En Sten Selander för varje tillfälle

För en tid sedan döptes min dotter. För att ha samlat ett så pass litet dopfölje blev den efterföljande middagen en stor och bullrig och glad tillställning. Såsom det ska vara. Dessutom har släkten gått in i en ny cykel – det finns återigen barn på sådana här sammankomster. Så fort man föser in de två sista gästerna i matsalen springer tre andra personer ut och så fort de har kommit tillbaka är det någon som måste ha en ny blöja. Att hålla tal eller liknande var alltså inte att tänka på men om det hade varit det hade jag nog läst den här dikten.

(Möjligen hade jag också ändrat ordet ”pojke” till ”flicka” i näst sista strofen men jag tycker i övrigt inte det finns någon som kräver anpassningar. ”Jungfrun” som omtalas i andra strofen är f ö givetvis inte något hembiträde utan en regntunna eller något liknande.)

FÖRSTA GÅNGEN
Allt väntade, när med en ung student
uppsalatåget körde från perrongen.
Var blev det av? Det har ju redan hänt,
allt har ju hänt
och inget händer mer än första gången.

Nej, aldrig mera skall jag andlös kryssa
ut över Jungfrun med min första båt
och aldrig mera första gången kyssa
i smyg en flicka
och inte kunna sova efteråt.

Mitt blod har glömt att dåna i mitt öra
som när jag fick mitt första korrektur
och aldrig mer skall röd och stolt jag föra
min unga hustru
in i vårt första kyffe till tambur.

Visst har jag skrivit bättre böcker sedan
och fått en annan, mycket bättre båt.
Vad hjälper det? Allt har ju hänt mig redan
och allt det bästa
får man ej sy på förrän efteråt.

Nu är det du min pojke, som skall skåda
var morgon ut mot oupptäckta land.
Men kanske finns det vägar för oss båda
och kanske får jag
gå med dig tyst en liten bit ibland.

Kring dig går allt i blom för första gången -
Jag lovar dig att stiga lätt på tå
Nej, gå du ensam. Kanske fågelsången
som tonar kring dig
blir skrämd och tystnar, om vi komma två.


(ur samlingen Staden, återgiven i Dikter från tjugufem år)