Veckorevyns budskap

Det är julkortsäsong. Igår funderade vi lite på att göra egna kort (vilket vi nog inte hinner) och kom in på ämnet scrap-booking (hur det nu stavas).
Jag kom att tänka på att det är ganska bisarrt att det är en syssla som uppmuntrar folks egen kreativitet och sinne för estetik och samtidigt säljer färdiga scrap-bookiga tillbehör.
När man gör sådant borde man ju använda kvarglömda gnuggisar och klipp ur gamla Vecko-revyn.
Men jag fick erkänna att jag har svårt att tänka mig hur bilder ur vår tids veckotidningar skulle kunna se ut som något annat än lekis-collage. Bilderna känns blaskigare och har mindre laddning. De saknar framförallt den framåtanda som finns i vissa sekelskiftesbilder och femtiotalsbilderna (och som är en viktig del i konceptet Jan Stenmark).

Och då slog det mig att vår tids, och nittiotalets, bilder kanske också har en laddning, fast vi ännu inte kan se den. De ångar av desperation. De semaforerar: Vi kan inte rädda kollektivet men jag kan åtminstone rädda mig själv. Titta här så smal och snygg jag har blivit.

Tiden får utvisa
U.J.