Presenter i det tjugoförsta seklet

(Inlägg nr 203:)

Medan jag sitter och försöker skriva alternativa jobbansökningar och ojar mig för att jag missköter mina gamla synder slår det mig att det är mindre än en månad kvar tills jag fyller år.
Det betyder en rad saker.
Åldersångest är kanske det mest kända, men eftersom jag känt mig som 27 hela året är det värsta som kan hända att jag plötsligt börjar känna mig som 28.

En knepigare sak är att jag måste önska mig saker.
Och jag önskar mig egentligen inte så mycket mer av livet. Det slog mig häromdagen att ifall jag hade ett par miljoner är det nog ungefär såhär jag skulle leva, förrutom att jag inte skulle ha dåligt samvete för mina taskiga ansökningar.

Men så fungerar inte världen. Önska sig saker bör man. Så länge jag kan minnas sade farmor att hon inte önskade sig något, att hon hade allt hon behövde och att hon redan hade så mycket saker.
Det fungerade aldrig. (Om hon, och alla andra som säger så, faktiskt ville att det skulle fungera är en öppen fråga.)

Lämnar man så mesiga svar blir det lite väl många krukväxter, porslinshundar och ugnssäkra formar (förrådet är fyllt, tack så mycket). Ska man se fint på så är det ett tecken på att människor vill visa sin tillgivenhet.

Men det är något problematiskt med presenter. Erik uttryckte det väldigt kärnfullt förra julen:
- Om vuxna människor vill ha saker så skaffar de väl dem.
Så sant som det är sagt.

Jag var en gång och letade efter en present i jobbsammanhang. Vi drev omkring i ett gudsförgätet pseudovaruhus i Ulricehamn utan någon som helst aning om vad vi letade efter. Vi fick syn på någon presentlåda stora vinglas och chefen tittade -hm det kanske kunde vara något- men konstaterade att det var för dyrt och vi gick vidare.

Den sortens presentshopping är inte snällhet. Det är inte tillgivenhet. Det är att förolämpa mottagaren och hennes hem. Det är att, utan någon som helst grund, säga sig ha bättre koll på vad som hushållet behöver och vad som passar än den boende själv. Den som dricker vin ser väl till att ha vinglas hemma? Om någon inte har tolv par matchande bestick kan det mycket väl bero på att han inte upplever något behov av det.

Det är svårt med presenter.
I julas sade vi slutligen upp presentbytandet med några av kusinerna. Det var skönt eftersom det raderade hälften av mina julklappsbekymmer men det kändes också lite som ett misslyckande.
I deras fall har jag tyvärr lite dålig koll på vad de roar sig med till vardags och den lilla koll jag har är inte till mycket hjälp.
Och fallet visade på presentandets dilemma.
Goda och någorlunda enkla presenter är materialla manifestationer av immatriella nöjen. Det vill säga stora upplevelser för hjärnan förpackade i en bok eller skiva.
Det är bara det att vi lever i en tid när vi redan har alla immatriella nöjen vi pekar på. Alla böcker och många skivor finns på biblioteket och all musik och film går att ladda ned.

Jag kan se ett försonande drag med den här prylfetischistiska rotationen och det är att det ger människor nya uppslag. Jag har fått väldigt många av skivorna jag tycker om, men jag tror inte att jag skulle köpt dem på egen hand. Presenter är ibland en möjlighet att vidga vyerna lite grann. Den perfekta presenten är givetvis det mottagaren ville ha men inte visste fanns.
Men hur vidgar man folks vyer i längden utan att det urartar i en avbild av ens egen smak?

Ja, det här var en lång prolog. Poängen är iallfall att nu nalkar sig:
Urbans önskelista 2007.

Bäva

U.J.