Att sila ut kamelen bland alla mygg

Det har väl knappast undgått någon att vi fått in orcher i riksdagen. Som dessutom sitter där fullt legitimt och måste respekteras på grund av sina väljare. (Att de etablerade partierna skulle ha någon sorts skyldighet att samarbeta med dem pga att de sitter där är däremot ett fåneri som bara sverigedemokrater kan tro på - man väljer själv sina allierade. De klagar ju knappast när alliansen säger sig vägra regera med Lars Ohly.)

Hela valvakan handlade om detta och därför vet jag fortfarande rätt lite om hur det gick i kommuner, landsting etc.

Och nu sägs det att hela nätet handlar om detta. Och där kommer problemet. Jag har redan läst någon kommentar om att ämnet börjar bli ganska uttjatat nu. För så är det ju med Internätet. Det kommer någonting som sätter fart på känslorna - Israel som bordar hjälpsändningar, Bodströms buggningsidéer etc - och alla kastar sig ut och har en åsikt. (Själv har jag gärna åsikter. Jag läser inte lika många av andras. Jag tror inte jag är unik i det avseendet.) Och sedan går det några dagar och sedan kommer något annat och det där som var så viktigt, så "nu har det banne mig gått för långt!" är - som jag antar att det heter på bloggsvenska - yesterdays news.

Det här fenomenet har funnits länge. Jag minns att hur någon ansgars-ledare klagade på det när jag var liten: i några veckor är rumänska barnhem det hemskaste som finns och det viktigaste att göra något åt och sedan pratar vi om något helt annat utan att de rumänska barnhemsbarnen fått det bättre för det.

Det känns som att hastigheten på hur fort vi tröttnar blir allt högre. Miljöskriverierna i pressen höll visserligen i sig i åtminstone ett halvår men jordens undergång är ju ganska rafflande. (Det är hursomhelst ett märkligt exempel. Inte minst eftersom det inte innehöll några nyheter - växthuseffekten var ett välkänt begrepp när jag gick på gymnasiet. Alla som kört bil i Sverige på 00-talet har vetat att det är skadligt.) Men annars är det väl ett par dagar. Vad som på aftonbladetspråk kallas "snackis" eller i värsta fall "het snackis".

Och då är ju frågan hur länge vår energi kommer att hålla i sig. En mandatperiod är fyra år. Det skulle inte förvåna mig ifall många tycker att frågan är uttjatad om någon vecka. Dessutom börjar ju idolsäsongen nu. Jag är lite rädd att allt detta enkla tyckande gör att det börjar bli svårt att se skillnad på viktigt, mindre viktigt och oviktigt.

Liksom i exemplet med miljön är det här inte heller något oväntat. Vi visste redan för fyra år sedan att den här dagen skulle komma. Jag minns att jag själv pratade om det på msn. Och jag måste nog säga att åtminstone journalisterna och debattörerna skött sig hyggligt. Problemet verkar vara att sd-sympatisörer inte läser tidningar, debattböcker eller ser vissa sorters tv-program. Gång efter gång blir deras fundament raserade men lik förbannat står de kvar. Det är helt enkelt ingen som lyssnar.

Det känns lite som i skolan då jag själv fått mig itutat dussintals gånger att det är dumt att röka, knarka och dricka hembränt medan det tydligen finns rätt många som gick i samma årskurs som inte hörde något av det.

U.J.