torsdag, februari 28, 2008

Dags igen

efter visst dröjsmål har jag fått en essä i tryck igen. Som trogna läsare minns skulle den finanisera ett par skor. Nu är skorna redan köpta men som en händelse damp försäkringsräkningen just ner och stämmer nästan på kronan med vad jag kommer att lyfta efter skatt.
Sålunda ska Törnrosa stå för liv och hälsa det kommande året. Nu ska jag enligt planerna skriva om Atterbom. Går det bra får jag väl köpa en ö för pengarna...

U.J.

söndag, februari 24, 2008

Tappade repliker

Snärtiga repliker (enligt mig själv) som jag ville sagt till Martina Lowden:

-Vi känner nästan varann. Jag har en fadder som brukar sitta bakom dig på KB.
(Raggningsreplik som är så dålig att den nästan är bra. "Fadder" är i det här sammanhanget lika med studentfadder.)

- Har du tänkt på att du med din debutbok fullständigt har vaccinerat dig mot litteraturvetare? Hur stor du än blir så kommer det inte bli några dåliga deskreptiva b-uppsatser om den!

Bubblare:
- När man läser i Allt blänker guldet i ögonen och man ser sitt eget ansikte speglat som i en antik bronsspegel. Är det avsiktligt?
(Lite väl mycket seminarium över den frågan. Både jag och mitt sällskap misstänker dessutom att hon skulle svara "ja" oavsett om hon tänkt på det förut eller inte.)

Istället blev det ett "Jag skulle också vilja ha en signatur tack." Jag är ju patologiskt blyg. Varför kommer jag aldrig ihåg det i förväg?

I övrigt en trevlig kväll. Något underligt drag av seghet här och där och -den i övrigt utmärkte - kulturredaktören förvandlades vid något tillfälle för ett ögonblick till Bengt Alsterlind i Hajk...

Stort gnäll på Posten däremot. När det var dags att äta snittar och dricka vin efteråt hade mitt inbjudningskort kommit bort igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen.

U.J.

måndag, februari 18, 2008

I väntan på inbjudan...

Enligt en löpsedel från Svensk Gamtidning som jag gick förbi häromdagen har jag och Sofia sexårsjubileum nästan precis samtidigt som Kronprinsessan Victoria och "hennes Daniel" (han heter faktiskt så).
Vi borde kanske ha parmiddag.

U.J.

söndag, februari 17, 2008

En riktig reporter har alltid kameran med!

Idag var jag på jobbets vägnar ute och gick utmed strandprommenaden i Ulricehamn. Jag trodde knappast att det skulle bli någon is på Åsunden i år men likväll har jag fått se en islossning och det är något magiskt med det. Ett skäl i sig att bo vid en sjö.
De sista isbitarna låg utmed stranden, hoppressade av vågor och vind till allehanda formationer. När de travas på varann, lutande av tyngden, blir de mörkare och svarta fjälliga stråk böljar i skummet. På andra ställen flyter stora runda skivor, som maneter.
Och här och där smälter det ihop till en gammal stadsgata, anlagd av en berusad stenläggare. Vissa partier vita av skumm, andra svarta och vassa. Och det frasar och sjunger i isresterna hela tiden.
Konst är vad det är. Jag började längta hem till Grönland.

När jag kom hem till Borås möttes jag av tutande bilar som spelade balkanmusik på hög volym och drog runt varv på varv, viftande med albanska flaggor. På parkeringen vid vårt lilla stadsdelstorg var det rentav minidisco med en bilstereo.
Körde runt och körde runt förresten: De åkte in på en gata, samlades på en parkering en stund och åkte sedan glatt tutande tillbaka igen. Och man kunde stå där och vara pösigt storsvensk och tänka: "Va? Har de inte rekat någon slinga som de kan köra? Vad är det för brist på organisation?"
I Stockholm var det tydligen 30 bilar. Proportionellt sett måste de varit betydligt fler här.

Under ingen av dagens båda minnesvärda syner hade jag kameran med, och hade jag haft det skulle jag ändå inte haft något utrymme kvar på minneskortet.

U.J.

lördag, februari 16, 2008

Okunskapens välsignelse

Ibland hör man talas om folk som inte vill veta av den skitiga verkligheten. Som inte vill tänka på något visst ämne. Jag har alltid föraktat den åsikten (i synnerhet som den gärna dök upp i samband med viktiga frågor - som miljön innan det blev inne) men nu börjar jag förstå dem. Jag har funnit en fast punkt där okunskapen är en ren välsignelse.

Jag talar givetvis om Melodifestivalen.

