maniskt fast manifest?
Dagens nyhet som åtminstone fick mig att läsa tidningen lite längre var att vi har fått ett manifest för tiotalet. Det är möjligt att hela bloggosfären handlat om det idag men sådant vet ju inte jag något om så jag kör ändå.
I grund och botten har tjommarna rätt. Det är hög tid för en samlad attack som vrider romanbegreppet ur deckarsmedernas och kvällstidningskrönikörernas händer. De har också rätt i att det behövs fler mästerliga storys utan krångligheter.
Ändå känns det inte bra. Och framförallt är det jädrigt 1890.
Jag blir inte riktigt fri från känslan av marknadsföring: En liten grupp författare har nu annonserat (till och med kanske fått betalt för att annonsera) om att de är 10-talisterna, bara så ni vet. Det känns givetvis tryggt att de gnäller på det som alla andra gnäller på, från olika håll. De lovar att de minsann är riktiga författare som inte skriver om deckare, medelålders shoppande kvinnor eller ger ut sina dagböcker.
Dessutom överreagerar de. Jag tycker inte att man kan åtgärda fel i dagens litterära miljö genom permanenta åtgärder. Även om de är rätt för 10-talet: Vad händer med 20- och 30-talen? Det kanske vore bra om det kom något färre romaner om historiska personer (själv har jag aldrig upplevt det som störande men vad vet jag?) men å andra sidan är det en av få saker som kompenserar för vår allmänna historielöshet.
Jag blev lite ivägburen (som kiddsen säger) och skissade lite på några egna punkter på jobbet (museet alltså. På biblioteket hinner jag banne mig inte tänka på litteratur). Det skulle i så fall vara ett åtagande på ungefär tio år. Jag började med det viktigaste, sedan kommer några lösare och mindre viktiga grejer som kanske mer är utdrag ur min egen poetik.
När jag läser om manifestet inser jag att vi ändå har en del gemensamt men jag tycker att de fokuserar på fel saker. Det är väl inget fel att skriva romaner om kriminalpoliser - felet är att rutinmässigt hänga upp intrigen på statistiskt omöjliga brott och låta romanen slentrianmässigt drivas av utredningen.
De följande tio åren gäller alltså följande:
- Inga mord, eller självmord.
- Inga mörka familjehemligheter.
- Inga uttalade tvivel på samhället (åtminstone inte utifrån konventionellt synsätt).
- Stark återhållsamhet med äldre manliga tjänstemän som arbetar tillsammans med yngre kvinnliga. (Gäller särskilt poliser.)
- Inga kändisare. Helst inga varumärken.
- Inga fåniga namn.
- Gärna satir men väl dold.
- Absolut förbjudet att anta att någon har ett rikt inre liv bara för att han (det är oftast en han) sitter ensam på en servering av något slag. (Inte så aktuellt, det är egentligen en rest av min spaning efter 90-talet.)
[I min anteckningsbok står det också: "Det krävs goda skäl för att skriva om nazister och deras offer. Att göra dem till representanter i en moralfilosofisk diskussion är inte ett gott skäl" - men jag tror jag bangar. Visserligen tycker jag det just nu, i synnerhet skulle jag vilja ha time-out från andra världskrigs-vurmen, men med nutidens politiska tendenser är jag osäker på om man vågar avstå i tio år.]
- Skriv gärna om det du känner till men ännu hellre om det som ingen annan känner till.
- Ge slitna metaforer nytt liv men låtsas aldrig att de är något annat än metaforer.
Så tycker jag, ungefär. Undrar om det finns möjlighet att ordna någon sorts paintbolluppgörelse på bokmässan mellan de olika 10-talistfraktionerna.
U.J.
I grund och botten har tjommarna rätt. Det är hög tid för en samlad attack som vrider romanbegreppet ur deckarsmedernas och kvällstidningskrönikörernas händer. De har också rätt i att det behövs fler mästerliga storys utan krångligheter.
Ändå känns det inte bra. Och framförallt är det jädrigt 1890.
