En regnig dag

Resan till Mallorca var - med ett par få betydelsefulla undantag - andligen stendöd men jag har jag någon sorts uppslag som jag tror kommer därifrån. En sorts idé som inte funnit sin form:

Jag vill någon gång skriva om en ung man som har de där stora konstnärsdrömmarna som vi alla har, han vill förtvivlat gärna bli romanförfattare och kan faktiskt inte tänka sig något annat. Han vet rentav att han är utvald att bli vår nye Strindberg. Romanen sveper sedan flyktigt över de kommande åren i hans liv då han succesivt inser att han inte har vad som krävs, att det finns andra som är betydligt lämpligare och bättre på att skiva och beskriva världen än vad han är. Romanens senare del handlar om hur han finner sig tillrätta på en betydelsefull men mindre ärorik plats i samhället (jag tänker mig att han börjar arbeta som växeltelefonist eller på systembolaget) och finner att livet även där kan vara väl värt att leva. (Och här: det är viktigt, ska ingenting fuskas bort.) Att man kan leva lycklig i sin lilla vrå av världen, försiktigt bidra till att göra den lite bättre och nöja sig med det.
Det är den bok som jag helst vill läsa just nu och det är den bok som det här landet behöver.

Dagens dikt är skriven av Kristina Lugn och citeras från Martina Lowdéns Allt:

Jag vill inte tala med jourhavande medmänniska. Jag vill inte tala med
akut- och kristeamet. Jag vill att mörkrets furste kommer och undertecknar mitt
frånvarointyg.

Och ja, det är ungefär så det är.

U.J.