Vad är egentligen cancerfonden bra för?

Vad är egentligen cancerfonden bra för?
Både glädjande och beklämmande läsning: vår givmildhet ökar tydligen. Bra så långt. Även om beloppet är rätt lågt, bara sisådär en tusing om året per hushåll i ett av världens rikaste länder.
Mest beklämmande är väl att den största mottagaren är cancerfonden. (När artikeln låg kvar på DNs förstasida illustrerades den förresten av den där bilden på den rosafärgade globen.)
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att cancer är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag tror inte heller att cancerfonden på något sätt försummar sin viktiga uppgift. Jag har själv skänkt pengar dit i samband med farfars begravning. (Nej, han hade inte cancer, men han var rädd för att få.)
Men jag skulle väldigt gärna se andra proportioner. Av flera skäl.

Jag har ju nyss skällt på Rosa bandet och jag blir mer och mer övertygad.

Varför upplever vi till att börja med - i ett av världens rikaste länder med hög utbildningsnivå och ett ganska stort skattetryck- att vår egen givmildhet ska vara avgörande i kampen mot en av våra vanligaste dödsorsaker? Visst är det fint att många vill hjälpa staten att hjälpa men det här är urtypen på ett sådant gemensamt problem som är anledningen till att vi har offentlig administration.

För det andra måste det vara ett väldigt ineffektivt sätt att förbättra världen. Om man skänker tusen kronor till en internationell hjälporganisation kan det räcka till att fördriva TBC från en hel by, gräva en brunn, utrusta två portabla skolor eller ge tre mikrolån som vart och ett resulterar i ett familjeföretag.
Ger man tusen kronor till cancerforskning torde det inte räcka till att finansiera en forskardag för en läkare.

För det tredje är definitionen av välgörenhet att man ger något till någon annan utan hopp om gentjänst. Jag tror inte att det är vad man gör när man skänker pengar till cancerforskning. Forskning tar lång tid och den som idag är sjuk har mycket liten chans att få någon nytta av de pengar som doneras just nu. Det är långsiktig verksamhet som framförallt kommer morgondagens cancerpatienter till del, och eftersom cancer är en av våra vanligaste dödsorsaker är det ju stor risk att just du och jag kommer att drabbas...
Att skänka pengar till cancerforskningen är inte att idka välgörenhet. Det är att försöka hålla sin dödsångest på avstånd. En sorts hälsomässig motsvarighet till pensionssparande.

Ge gärna en slant till cancerfonden i jul (om nu julen ska vara någon särskild anledning till det). Det är de värda och vår skuld till världen är oändlig. Men ge då minst lika mycket till någonting som faktiskt gör livet bättre för okända och deras barn och som du själv aldrig kommer att se resultatet av. Ge i det fördolda, låt inte den ena handen veta vad den andra handen gör, som det står skrivet.

U.J.