En bieffekt av att resa

Man förändras av resa och man vet väl aldrig riktigt hur förrän det är försent.
Sommarens resor till Grönland och framförallt Finland har starkt ökat min misstro mot cover-artister.
Jag tror inte att jag tyckt illa om dem förr. Jag tyckte mest att yrket var kluvet i en gigantisk fördel och en gigantisk nackdel. Å andra sidan får man jamma musik på arbetstid, spela sin älsklingslåtar (förutsatt att man har vanlig smak) och gör det ihop med skickliga och rutinerade musiker som kan improvisera fram en halvkänd låt vid behov. Å andra sidan är det ingen som intresserar sig för det man gör.
Nu är jag inte lika tolerant längre.

Dels spelades det lite covers på Murphys i Ilulissat som inte alltid lät så bra. Det stora dråpslaget mot min musiktro kom på båten till Åbo. Sedan fick det en lite extra eftersmak när vår sista middag på Åland (och därmed vår förlovningsresa om ni inte visste det) totalhavererade eftersom vi hamnade framför en trubadur som pratade om vädret, försökte hålla fyllona på en lagom nivå och precis när vi fått vår varmrätt klämde i med "sommaren är kort".

Fast nu ljuger jag nästan. Det hårdaste slaget kom faktiskt under Ruisrock, nordens äldsta rockfestival som går av stapeln utanför Åbo. Vi satt och åt glass bredvid lokaltidningens tält och alla riktiga band var tydligen upptagna för de hade bokat in ett coverband istället som spelade Queen. Massor av Queen. Det skar i öronen något outsägligt.

Det och finlandsbåten fick mig att börja tänka om. Tänker särskilt på Finlandsgänget som försökte tolka Shakiras och vad-han-nu-heters "hips don't lie" och försökte göra den där skruvade dialogen också och gick bort sig fullständigt.

Här är min nya coverbandsparadox: Trots att man har tillgång till alla musikhits i modern tid låter det inte bra.
Och detta leder till en intressant följdfråga: Om nu den mest fantastiska låt av queen inte låter bra när man slänger ned dem hos ett finskt rockband, betyder det då att det inte hade blivit någon bra låt om det varit de som skrivit den?
Kanske finns det drivor av hits som kommit av sig. Som bara skrivits av personer som inte kan få dem att lyfta?

Ska vi kalla det "rätt sak på rätt plats" eller börja svamla om konstnärlig originalitet?

U.J.