Om jag vore någon annan...

Jag är väldigt road av kontrafaktiska tankelekar. Ni vet sådana där extremt hypotetiska funderingar på vad man skulle göra om allt vore annorlunda. Ofta gör man förenklingen att säga att det bara skulle vara i en dag, med start i morgon. Det minskar realismen betydligt men samtidigt ökar frågans relevans - man skulle ha med sig den förförståelse som ligger bakom beslutet. Det är ju annars som i den där gamla berättelsen om mamman som säger till sin dotter:
- Om jag vore du skulle jag...
varpå dottern avbryter henne:
- Nej mamma. Om du vore jag skulle du göra precis som jag.

Jag är alltså väldigt road av dessa verklighetsförändringslekar. Vad man skulle göra om man tillhörde det motsatta könet, en annan samhällsklass, om man vore statsminister, tidsresenär, Stålmannen eller gud.
Och även om konstverken som skapas i den här genren i regel håller rätt låg kvalitet (framförallt en massa b-film) så tycker jag om motivet.
Det tråkiga är att jag är väldigt dålig på att leka den själv. Min fantasi verkar inte riktigt räcka till. Men jag har iallafall kommit på en sak jag skulle göra om jag vore en helt annan person.

Jag skulle åka på Spa. Jag förstår inte alls grejen med det nämligen. Folket på jobbet har varit på Spa tillsammans och pratar om att göra det igen och jag tycker faktiskt bara att det låter jobbigt att ligga där tillsammans i någon stor balja och få saker smetade i ansiktet. Det känns verkligen som någonting man skulle "sitta av" och längta hem ifrån. Att sitta i lugn och ro hemma och äta godis och läsa en om-än-aldrig-så-dålig-bok verkar oändligt mycket bättre.
Jag försökte reda ut det där med Sofia och hon förklarade det med att "man blir ompysslad".
Jag är nog oemotaglig för den sortens njutningar, åtminstone just nu. Det är möjligt att livet är annorlunda för den som vårdat barn i några år men för mig är den högsta lyxen inte att bli ompysslad, utan att inte ha någon annan än mig själv att pyssla om.
Men jag tror att det kunde vara intressant att veta hur det känns.

U.J.