Förtrollande

Livet för oss på underliga vägar i en ständig kedja av konsekvenser. Kärleken förde mig till Borås, en underlig utbildning och dito arbetsmarknad förde mig till städvagnen. Från städvagnen flydde jag till Grönland och nu har Grönland - med några små mellanlandningar - tagit mig till Borås biograf där jag sett på Disney-film.

Filmen ifråga var Förtrollad och lite förtrollad är jag nog. Den fick vänliga recensioner och jag hade nog också kunnat ge den det men jag tänker inte argumentera för dess kvalitet. Jag tror egentligen inte att det är någon vidare bra film. Däremot är det en film jag hade velat skriva och det är ett annat kvalitetskriterium.

Det är bombastiskt, roligt och lekfullt och med väldigt många allusioner till tidigare Disney-filmer. Den inledande, tecknade, sekvensen har allt en gammal Disney-film ska ha - utom möjligen en något förfinad handling. Följaktligen börjar berättelsen med öppnandet av en bok - men eftersom berättelsen är postmodern kitsch är det (givetvis men ändå kongenialt) en pop-up-bok.
(Tanken att bakgrunden till filmen är att Disney-fabriken är avundsjuk på SHREK är påträngande.)

Det brakar på. Drivor av söta djur. Sliskiga, fruktansvärda sånger som arbetar sig så hårt in i hjärnan att man ändå sjunger dem på vägen hem. Musiken är dessutom skriven av Alan Menken - som även skrev musiken till Den lilla sjöjungfrun och Skönheten och Odjuret. I den riktiga världen - dit handlingen snart förflyttat sig- borde det vara farligt nära pannkaka hela tiden men det klarar sig. Delvis med hjälp av detaljerna - som den stora brokaden på handryggen på prinsens kraftiga läderhandskar.

Dessutom klarar filmen av mötet med verkligheten med lätt handlag. Sagofigurerna vänjer sig rätt snabbt vid den moderna tekniken - de är ju trots allt vana vid magi.

Allusionerna duggar som sagt tätt. På slutet kan man även ana en blinkning till Matrix - som kanske i framtidens historieskrivning kommer att utpekas som en av de stora vägröjarna för denna våg av postmoderna antiberättelser som vi faktiskt upplever nu. (I grund och botten nöjer sig den här filmen med att definiera och kontrastera "sagolandets" konventioner men i en scen märker vi ett ifrågasättande av historieberättandet som liknar det i Pirates of the Carribean. De båda filmerna är i vilket fall mer släkt än det kan verka.)

Nytt är det egentligen inte - Disney har såvitt jag förstått alltid stulit av sig själv - men det känns så. Det ska bli intressant att se hur filmen ser ut när den fått lite patina - det saknade jag faktiskt.

Så långt allt väl. Jag är lycklig och bombastisk och romantisk (dvs tycker om häftiga utspel och storslagen natur - inte blommor och sådant där larv) som det ska vara. Slutet hade sina sidor men de kan jag leva med.

Men det finns något som skaver.

Det görs inte tecknad Disney-film längre. Inte som förr. Arméerna av tecknare som ägnade åratal åt att sitta och ritade småfåglar i nästan identiska poser är avvecklade. Studion är stängd. Energin och pengarna läggs på datoranimationer istället.
Vart tecknarna tog vägen vet jag inte. Kanske fick de sparken och gick sakta hemåt i regnet. Kanske förflyttades de till någon underlig tv-serie eller någon av de uppföljare som bolaget ännu ägnar sig åt.
Menken klarar sig nog och jag vill gärna tro att han tyckte att det var roligt att sitta och skriva parodier på sin egen musik men vem vet?
Tänk om tecknarna kallades tillbaka för att göra de ca 20 minuter tecknat som finns i filmen. Tänk om de återigen förenades i den där magiska Disney-arbetar-andan som dokumentärerna inger oss. Och allt som kom ut ur det var den här skiten?
Sedan skickades de tillbaka ut i regnet igen.
Oavsett om det var så eller inte kan den här filmen ses som den sista sagan. När pop-up-boken slås ihop i slutet av filmen är det porten sagolandet som går i lås. Den här filmen är regeln till dörren. En epok och en värld begravs och i denna film har den fått en sortslagen gravsten i skimrande, rosa plast.

U.J.