Det är en cirkus och just därför är det så skönt att bara stå vid sidan av och titta åt ett annat håll, låtsas som ingenting. Jag går inte i ledband. Jag låter mig inte dompteras.
Förra året kom jag att se typ fyra av sex inslag, det var ok eftersom the Ark var med men nu iår gör jag revolution och blir renlevnadsman.
Min hjärna är ren och obefläckad - och dessutom låter jag inte något fastna där.

- Har Christer Sjögren gjort en jättebra låt? Säger du det?
- Har Bert sagt något dumt? Nämen?
- Sa du något förresten? Du får ursäkta men jag tror att jag blivit lite disträ.

U.J.

Objektiv och universell synd

I princip har jag det ganska bra nu. Goda inkomster som kommer nästan utan ansträngning, stabilitet, lugn och ro.
Det stora felet är att hela tillvaron just nu går ut på att få tiden att gå - och det är per definition ett liv i synd. Det torde alla hålla med om, oavsett bekännelse och livsåskådning.

U.J.

onsdag, februari 13, 2008

Arla och Martin Luther

"En gång var karneval något man hade före en lång fasta. Ordet betyder ungefär "kött farväl". Det gällde att äta upp sig ordentligt, och det gjorde man. En riktig karneval brukade dessutom innebära ett överflöd av sång, dans och maskerad. Under medeltiden, för ungefär 1000 år sedan, karnevalsfirade vi även i Sverige före fastan. Fläsksöndagen, bullamåndagen och fettisdagen firades med dans, musik, uppträdanden, skådespel och massvis med mat. Sedan kom Luther som tyckte att frosseri var syndigt och det hela blev till en mer lagom fettisdagsbulle eller semla."

Detta är texten på dagens mjölkpaket. Rubriken: Fettisdagen, världens svenskaste karneval.
Den mytopoetiska lagomrörelsen är på marsch. Notera även att de svenska karnevalsfirandet förläggs till en tid då Sverige näppeligen var färdigkristnat och då Luthers gammel-gammel-farfar inte var påtänkt.

U.J.

fredag, februari 08, 2008

Själsonani

Det finns en liten gnista kvar av det som i vanliga fall är min själ och just nu blåser jag på den allt vad jag kan. Värmer och matar och gör allt jag kan för att få liv i skiten. Lätt desperat och kanske med rätt måttligt resultat.
Igår var det Strindbergspjäs (visserligen på jobbets tunga vägnar men jag är minst sagt medskyldig till att det blev av) och ikväll blir det god mat och Bergmanfilmer.
Och så läser jag en bok om skrivande igen. Fast jag inte borde. Bara för att jag kände för att köpa en att läsa medan jag väntade på en restaurang igår.

Vid en viss nivå är skrivandeböcker ett gift för alla som vill ha något skrivit. De borde kanske inte förbjudas men åtminstone beläggas med restriktioner:
"Vill du läsa den där boken också får du allt svänga ihop ett färdigt romanutkast först."
Den behagligaste delen med att börja jogga är som bekant att köpa skorna...

U.J.

onsdag, februari 06, 2008

Arbetsskada

Någon gång har en kollega sagt att det är mycket att tänka på i vårt jobb. Det är inte sant, även om det kan kännas så ibland. Sanningen är att man blir dum av mitt jobb. Det är säkert ett komplext samspel av flera samverkande faktorer men resultatet är tveklöst att hjärnan förmultnar.
Och nu börjar det slå till igen. Började läsa en bok om organiseringen av informationssystem på bussen hem och var snart rätt borta. Och stenografiboken jag lånade igår visar sig vara skriven på klingande kanslisvenska.
Har iochförsig läst ganska torra saker på sistone, inte minst herr Linné. (Jo, karln är väldigt frisk och rolig men hans stora kärlek till latinet och några av hans 1700-talsformuleringar gör honom tidskrävande.)
Det är nog dags för lite följdriktig chicklitt. Det passar om inte annat in ganska bra på det liv jag lever just nu.

U.J.

måndag, februari 04, 2008

Fantasi-litteratur på marsch

Jag noterar med glädje att ännu en i fantasin-gänget ska debutera. Jessica Schiefauer kommer vad det lider ge ut en ungdomsbok på Bonniers. Jag ser fram emot att få veta mer om den och läsa den. Jag mottar beskedet med kluvna (men mest positiva) känslor för det innebär att jag förlorar ett av mina favorit-gnällobjekt.
(Det är svårt det där. Jag vill verkligen unna fantasinfolket att vara sådär antijante och ha sådär supergott självförtroende men ibland vill jag bara skrika åt sådana människor:
- Shut up and write!
För man vet faktiskt inte om man är författare förrän det är försent att göra något åt saken.)

U.J.