraste schlagers 1912-1932 (1933) )

I boken illustrerades utsagan med något äldre bilder men jag är övertygad om att Rolf inte blev ohederligare eller osvenskare med åren.

U.J.

Bängolotto

Det står nog inte mycket om Bingolotto i bloggosfären. Det är rätt så precis tio år sedan det försvann ur det allmänna intresset och bloggandet var jämförelsevis marginellt på den tiden.
På sätt och vis är det kanske lite synd.

Själv har jag sett en handfull program de senaste åren, det är en av de mer skruvade effekterna av mitt jobb som personlig assistent. Jag tror inte det funnits en minut då jag inte velat stänga av men programmet sänds åtminstone på helger och för hundra kronor i timmen - efter skatt - kan jag stålsätta mig.

Samtidigt kan jag i efterhand känna en sorts tacksamhet för detta tvångstittande. Programmet är en ständig källa till ofrivillig absurd komik. En malström av splittrade uttryck och smakyttringar flimrar förbi. Igår satt fyra sympatiska damer och åt middag som Leif Mannerström lagade åt dem och det hördes att det spelades opera-arior i bakgrunden. Det var bara det att när de fick in en ny rätt sisådär en gång i timmen gällde det att äta snabbt för den som gissade sämst på hur många bollar det fanns i en rink fick gå därifrån.

Vi får också en fin uppvisning i folklig humor, där en felringning kan få publiken att storskratta (Brynebrinks regerar!). Hade det hänt för tio år sedan hade det kommit i tidningen och kanske kommit med på någon kasett med "Lokets bästa". Nu blir det nog bara något som snackas om på fikarasterna, om ens det.

Och - bäst av allt - uttrycken: ibland skär det sig så att man nästan kan tala om dekonstruktion, eller misstänka att manusförfattaren förläst sig på Samuel Beckett.
Plötsligt kan programledaren säga något i stil med:
- För att lindra själens obotliga ensamhet ska vi spela tvåans bingo.
Sedan ska det lottas ut resor. De tittare som finns kvar och som inte är pensionärer är troligen väldigt mycket arbetarklass och har nog väder och solande som stora intressen. Vad är bättre än att lotta ut resor till Grekland? Programledaren:
- Och när ni kommer dit ska ni ta fram Homeros Illiaden och läsa om Hektor och hans tal till Andromake. Det är det vackraste som skrivits om kärlek.

Kanske finns här en dold tragedi. Kanske är vår programledare en misslyckad kulturvetare som desperat semaforerar: "Se Christoffer Barnekow i mig!" medan han trampar ned sig allt djupare i tv-lekarnas våtmarker.
Men säker kan man inte vara. På slutet ska Christer Sjögren sjunga "Old man river" och programledaren ser mysigt stämningsfull ut och säger något i stil med att "nu ska Christer sjunga så att man ryser".

På låtsas och på riktigt?

Vem är du, vem är jag?

U.J.