En dag att inte minnas

En ny påminnelse om vår outsägliga dumhet lämnas oss idag då det visar sig att en kollega inte tycker om slutet på Sophie Scholl - die letzten Tage. (Den avslutas vid giljotinen. Det är knappast behagligt men mycket effektfullt och visuellt fullkomligt oblodigt.) Jag tolkar det som att hon inte tycker om olyckliga slut och påpekar att man redan av baksidestexten till dvd-fodralet vet hur det kommer att gå. Resultat: Hon tycker att det förstör hela filmen.
Nu blir jag retlig och plockar fram hela min arsenal av kulturvetarcynismer med lätt kryddning av Göran Hägg och påpekar att vi alltid vet hur filmer slutar. Agenter lyckas alltid rädda fäderneslandet, deckare kommer alltid på vem som är mördaren, ytterst få katastroffilmer slutar med världens undergång. Vi vet bara inte riktigt på vilket sätt det ska gå som vi väntar oss.
Jag tror inte jag lyckades med förklaringen.
(Och visst, det finns filmer och böcker som är svårförutsedda och ibland kan det vara en njutning att inte ha en aning om hur det kommer att gå men det är nog undantagsfall.)
Till saken hör att Sophie Scholl skulle vara fullkomligt poänglös om den haft ett lyckligt slut. Man kan förstås önska att hon hade fått ett längre liv, men isåfall hade det inte blivit någon film.
Vad hade det varit för någon film om en flicka som sprider flygblad, sitter i pressande förhör i några dagar och sedan går hem igen? Eller rymmer på något sätt?
Nej, Sophie Scholl är en historia om den lilla människans värdighet och offer mot det stenhårda systemet. Civilkurage och mod intill slutet.
Sophie är ingen partisan, hon är inte ens uttalad antinazist utan föredrar att kalla sig "opolitisk". Även om hon hoppas att en studentrevolt ska vräka systemet över ända är grunden för hennes engagemang det omänskliga kriget på östfronten. Vid sidan om det har hon egna åsikter om "barmhärtighetsmorden" på utvecklingsstörda som hon avfärdar, med känsla och logik. Men hon, och de övriga i förbundet, är välintegrerade i det tyska samhället. Filmen kan knappast sluta på något annat sätt.

I morses när jag gick till jobbet sade jag för mig själv:
- En femma på att det inte kommer att hända någonting på jobbet idag som är värt att minnas.
Jag tror jag vann femman.
Kanske är en sak värd en anteckning: Jag har ätit punsch-sill. Bland de sex sillsorterna som fanns bland salladen på lunchhaket.
Tyvärr är smaken ganska svår att beskriva eller ens komma ihåg.
Men minnet av inläggningen är nog värt ganska exakt en femmma.

U.J.