En riktig reporter har alltid kameran med!

Idag var jag på jobbets vägnar ute och gick utmed strandprommenaden i Ulricehamn. Jag trodde knappast att det skulle bli någon is på Åsunden i år men likväll har jag fått se en islossning och det är något magiskt med det. Ett skäl i sig att bo vid en sjö.
De sista isbitarna låg utmed stranden, hoppressade av vågor och vind till allehanda formationer. När de travas på varann, lutande av tyngden, blir de mörkare och svarta fjälliga stråk böljar i skummet. På andra ställen flyter stora runda skivor, som maneter.
Och här och där smälter det ihop till en gammal stadsgata, anlagd av en berusad stenläggare. Vissa partier vita av skumm, andra svarta och vassa. Och det frasar och sjunger i isresterna hela tiden.
Konst är vad det är. Jag började längta hem till Grönland.

När jag kom hem till Borås möttes jag av tutande bilar som spelade balkanmusik på hög volym och drog runt varv på varv, viftande med albanska flaggor. På parkeringen vid vårt lilla stadsdelstorg var det rentav minidisco med en bilstereo.
Körde runt och körde runt förresten: De åkte in på en gata, samlades på en parkering en stund och åkte sedan glatt tutande tillbaka igen. Och man kunde stå där och vara pösigt storsvensk och tänka: "Va? Har de inte rekat någon slinga som de kan köra? Vad är det för brist på organisation?"
I Stockholm var det tydligen 30 bilar. Proportionellt sett måste de varit betydligt fler här.

Under ingen av dagens båda minnesvärda syner hade jag kameran med, och hade jag haft det skulle jag ändå inte haft något utrymme kvar på minneskortet.

U.J.