Jag blir inte riktigt fri från känslan av marknadsföring: En liten grupp författare har nu annonserat (till och med kanske fått betalt för att annonsera) om att de är 10-talisterna, bara så ni vet. Det känns givetvis tryggt att de gnäller på det som alla andra gnäller på, från olika håll. De lovar att de minsann är riktiga författare som inte skriver om deckare, medelålders shoppande kvinnor eller ger ut sina dagböcker.
Dessutom överreagerar de. Jag tycker inte att man kan åtgärda fel i dagens litterära miljö genom permanenta åtgärder. Även om de är rätt för 10-talet: Vad händer med 20- och 30-talen? Det kanske vore bra om det kom något färre romaner om historiska personer (själv har jag aldrig upplevt det som störande men vad vet jag?) men å andra sidan är det en av få saker som kompenserar för vår allmänna historielöshet.
Jag blev lite ivägburen (som kiddsen säger) och skissade lite på några egna punkter på jobbet (museet alltså. På biblioteket hinner jag banne mig inte tänka på litteratur). Det skulle i så fall vara ett åtagande på ungefär tio år. Jag började med det viktigaste, sedan kommer några lösare och mindre viktiga grejer som kanske mer är utdrag ur min egen poetik.
När jag läser om manifestet inser jag att vi ändå har en del gemensamt men jag tycker att de fokuserar på fel saker. Det är väl inget fel att skriva romaner om kriminalpoliser - felet är att rutinmässigt hänga upp intrigen på statistiskt omöjliga brott och låta romanen slentrianmässigt drivas av utredningen.
De följande tio åren gäller alltså följande:
- Inga mord, eller självmord.
- Inga mörka familjehemligheter.
- Inga uttalade tvivel på samhället (åtminstone inte utifrån konventionellt synsätt).
- Stark återhållsamhet med äldre manliga tjänstemän som arbetar tillsammans med yngre kvinnliga. (Gäller särskilt poliser.)
- Inga kändisare. Helst inga varumärken.
- Inga fåniga namn.
- Gärna satir men väl dold.
- Absolut förbjudet att anta att någon har ett rikt inre liv bara för att han (det är oftast en han) sitter ensam på en servering av något slag. (Inte så aktuellt, det är egentligen en rest av min spaning efter 90-talet.)
[I min anteckningsbok står det också: "Det krävs goda skäl för att skriva om nazister och deras offer. Att göra dem till representanter i en moralfilosofisk diskussion är inte ett gott skäl" - men jag tror jag bangar. Visserligen tycker jag det just nu, i synnerhet skulle jag vilja ha time-out från andra världskrigs-vurmen, men med nutidens politiska tendenser är jag osäker på om man vågar avstå i tio år.]
- Skriv gärna om det du känner till men ännu hellre om det som ingen annan känner till.
- Ge slitna metaforer nytt liv men låtsas aldrig att de är något annat än metaforer.
Så tycker jag, ungefär. Undrar om det finns möjlighet att ordna någon sorts paintbolluppgörelse på bokmässan mellan de olika 10-talistfraktionerna.
U.J.
posted by Urban at 11:10 em
6 Comments:
"till och med kanske fått betalt för att annonsera" hehehehe
Det enda jag orkar med att säga är att jag tycker att vi borde lägga av och larva oss med den här decennieindelningen. Den var ju (om man ska tro Hägg) ändå bara en marknadsföringsgimmick redan från början. Annars tycker jag att Malte P har de bästa kommentarerna:
http://www.apolloprojektet.com/2009/08/ett-ofestligt-manifest/
http://twitter.com/MaltePersson
Jag aldrig tidigare märkt en så tydlig illustration av "röster för ett nytt decennium" som marknadsföringsknep. I synnerhet som de egentligen inte bär fram någon ny idé utan mest lovar att distansera sig från några fenomen som det flitigt gnälls på på kultursidorna. Och nu är väl alla respekterade hantverkare såvitt jag begripit men där finns knappast några namn som garanterat skulle få mig att infinna mig på en författarkväll i Borås. Dessa skickade i förrgår upp en stor reklamballong där det stod ungefär - Titta på oss. Det är vi som är nästa litterära samtid.
