Från ett projekt mot ett annat

Jag sitter hemma och skriver på en novell för en gångs skull. Då ringer telefonen. Det är min redaktör (från ERL-antologin). Skriften har kommit. Det kommer att ligga exemplar här och vänta på mig när jag kommer hem från Mallorca. (Min inställning till att åka till Mallorca skiftar ungefär tre gånger om dagen. Jag har hittills tyckt att det är ett arbetsläger - "Sommargulag"- men börjar nu tycka att det kanske kan bli ganska ok.)
Och medan jag pratar tänker jag på essän jag ska skriva och förhoppningsvis publicera. Och jag får höra att det kan bli problem med tillgången till bild och jag inser mer och mer att essän mycket väl kan bli mitt avskedstal till sällskapet. Ett socialt självmordsbrev.
(Nejdå, jag tror inte att jag kommer att skriva något som inte min redaktör klarar men vi får väl se hur det går med andra.)

Det är principiellt intressant. Måste man idolisera författare man tycker om? Kan vi inte vara överens om att vi gillar dem så att vi sedan kan snacka skit om dem i lugn och ro?
KAN man vara med i Strindbergssällskapet och tycka att "Röda rummet" är väldigt rolig men fruktansvärt dålig som romankonstruktion? (Det är den.)
Mitt svar är ja. Det kan ha att göra med att jag är statskyrkligt uppfostrad medan litteraturrörelser lätt blir väckelser. Sådana som jag bryr oss inte så mycket om väckelsen - det är ju redan avklarat eller sker löpande - utan bryr oss istället om vad vi kan göra med det vi redan har konstaterat.
Jag blir säkert blyg om jag ställs till svars på nästa årsmöte men som det känns nu vill jag häda mig hes. Jag står på kanten till att falla ut och vill dansa en vild tarantell.

Och det är faktiskt ohyggligt roligt att känna sig vild och upprorisk och storma på i ett sådant här vattenglas. Det ger mig en aning om varför folk blir revolutionärer i den stora världen.

U.J.