söndag, december 18, 2011

Grejer som är bra med Temeraire-serien

Utan att på något sätt vara någon särskilt avancerad litteraturkonsument kan jag berömma mig med att inte satsa på ”säkra kort”. Väljer jag en ny bok så sker det ofta med ett småförnämt ”jag är lite nyfiken på…” och det är egentligen mest min yrkesheder och min medmänskliga respekt som hindrar mig från att snörpa på munnen när låntagare på jobbet lånar deckare i juni och säger att ”man ska ju ha något lite lätt så här på semestern”. Men för drygt två veckor sedan gjorde jag ett sorts undantag. När jag blev far och skulle tillbringa några dagar på BB kunde jag faktiskt inte riskera att jag skulle upptäcka på sidan 50 att boken var halvdan. Det blev alltså två säkra kort varav ett var Örnarnas triumf, del 5 i serien om Temeraire. Det innebär att jag nu läst så långt man kan komma i den serien på svenska, vilket är ovanligt då man i mitt yrke bara brukar läsa första delen av en serie för att ha en hyfsad uppfattning när man guidar folk i hyllorna.

Naomi Noviks Temeraire är för er som inte vet det en ganska ovanlig fantasyserie – i grund och botten är det en serie historiska romaner med motiv från Napoleonkrigen. Det finns bara ett litet kontrafaktiskt tillägg: Det finns drakar. Vilket innebär att alla nationer med självaktning inte bara har en armé utan även ett flygvapen. Bokserien kretsar kring den f d sjöofficeren Laurence som av en händelse blir kapten och själsfrände till den ovanliga och intelligenta Temeraire. (Drakkaptener utses genom prägling och det skapar mycket starka band mellan båda parter – första boken handlar nog egentligen mer om att få barn än om kriget mot Napoleon. Eller som jag brukar uttrycka det – det är en hästbok fast hästen är tjugo meter lång och kan flyga.)

Nu när jag ikapp serien känner jag att det finns några litterärt intressanta iakttagelser som i viss mån förklarar varför det blir så bra som det blir. Det är inte något jag lovar att jag skulle efterlikna om jag själv skulle skriv fantasy men det är värt att notera.