Decennier är så 1890. Tacka vet jag ism-er.
U.J.
Ah, jag läser inte tillräckligt uppmärksamt. Du hade ju egentligen redan invänt mot decenniegimmicken (så 1890).
Skulle bara tillägga att jag tycker den här kommentaren bra formulerar varifrån tråkigheten kommer: http://theresebohman.wordpress.com/2009/08/24/ganska-hastigt-igen-manifestet-del-tva/#comment-1763
Nu ser jag så klart att du har tagit upp även den aspekten. För att formulera det en tredje gång: Marinetti gav nya defintioner, fler alternativ. Här handlar det om att peka ut vilket alternativ man väljer i en redan välkänd logisk mängd. (Denna distinktion kan nog också ofta användas för att skilja intressanta litterära och filosofiska texter från de ointressanta.)
Tilläggas kan att jag har stor respekt för ambitionen att öka gestaltandet och berättandet.
Problemet för manifestförfattarna och glädjen för oss gestaltningsfans är att det knappast är nytt. Det är något man sett ganska länge. Eller kanske - för att dechiffrera kultursidessvenskan till klarspråk - velat se. Jag har inte suttit och prickat av men det känns som att det talats om "berättelsens återkomst" på BT-prisutdelningen vid ett par av de tillfällen då jag varit där. Hur många böcker som behövs för att skapa en trend är väl däremot som vanligt en metodologisk fråga som samvetet får fatta beslut i.
U.J.
Men hjälp mig, jag som har massvis med mord, självmord, mörka familjehemligheter och konstiga namn i det jag skriver.
Ujuj.
Nä, vet ni vad. Jag skiter i alla manifest. Hela företeelsen som sådan är larvig. Plagiat är också larviga, föralldel.
Vi ses på Bokmässan!
Har man mord och konstiga namn i bagaget får man inga skott till sitt paintbollgevär...
Nej, jag är långt ifrån oskyldig själv. Jag hoppas att jag kommer kunna skriva mig genom livet utan mord men självmord kan bli svårare och man vet aldrig.
Fantasyförfattare är nog delvis undantagna. De är definitivt frikända från regeln om underliga namn (även om det kanske finns lite väl många orcher som heter Trûkkrrr).
Däremot tycker jag nog att det är så "deckarregeln" borde formulerats. För jag tycker också att de borde bli färre men för min del handlar det om att man bygger så mycket på fysisk spänning och spektakulära (och helt osannolika) våldsbrott. Jag välkomnar fler deckare om ekobrott. (Och alla deckare ska givetvis rensas från episoder då boven känner sig nosad i hälarna och tar hjälten till fånga och berättar detaljerna som återstår att lista ut.)
Det "enklaste" sättet att utvinna engagemang, spänning och kanske tårar är att låta någon dö. Just därför borde man hålla igen på det om man vill förnya berättandet.
(Sedan ska man inte låsa in geväret för tid och evighet. Utan mord får man inte Brott och straff, men just nu får det nog vara bra. )
Mörka familjehemligheter är ett otyg. Det är däremot möjligt att det är en värre kliché på bokomslag än i själva böckerna. Fantasyförfattare kan nog få undantag där också.
Jag glömde en punkt. Jag vill se ett tioårigt uppehåll för bifigurer som pysslar med något artistiskt (dans, skulptur musik etc) och som uppfattas som en symbol för "konsten och konstens problem", eller rättare sagt för författaren som försöker säga att "det är inte helt lätt det här".
Bokmässan är ett bekymmer just nu. Dels har jag ett jobb att sköta. Dels har jag en sak jag kanske borde sköta på annat håll. Jag funderar på om jag skulle kunna bli av med ett arbetspass och kunna gå på bokmässan torsdag-fredag men det är ännu mycket oklart.
U.J.
Skicka en kommentar
<< Home