anti-åldersångest

Häromdagen blev jag frågad om jag hade åldersångest. Det har jag inte, även om jag som många andra tycker att tiden rinner iväg fruktansvärt fort. Jag har snarare ungdomsångest.
Det blev tydligt under mitt - i övrigt mycket trevliga - besök på Öland. När man hälsar på folk i sådana sammanhang får man alltid en massa frågor om vad som är på gång, vilka strategier man har, kort sagt: vad man ska bli.
Och människor har synpunkter och önskar en lycka till och ger en på något sätt intrycket av att man har framtiden för sig.

Men jag har inte framtiden för mig. Jag borde stå mitt i den. Jag är alldeles för gammal för att vara ett löfte. Jag vet inte om jag någonsin varit lovande, möjligtvis har jag verkat lovande för att bli lovande. Ett sådant löfte blir lätt en föredetting som äldre.

Jag har ingen ångest över att jag blir äldre men jag blir riktigt skrämd över hur lite livet utvecklas omkring mig under tiden.
Kom igen med alla vuxenattribut: välbetalda jobb, avbetalningar, bilar (hybrid tack), villor med vita staket, hundar. Gör ert värsta! Jag står här och vill inget annat.

Jag fyller snart 27. Det ska bli riktigt skönt. Jag har mått dåligt hela året över att jag är 27 och fortfarande inte fått examen (förrän nyligen) och jobb. Det ska bli skönt att få det avklarat.

U.J.