Bredvid katastrofen

Häromkvällen brann grannhuset. Jag satt och läste korrektur och hade nog kunnat missa det helt men Sofia fick syn på utryckningsbilarna och kort därefter kunde man se varenda sten i skogen under oss i det starka eldskenet. Hela vinden brann bort. Huset brann bokstavligen som en fackla.

Små brandmän på höga stegar och små vattenstrålar mot elden. Det blåste och snöade och vinden låg inte inte åt vårt håll men vi hörde knastret genom vårt fönster ändå.

Jag irrade ut och drev omkring i folksamlingen. Kidsen som sa "nu missade du det häftiga". Kidsens kompisar som sa "vad har du nu gjort? Smygrökt?" och alla dessa som fotograferade och filmade. (Skulle inte förvåna mig om branden finns på youtube.) Oro och fascination kring ett fladdrande avspärrningsband.
Jag erkänner att jag tänkte tanken på att ta med kameran men när jag såg alla därute var jag glad att jag inte gjorde det. Det är något äckligt med en tid då reaktionen inför en allvarlig olycka i närheten är att det ger chansen att bli dagens läsarbild i morgondagens aftonbladet.

Det flög gnistor och flagor i luften. Brinnande bråte rasade över kanten och sotade fönstren på vånarna under. Ett tjockt segment (en balk?) hängde länge rakt ned utmed väggen. Någon sorts droppar (olja?) brann upp på vägen mot marken.

Man får några tankeställare. Jag försöker i regel vara väldigt rationell vid spektakulära händelser men nu har jag allehanda underliga företställningar, trots att jag själv inte är berörd och att egentligen ingenting hände. (Diverse skrot på en vind brann upp. Några lägenheter fick skador av rök och vatten men ingen kom till skada och vindens betonggolv visade sig vara mycket stabilt.)
Jag tänker på bilderna som togs med mobilkamerorna i natten och ser hur vi förtvivlat försöker hejda och besegra tiden. Fast jag är inte mycket bättre. Jag inpräntar noga så mycket jag kan i minnet och räknar med att det kommer till nytta längre fram.

U.J.