1. Det finns ingen vardag. Lite missvisande uttryckt. Vi får en rätt detaljerad bild av huvudpersonernas vardagsliv. I första boken är det rentav betydligt viktigare än det avslutande slaget. Men det etableras inget normaltillstånd. Novik använder berättelsen för att ständigt upptäcka nya platser: Först är det Englands kust, därefter Kina, därefter Turkiet och Centraleuropa, därefter kolonierna i Afrika, därefter England igen osv. Det slöa sättet hade varit att etablera ett normaltillstånd i form av den brittiska patrulltjänstgöringen som våra hjältar gjorde utflykter från på grund av specialuppdrag och liknande. Kapitel 1: De är på patrull. 2. De får ett uppdrag som kräver att de åker till X 3. De åker till X. 4. De klarar sitt uppdrag. 5. De åker hem igen och återförenas med patrullen. Och så börjar man om. Byt bara ut X. Så blir det inte. Istället utspelas bok 3 på väg hem från äventyret i bok 2. I bok 4 kommer de hem bara för att upptäcka att det inte finns något att komma hem till vilket kräver ett nytt uppdrag. I bok 5 är utgångsläget ännu värre. De tror hela tiden att de snart kommer att återvända till kamraterna i det rätt trygga och trista patrull- och formationsflygarlivet men kommer bara längre och längre ifrån det. Vilket tangerar punkt 2.
2. Utnyttjande av transportsträckor. Transporter blir det. Långa sådana. Det tar ett tag att köra en drake till Kina med båt utan någon Suezkanal. I bok 2 upptar transporten minst halva boken. I bok 3 i viss mån hela men då finns det insprängda uppdrag och fältslag längs vägen. Men tråkigt blir det inte. Novik förstår att på ett smidigt sätt fylla färden med stora och små bekymmer och fylla luckorna med konflikter och relationer mellan passagerarna.
3. Mångtydighet. Människor och handlingar är komplicerade när Novik skriver om dem. En person kan ett flertal gånger stiga och sjunka i huvudpersonernas och läsarens aktning under bokens gång. Wellesley – överbefälhavaren i bok 5 – är hjälten i ”den stora historien” dvs England vs Frankrike. Han är en rakryggad och klok militär omgärdad av betydligt svagare politiker och tjänstemän och i många scener har han läsarens sympati. Detta hindrar inte att han är ovilligt inställd till våra hjältar och rentav på ett plan är deras fiende. Samma sak med Lord Nelson (som med denna välsignade kontrafaktiska historieskrivning fått leva lite längre): han är en stor man, älskad och beundrad av hela flottan – i viss mån även av Laurence – men ideologiskt på en helt annan sida än våra huvudpersoner. Med ett undantag skulle jag faktiskt säga att Novik bryter mot konventionen om att fantasyberättelser bör ha en tydlig antagonist på ett sätt som känns mycket befriande. Folk måste inte vara onda för att vara till besvär, det räcker med att de är inflytelserika och har andra referensramar. Det är också vanligt att personer stiger och sjunker i aktning därför att våra hjältar missbedömer dem, vilket troligen är det som gör att Jane Austen namedroppas i beskrivningar av serien.
Likadant med handlingar som kan visa sig få helt andra konsekvenser. Det som är ett tragiskt avsked i slutet av bok 4 är genom sin formulering ett pinsamt och skuldbelastande dokument i bok 5. Laurence gör vad han måste göra men detta innebär också att han sviker sitt land vilket ÄR fel vilket han åtminstone delvis får ångra flera gånger.
4. Personerna –såsom Temeraire själv - har egna agendor som svårligen låter sig förenas.
5. Individens begränsade betydelse. Även detta på två plan: dels är krig och slag mycket stora och komplicerade ting. En himmelsdrake kan ibland få en avgörande betydelse i något känsligt skede men det är långt ifrån givet att man vinner för att man har en sådan på plats. Som Laurence uttrycker det: det är inte soldaternas uppgift att vinna slag utan generalernas. Soldaternas uppgift är att lyda order och inte ge vika. Vi får se fragment av ett gigantiskt schackspel, sett ur en lagom viktig pjäs perspektiv. Det är visserligen lite väl ofta som slag når sitt avgörande genom någon av sidorna får oväntad förstärkning som kommer i form av en kniptång men överlag består slagen av en långsammare, mer monstruös dramatik. Jag gissar att detta är något som mer är inspirerat av historiska romaner än av vanlig fantasy. Klart är att det egentligen är historiska romaner av Scottsk modell i den meningen att författaren fokuserar på en påhittad biroll i det stora dramatiska skedet som man sedan kan flytta från front till front för att se till att det alltid finns något intressant att berätta.
På ett annat plan handlar det också om att varje person har sin plats i det komplicerade klass- och rangsystemet. Laurence är en man som ständigt måste visa ”grace under pressure” – att gång på gång svälja förtreten när man får utskällningar och idiotiska order av någon högre upp, som man inte kan protestera mot av stolthetsskäl. På samma sätt består en ganska stor del av hans verksamhet i många av böckerna att skicka ordonnanser hit och dit. Jag har ibland uttryckt det som att Temeraireserien är en byråkratiroman.
6. Tveksamma slut. Det vore för mycket att kalla sluten för olyckliga men det är ytterst sällan som det går som våra hjältar vill. Sluten är lyckliga i den meningen att hjältarna klarar livhanken och lyckas utföra sitt uppdrag till någorlunda belåtenhet. Samtidigt innebär detta också ofta en stor förlust, för England, för dess allierade eller för dem själva. De vinner allt men förlorar sin frihet. Trots att de är hjältar blir de aldrig erkända som sådana och förväntar sig nog egentligen inte att bli det heller.

Detta var några punkter – kanske finns det mer att tillägga – som gör böckerna realistiska och magnetiska. Det är också saker som jag vill inbilla mig är lite avvikande i fantasygenren. Nu är jag ju tyvärr inte särskilt beläst och min tänkta fortbildning i ämnet är inställd men tills vidare väljer jag att tro det.

U.J.