Bängolotto

Det står nog inte mycket om Bingolotto i bloggosfären. Det är rätt så precis tio år sedan det försvann ur det allmänna intresset och bloggandet var jämförelsevis marginellt på den tiden.
På sätt och vis är det kanske lite synd.

Själv har jag sett en handfull program de senaste åren, det är en av de mer skruvade effekterna av mitt jobb som personlig assistent. Jag tror inte det funnits en minut då jag inte velat stänga av men programmet sänds åtminstone på helger och för hundra kronor i timmen - efter skatt - kan jag stålsätta mig.

Samtidigt kan jag i efterhand känna en sorts tacksamhet för detta tvångstittande. Programmet är en ständig källa till ofrivillig absurd komik. En malström av splittrade uttryck och smakyttringar flimrar förbi. Igår satt fyra sympatiska damer och åt middag som Leif Mannerström lagade åt dem och det hördes att det spelades opera-arior i bakgrunden. Det var bara det att när de fick in en ny rätt sisådär en gång i timmen gällde det att äta snabbt för den som gissade sämst på hur många bollar det fanns i en rink fick gå därifrån.

Vi får också en fin uppvisning i folklig humor, där en felringning kan få publiken att storskratta (Brynebrinks regerar!). Hade det hänt för tio år sedan hade det kommit i tidningen och kanske kommit med på någon kasett med "Lokets bästa". Nu blir det nog bara något som snackas om på fikarasterna, om ens det.

Och - bäst av allt - uttrycken: ibland skär det sig så att man nästan kan tala om dekonstruktion, eller misstänka att manusförfattaren förläst sig på Samuel Beckett.
Plötsligt kan programledaren säga något i stil med:
- För att lindra själens obotliga ensamhet ska vi spela tvåans bingo.
Sedan ska det lottas ut resor. De tittare som finns kvar och som inte är pensionärer är troligen väldigt mycket arbetarklass och har nog väder och solande som stora intressen. Vad är bättre än att lotta ut resor till Grekland? Programledaren:
- Och när ni kommer dit ska ni ta fram Homeros Illiaden och läsa om Hektor och hans tal till Andromake. Det är det vackraste som skrivits om kärlek.

Kanske finns här en dold tragedi. Kanske är vår programledare en misslyckad kulturvetare som desperat semaforerar: "Se Christoffer Barnekow i mig!" medan han trampar ned sig allt djupare i tv-lekarnas våtmarker.
Men säker kan man inte vara. På slutet ska Christer Sjögren sjunga "Old man river" och programledaren ser mysigt stämningsfull ut och säger något i stil med att "nu ska Christer sjunga så att man ryser".

På låtsas och på riktigt?

Vem är du, vem är jag?

U.J.