Fucking konst

Såg om Fucking Åmål i förrgår. Den har levt i mig sedan dess. Jag är nog lite kär i Agnes och Elin, men det tror jag alla homokillar och heterotjejer som ser filmen blir också.
Det var som att ha hälsat på gamla nära vänner och ha pratat om saker som man ville tänka vidare på.
Och vi har hört Modyssons rörande taffliga kommentarspår som han inte verkar ägnat en minut mer än de åttiosex som filmen varar. Då och då blir han engagerad och säger:
- Det här är en bra scen. Kolla in den här snygga zoomen.
Men det är väl värt sin tid. Och det ger en uppbruten och skön känsla att se bilderna med annat ljud. Det blir en sorts meditation över film-Åmål.

Många saker minns jag inte, och andra märker jag kanske först nu. Agnes är verkligen ensam men det hanteras med ekonomi. Hon är just ensam. Mobbingen av henne verkar mest försegå i någon sorts tanklöst förbigående. Det finns också några markörer förhindrar att det blir riktigt riktigt synd om Agnes och gör att hennes problem känns fräscha och angelägna utan att det blir en eländeshistoria. Agnes är nämligen i flera avseenden överlägsen sina motståndare.
Hon står minst två pinnar högre upp på samhällstegen och tillhör någon sorts övre, kulturellt inriktad medelklass (jag läser i manus att hennes mamma är textilkonstnär - det är nästan för mycket) och bor i eget rum i friliggande hus.
Elin bor i lägenhet i ett obemedlat område. Hon delar rum med sin syster. Deras mamma jobbar natt, troligen inom vården, och har ingen kontroll över döttrarna. De båda systrarna verkar faktiskt inte veta vem som är deras far.
Agnes har en relativt funktionell lite kärnfamilj (kanske lite ironiskt menat eftersom hennes läggning är en sorts uppror mot den normen). Där finns en tragisk generationsmotsättning men alla menar (och gör kanske rentav) väl.

Agnes är också två år äldre än Elin, vilket bidrar till att förklara skillnaden i smak mellan dem.

Klasskillnaden märks även i deras drömmar. Agnes ska bli psyklog eller författare. Elin ska bli filmstjärna.

Starkast när man ser filmen lyser dock Alexandra Dahlströms fantastiska dialoghantering:
- Ja, just det. Är det sant att du... Viktoria sa att du var.... kär i mig? För om du är det.... så är jag det också.... I dig alltså...
Och den magiska oboymonologen som knyter ihop filmen. En film som börjar med att en tjej inte får någon oboy och slutar med att hon får det.
Och så Rebecca Liljebergs fantstiska ögonspel. Utan att det blir för mycket far de där ögonen hela tiden upp och ner och fram och tillbaka och man kan se hur hennes tankar och känslor kastas hit och dit.

U.J.