På resa med Linné

Jag busspendlar ju för tillfället och får därför en del läst.

I ett av mina mer bisarra research-projekt håller jag nu på att läsa Carl von Linnés lappländska resa. Vägen är ganska strapatsrik för oss båda.

På något sätt går det faktiskt ganska bra att relatera till den unge Linneus. Vi är ungefär jämngamla (han var tjugofem när han drog norrut) och även om han var betydligt mycket mer begåvad än jag och hans uppdrag desto fräsigare tycker jag att jag känner igen spänningen jag kände inför ex-jobbet på annan ort. (För att få lite riktiga proportioner på det ska man nog lägga till Grönlandsnervositeten.) Typ:
"Nu är det slut på pluggandet. Nu är det allvar. Äntligen får man komma ut och testa allt det här. De litar på mig och de ska inte behöva ångra sig. Nu ska de banne mig få se vad jag går för. - och jag ska inte missa någonting i dokumentationen."

- Det gör han inte heller. Redan några fjärdingsvägar från Uppsala konstaterar han glatt att han hittat en sorts mossa som han känner igen från slottsbacken hemma i Uppsala.

Och så tuffar han på. Han rider förbi runstenar som han sällan stannar vid med motiveringen att de "redan är lästa". Han noterar i förbigående en hittills icke beskriven insektstyp och för små resonemang om landhöjning (fast han inte kommer så långt i tankegången) och hur jordmån påverkar växters färg. Någon gång kommer han även indirekt med något nyttigt, som att man kan rädda strandnära bebyggelse från att bli sjöarnas rov genom att plantera al i strandkanten.

Någon skogsmulle är han knappast. Nyss var han och gick i Medelpads berg med lokal guide och skrämde upp en uv varpå han grämde sig att han tvingats lämna bössan vid hästen. (Det var något intressant med dess färgteckning - jag utgår från att Carl ville ha den uppstoppad hemma på kontoret.) Han fick nöja sig med att sno några fågelungar.

Boken kan sannerligen inte anklagas för att vara lättläst. Den är omkring 210 sidor lång och 60 av dem är förklaringar av olika slag. Det månde vara hänt om de inte vore sorterade efter ämne (botaniska kommentarer, vanliga latinska ord samt förklaringar) vilket gör att man måste ha minst två fingrar i slutet av boken medan man läser. Man kommer sällan längre än 3-4 rader utan att tillfråga förklaringarna. Linné droppar latinska ord ungefär som nutida bloggare droppar engelska. Varför skriva "hackspätt" och "mossa" när man kan skriva "Picus" och "Muscus"?
Då och då blir det hela meningar och det kan se ut som lärda anspelningar men visar sig i noterna betyda ungefär "men bladen ser olika ut".

Alla förklaringar och noter är slutnoter. Hade de varit i form av fotnoter istället hade boken blivit betydligt enklare. Nu är det rätt marigt att bläddra hit och dit medan bussen kränger.

Tar jag mig till Lappland och tillbaka med karln så har jag sannerligen svettats för konsten!

U.J.