lördag, mars 01, 2014

En papegoja viskade i mitt öra



Bristen på normal sekundärlitteratur om Robert Louis Stevenson och i synnerhet hans verk tvingar den intresserade att söka sig till förord och liknande. Nu har jag – precis när jag återigen skulle lägga av – kommit över ”papegojupplagan” av Treasure Island och till slut fått en stund att anteckna vad jag fann där.



Nämen dra på trissor. En bild nu igen? Visst var den här bloggen bättre innan den blev så glättig och inställsam?



Det är en fin upplaga och man får veta mycket. Det är visserligen – som konstaterat – riktigt dumt att ge ut en praktupplaga utan skattkartan. I synnerhet som bonusmaterialet gör en viss poäng av kartan, men där finns också en hel del bra att framhålla.  Jag har därmed till slut läst Stevensons självbiografiska artikel ”My first book” som jag förmodar att rätt många av de vanliga påståendena brukar hämtas från. Berömvärt är också att infoga utdrag ur Irvings Tales of a traveller så man får lära känna en av de två litterära förlagorna till Billy Bones. Den andra får man lär känna i John Seelyes förord. Som alltid dyker det upp saker att gå vidare med. Man borde tveklöst läsa Watsons Coasts of Treasure Island men då den är utgiven 1969 kommer det nog att kräva en del motivation och kapital att få tag på den.

Som alltid finns det också någon märklig detalj att irritera sig på och som får en att undra om skribenten förstått något alls. Varför kallar Seelye fru Silver för Mulatt? Har han en helt egen förståelse för att vad begreppet ” a woman of colour” betyder och varför ägnar han då inget utrymme åt att belägga detta? Jag har ändå läst en näve litteraturvetenskapliga artiklar om Treasure Island vid det här laget, varav rätt många visar fru Silver ett visst intresse och ingen utgår från att hon är något annat än den ”gamla negress” som Jim Hawkins tror.

Introduktionen får en också att fundera en del över begreppet ”litterär påverkan”. Treasure Island anses stå i skuld till Tom Sawyer och eventuellt ha påverkat Huckleberry Finn. Ett av de litterära bevis som läggs fram är att Jims tjuvlyssnande i äppeltunnan där han är nära att bli upptäckt påminner om när Tom får se för mycket på en kyrkogård och är nära att bli upptäckt. Det tycks mig som en väldigt tunn bevisning. Ett av de bästa sätten att få fart på en intrig är ju att se till att hjälten får information han inte borde ha fått och ska han råka höra något som utgör fara för honom är det naturligtvis mer spännande om han är nära att bli avslöjad.
Intressantare är påpekandet att både Jim och Tom är pojkar som följer egna moraliska kompasser och bryter order men ändå segrar och belönas. Detta är en standardingrediens i ungdomsböcker sedan länge men om Twain och Stevenson var först är det en idéhistorisk sensation.

Stevenson erkände alltså villigt att han stod i skuld till en rad litterära förlagor, varav väl åtminstone hälften är okända för dagens svenska publik.  Ett av lånen ska ha varit att han lade beslag på den talande papegojan i Robinson Crusoe.  Ett erkännande som tycks mig väldigt onödigt. För det första är det inget påhitt att papegojor kan tala. Vad jag vet var de lika bra på det under 1700-talet som idag. För det andra kom Defoes bok ut 1719 och Stevensons 1883. Betyder det att det inte fanns talande papegojor i litteraturen på 160 år? Ingen av gojorna spelar förresten någon särskilt stor roll i handlingen, även om forskare gärna understryker att Stevensons pippi får sista ordet i den boken. Den fågeln fyller ju bland annat funktionen av spökröst och att den kallas Kapten Flint kan väl sägas vara följdriktigt.

I samma stil kan fråga sig om den blå rock som förekommer i ”Tales of a traveller” ska ses som en förlaga till John Silvers kaptensrock. (Vilket i ärlighetens namn aldrig påstås i boken.) Det är givetvis fullt möjligt men en rock är ibland bara en rock och blå rockar kan knappast ha varit unikt på haven.

Ett riktigt intressant påpekande gör Seelye när han summerar Skattkammaröns växt- och djurliv och finner att ön ligger i (eller förhoppningsvis utanför) Kalifornien! Det betyder två saker. För det första hedrar det Stevenson som litterär hantverkare: Han skrapade inte ihop några buskar och ormar på känn utan utgick från ett sammanhängande landskap han själv hade erfarenhet av. Det var nämligen till Kalifornien han rest några år tidigare för att hämta sin blivande hustru. En resa som – liksom det mesta han företog sig – nästan kostade honom livet.
För det andra innebär det en sorts upprättelse för fru Stevenson. Hon som, liksom alla andra kvinnor, ”were excluded” från berättelsen (och rätt länge från hela författarskapet) ges här en symboliks huvudroll. Må vara att det är mer chevalereskt än jämställt. Treasure Island handlar om ung man som reser till en tropisk men ohälsosam plats. Han gör sitt livs vinst och bygger (antagligen) sin framtida lycka därpå men vill aldrig återvända. Fru Stevenson är kort och gott skatten, på samma sätt som sagans prinsessa inte nödvändigtvis symboliserar en flicka utan kan ses som livsmålet i stort. (Den välvilliga tolkningen av det är att pojken inte nödvändigtvis måste ses som en pojke utan som människan i allmänhet.) Man skulle också kunna göra en poäng av att skatten redan grävts upp – Stevenson var Fannys andre man och han kom till Amerika med anledning av hennes skilsmässa – men möjligen är det att dra det hela lite för långt.


U.J.