Strindberg och det rosa bandet

Vi som sats att leva som självutnämnda kulturväktare i denna ruttna tid har det inte alltid så lätt. Blir det för svårt kan man ju åtminstone fråga sig: WWSD?
What Would Strindberg Do?

Det är fortfarande gott om folk i rosa bandet-broscher på stan och idag när jag var på väg till simhallen slog det mig att Strindberg skulle ha HATAT det rosa bandet.
Jag tror egentligen inte att han skulle ha något emot syftet. Han skulle nog inte vara oresonlig om att bröstcancer är en svår sjukdom som vållar mycket lidande. Vissa perioder av sitt liv skulle han nog till och med kunna gå med på att det finns orättvisor i hur forskningsmedel fördelats mellan studier om kvinnliga respektive manlig sjukdomar. (Jag är ingen Strindberg-expert men vist vore det roligt att tänka sig honom som medlem i 1,6-miljonersklubben?)
Däremot skulle ha vråla av vrede när han såg hur vi bär vårt engagemang som en orden på bröstet.
För ett tag sedan var jag i en sportaffär och såg rosa vattenflaskor till salu, där 20% (rätta mig gärna) skulle gå till Rosa bandet. (Det måste alltså ha handlat om sisådär fyra kronor, handlaren avstod troligen inte från någon vinst alls.) Att vi skulle bära omkring på sådana moraliska troféer på motionsinrättningarna skulle nog passa i 2008 års version av Röda rummet.

Den gemensamma nämnaren kring allt med bandet är att det så att säga är mycket skrik och lite ull. Om det nu vore så viktigt skulle väl alla sätta in tusen kronor på ett giro och så vore saken ur världen. Om det kom en tusenlapp från varje svenskt hushåll skulle det innebära ett par miljarder. Nu fånar sig bandet och sätter in färgannonser för att tacka för några hundratusen.

Just Röda rummet innehåller en svidande rolig och skrämmande uppgörelse med vissa sorters välgörenhet genom skildringen av grundandet av en välgörenhetsfond som helt tycks handla om ersättning till förvaltare och borgerskapskvinnor som vill skriva in sig i historien till priset av några småslantar och ett par strumpor. När jag läste historia 1 fick jag delar av det kapitlet uppläst vid en föreläsning och det berövade mig för all framtid respekten för hemmafruar i allmänhet och sådana som säger sig ägna sig åt välgörenhet i synnerhet.

Hade Strindberg varit hos idag hade han skrivit en glödande novell i BLM (som fortfarande hade funnits kvar om Strindberg varit hos oss) som fått de där skära snörena att rullas ihop för gott.

U.J.