Pojkarna

Jag blev glad när jag förstod att begåvade Jessica Schiefauer skrivit en könsbytarroman. Köns- och identitetsbyten är ju ganska populära teman i populärkulturen (främst i form av b-filmer som Switch och A boy girl thing) men hittar rätt sällan in i den seriösare litteraturen.

Eftersom jag anade att det här med bytet av kropp/kön skulle framhållas som något alldeles speciellt och tydligen är en missunnsam typ försökte jag vid ett par tillfällen framhålla att det inte alls var så speciellt (även om det var välkommet). Av någon anledning funkade det aldrig riktigt och nu när jag läst boken vet jag varför.

Schiefauers förra bok var något så ovanligt som en glad realistisk ungdomsroman. Där fanns visserligen mörka hemligheter och livet var banne mig inte lätt men man förstod faktiskt varför ungdomarna levde det liv de gjorde – de hade kul på riktigt –vilket man rätt sällan kan säga om böcker i den genren.

Med Pojkarna tar hon steget över tröskeln till fantastikens värld (begreppet ”magisk realism” har nämnts). Som jag antytt ovan brukar det mest användas till ganska billiga komedier. Att hamna i ovana situationer man förväntas behärska är ett klassiskt komedikoncept, dessutom finns naturlig koppling till sex. (Sex och kön är som bekant detsamma på engelska och för många är sex också detsamma som humor.) Ska man se lite allvarligare på det har människor genom hela litteraturhistorien lockats av resor upp och ned för sociala hierarkier. Holbergs komedier är ett fint exempel på detta. Att vara kvinna är som bekant att vara andra klassens medborgare och tanken på att ta ett steg över den gränsen kan alltså vara kittlande, för både kvinnor och män.
(Här håller jag på att trassla in mig i ett litteraturhistoriskt mönster jag nog borde fundera mer på: den traditionella ”bytesberättelsen” handlar om en lågtstående person som kommer upp sig och gör bort sig. Det finns även berättelser – är de möjligen en produkt av en modernare samhällssyn? – som bygger på att en högtstående person faller socialt och blir en bättre människa innan h*n återtar sin ursprungliga plats – såsom Havets hjältar, En liten prinsessa och Kung Caspian och skeppet Gryning. ”Könsbytesberättelsen” är på sätt och vis en fusion av dessa. I regel handlar de om en man som blir kvinna (faller socialt), gör bort sig kolossalt vid flera tillfällen, för insikter om orättvisor och blir en bättre människa (även om direkt feministiska analyser brukar undvikas) innan han belönas med att återfå sin fornstora glans.)

Och om Schiefauers socialrealistiska ungdomsskildring var lycklig så är hennes bytesberättelse faktiskt otäck. Pojkar är nattdjur som härskar oinskränkt över omgivningen i kraft av sin styrka. Förvandlingarnas logik blir aldrig helt klarlagd heller (möjligen oavsiktligt – på mässsemiariet ger Schiefauer en rätt enkel och fullt tillräcklig förklaring) men parallellerna är tydliga till någon form av drogmissbruk. Manlighet är beroendeframkallande, åtminstone för vissa.
I inledningen kunde man nog få intryck att jag ser ner på könsöverskridarfilmer. Det gör jag inte, för min del får man gärna göra fler så länge man gör ett hyfsat hantverk. Men genren känns futtig jämfört med Schiefauers Pojkarna. Lite som att höra på en riktig, kunnig sagoberätterska när man en längre tid bara läst starkt förkortade disneybilderböcker.

Böckernas våldsamma pojkar har tydligen stött en och annan läsare. Själv noterade jag att bilden av tonårspojkar knappast är vidare nyanserad och tänkte självgott att om jag inte varit en så tolerant och ädel människa hade jag kanske blivit lite kränkt. (Nej, det hade jag nog inte. Jag är nog faktiskt inte ungdom längre.) Schiefauer motiverar detta med att man ser ur huvudrollens perspektiv och att det är såhär Kims värld och världsbild ser ut. Det är en fullgod förklaring. Däremot finns det ju en skevhet i vårt samhälle på denna punkt, åtminstone i väntan på Befrielsen: Om någon – till exempel jag – skrev om en fotbollskille som blev förvandlad till tjej och gick helt upp i den världen som allt mer kom att handla om smink, kläder, bantning, hy och frisyrer och att dra till sig rätt killar skulle det möjligen anses som diskutabelt. Just för att den världen skulle utnämnas till kvinnlighetens kärna. (Det finns redan ungdomsböcker som har en sådan världsbild men jag tror det är rätt sällan de innehåller några transinslag.) Men manlighet är som bekant inte ett kön. Män är inte en grupp. Man kan möjligtvis vara elak mot manliga förskollärare eller manliga bilister i Borås men man kan inte kränka hela manskollektivet på en gång med en och samma kam. Det är skillnaden.

U.J.